Ha! Jag vann över ångestmolnet. När den insåg att den inte kunde göra dagen till en pina för mig drog den vidare efter att ha dröjt sig kvar kring mig en stund. När jag gick upp idag undrade jag om jag skulle bli tvungen att ta till några mediciner men jag tycker inte om att döva bort saker och ting med hjälp av mediciner, hellre kämpar jag emot så långt det går av egen kraft. Jag tar helst inte ens vanliga värktabletter när jag har huvudvärk eller mensvärk eller liknande.

Och se, jag är stark, det har jag alltid varit, jag vann!

Oh, minnen... av ljudet vid uppfarten i min barndom. Bilder från mitt gömställe... Det var inte lätt att gömma sig inne på mitt lilla flickrum, men jag gjorde så gott jag kunde. Så fånigt att försöka gömma sig bakom så små möbler... och ändå hände det alltid så instinktivt.

Djupt ner i svalget smakar jag vinäger. Märkligt. Och lukten av ingenting luktar starkt och gör mig illamående. Det är inte så att det luktar illa, det luktar bara väldigt mycket. Jag visste inte att doften av ingenting också hade en doft, men det är väl klart, om ljudet av ingenting bär på ett ljud, ljuset av ingenting ändå har ett ljus, självklart har även doften av ingenting en doft.

När jag var yngre lekte jag med mina sinnen, orienterade mig fram med hörseln. Jag lyssnade så mycket att jag till slut fick vad jag antar vara tinitus, en mild som knappt stör alls, men den finns där. Nu när jag har börjat sniffa mig fram överallt ... ska jag då få tinitus i näsan? Jag ska akta mig för att titta för mycket för då blir jag väl säkert blind också haha.

Jag gör det här för ofta. Kanske för att jag inte har annat att skriva om? Jag menar då att jag följer tanken var den än hamnar. Tankeflödesskrivning. Det övades vi på i skolan. Tio minuter i början av varje finska-lektion på högstadiet gick ut på tankeflödesskrivning.

Det sjuka var att de sen lästes upp för hela klassen. Att vi bara var ett par-tre elever gör ingen skillnad, alla tankar ska inte läsas upp. Detta övade mig på flera saker: Självklart att följa tanken i skrift; att inte bry mig så mycket om att bli utlämnad; att styra lite grann över var tanken hamnade för att inte ge ut mer än vad som var meningen.

Vissa dagar när tankarna var alltför intima, alltför privata, blev mycket märkliga saker skrivna. Jag var ju förstås tvungen att skriva någonting, så jag började tänka på allt möjligt konstigt. Lekte med ord.

Dessa ordlekar blev till någonting som jag började kalla för damnodikter. Dikter utformade efter ett särskilt mönster som jag inte längre begriper, samtidigt som man låter tanken vandra precis vart den vill, men med en röd tråd. De uppkom först i en skolupsats, en kort novell som visst blev en halv roman, där varje kapitel innehöll en damnodikt. Den läste sedan läraren upp för hela klassen, men ett passage var så .. eh .. våldsamt och naket att hon var tvungen att kopiera sidan och varnade alla och sa att alla fick läsa det för sig själva - om de ville. Lill-författarinnan i klassen, det var jag det, mina skriverier lästes ganska flitigt upp och en uppsats delades till och med ut till alla lärare på skolan haha!

Jag ska se om jag hittar någon av de här damnodikterna att publicera här. I så fall återkommer jag.

---

Ja, jag hittade ett exempel som ska ha varit med i ovannämnda långnovell eller kortroman eller vad man nu ska välja att kalla den. Den är konstig. Men alla damnodikter är konstiga. Mycket konstiga. Synd att jag aldrig skrev ner reglerna för vad som var en damno. För några vänner började skriva damnosar de med. Men vissa kunde jag klart och tydligt klassa som "icke-damnos" medan andra faktiskt fyllde kriterierna för att få kallas för damnos. Så ja, det är synd att jag inte kommer ihåg grejen med dem. Här är hur som helst ett exempel ur den där uppsatsen:

Jag sitter på en stor matta.
En matta av gräs.
Ett stort monster håller mig fången.
Du är min enda chans.
Du står där, förvandlad till ett träd.
Jag är rädd.
Trädet försöker göra allt det kan för att rädda mig.
Men du är ju ett träd, vad kan du göra?

Du väntar på att förtrollningen når sitt slut.
När du åter blir dig själv, är min enda räddning den, att du flyr.
Ett stort träd som springer ifrån oss.
Du lämnade mig för att jag skulle överleva
men du frågade mig aldrig vad jag ville.
Jag ville att vi skulle dö tillsammans.

Idag tycker jag inte alls om dem. Varken surrealismen i dem (även om jag annars kan tycka om surrealism), formen eller språket i dem. Jag tycker rent ut sagt illa om dem, den här var den bästa ( = den enda som gick att förstå någorlunda bra) jag i all hast kunde hitta. Jag minns att jag knappt ens tyckte om att skriva dem, det var roligt, men det var ändå någonting i dem som jag inte alls tyckte om ens då. Så jag slutade ganska snart att skriva dem, och därmed glömde jag väl av vad som kännetecknade just damnon.


L // J