För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag nästan aldrig mer träffar mina vänner. Men jag måste säga att de är mig kära, de jag verkligen upplever som mina vänner. Att en natt försjunka sig i samtal och tankar som länge sedan påbörjats och fått ligga i vila sedan dess fram tills nu, det smakar friskt och fylligt på tungan.

Där saknar tid betydelse. Där saknar mängden utväxlade ord betydelse. Det är när tankarna förenas, när kommunikationen sker genom så mycket mer än ord, det är då man vet. Vissa band finns där, kanske inte för evigt, eller också just; för evigt. Det finns de som alltid kommer att älskas av mig, oavsett vilken form de tar, vilka temperaturer eller färger de sveper in mig i.

Att en gång ha älskat, verkligen älskat, går inte att radera. Ni finns där, vare sig ni är medvetna om det eller ej. Kärleken kan också ta sig så många olika former. Vissa av dem jag älskar låter jag tro är för mig bortglömda, för att skona dem. Andra låter jag glida på en sval bäck, även det för att skona dem. Det är att älska; att bortse från sig själv och sina behov för att ge vad som är bäst för den man älskar. Sedan, det ljuvligaste, är att öppet få älska en vän och veta att det gör honom/henne gott.

Det kommer ofta stunder då jag begråter min saknad efter många jag älskar. Men så kommer dessa nätter då jag får vältra mig i välbehag av att få älska, det är vad som gör saknaden värd att härda ut.

Love // J