Jag lade mig ner och sjönk snabbt, för att mottagas av den varmaste tryggaste famnen. Hon tog emot mig med sin villkorslösa kärlek, som alltid när det gått alldeles för långt och blivit alldeles för svårt, och jag smälte samman med henne. Hon omslöt mig och lät mig gråta färdigt medan hon smekte mitt hår och nynnade.

Efter ett tag tystnade hon men fortsatte smeka mig om håret så moderligt som bara hon kan. Hon ger mig alltid det jag behöver som mest, och jag vågade åter igen ställa den enda fråga jag någonsin behövt ställa henne: Varför måste det vara så svårt?

Som alltid förklarade hon för mig det jag vid det här laget redan borde känna till utan att behöva fråga. Hennes döttrar måste lära sig att finna styrkan i de svagaste lägena. Alla har vi en uppgift och för att klara min måste jag vara härdad och stark och just så känslig och bräcklig som jag är.

Vi samtalade en stund och några syskon kom förbi, lockade av olika saker. Vissa av ren nyfikenhet över varför jag befann mig där jag var, andra för att trösta. Men jag hörde inte på någon av dem även om säkert några av dem hade kunnat komma med kloka ord, för jag hade hennes ord med mig medan jag vilade mig igenom plågorna. Det var allt jag behövde.