Jag sitter på tåget och har lämnat Honom. Självklart för att komma tillbaka, men jag åker ifrån honom nu. Jag har hörlurarna tryckta mot öronen och gungar till melodier som för tankarna till behagliga ställen, när högtalarrösten plötsligt tränger in genom lurarna och jag höjer på ögonbrynen av förvåning åt vad jag hör:

-Då blir nästa uppehåll i Ångest, Ångest nästa!"

Nej, jag måste ha hört fel, tänker jag och lutar mig behagfullt mot ryggstödet. Tåget stannar och jag känner en klump i magen. Det känns inte bara bra det här. Jag ser ut mot perrongen i Ångest. Ingen verkade stiga av där. Bara min egen spegelbild mot fönstret.

Men nej. Det känns inte alls bra det här. Vänd på tåget! Gör en U-sväng! Eller slå på backen! Jag behöver komma tillbaka till min man... Jag hann inte krama honom tillräckligt länge, han fick inte tillräckligt många kyssar. Jag måste känna hans andedräkt mot min hals, sjunka in i hans ögon. Åk tillbaka! Jag kan inte andas utan honom vid min sida! Något måste ni ju kunna göra!

Perrongen börjar röra på sig där ute. Tåget åker guppande vidare efter det korta uppehållet i Ångest. Tåget rör på sig, men åt fel håll. De har inte vänt på tåget, de har inte slagit på backen och vi far ännu längre bort från min räddning, jag kommer att dö i andnöd men tåget rullar envist bara längre bort, längre bort...

När jag skymtar träden i mörkret utanför drar jag långsamt efter andan och jag anar att vi nu lämnat det där stället Ångest. Jag hör återigen musiken i öronen och koncentrerar mig på tanken att varje andetag är längre bort från min älskade, varje kilometer är ännu en stund längre utan honom och var sekund som går innebär också allt kortare tid till nästa gång jag får vila i hans armar, sekund för sekund kommer den stunden närmare nuet trots att jag bara alldeles nyss åkte ifrån honom...

Jag andas, låter kilometrar och sekunder flyta samman till mil och timmar, ler lyckligt mot den lika leende flickan i fönstret. Snart.