Jag brukar ju gnälla ganska mycket över att jag inte kan somna, och om jag somnar so kan jag inte sova särskilt länge alls. Sedan, när det kommer perioder då jag faktiskt kan sova, glömmer jag av att glädjas åt det.

Nu är jag i en sådan period. Jag sover nästan helt normalt.
I några dagar har jag faktiskt glatts åt det, även om jag inte har varken pratat eller skrivit om det särskilt mycket alls. Men idag känns det som att det börjar räcka med den där sömnigheten.
Jag hinner ju inte få någonting gjort. Så många timmar av dygnet går åt till att sova, sedan till vakna, vilket går väldigt segt, för att sedan vara vaken i några timmar och sedan sova igen.
Hur hinner folk leva när de sover som de gör?
Jobbar som de gör?
Tar hand om barn som de gör?
Städar och lagar mat och gör allt det de gör?
Offrar folk hela livet åt att jaga klockan på det där viset? Jag begriper det bara inte...
Jag är nog bara väldigt onormal.

Men jag tycker faktiskt om att vara jag, precis som jag är. Jag har ingen lust att bli omprogrammerad till att leva ett tomt liv som styrs av så många andra att man blir förvirrad och lurad till att tro att man har åtminstone ett litet finger med i spelet själv också. För det har man inte. Inte om man lever sådär.