Nu är det den tiden i min cykel igen. Ni som känner mig vet att det händer minst 7 gånger om året att jag får för mig att jag är gravid. Det är faktiskt inte roligt att ha den här graviditetsnojan som förföljt mig i X antal år. Och inte blir det bättre av alla symptom som större ömmande bröst, illamående, yrsel, mensvärk utan mens och allt vad det varit genom tiderna.

Men nej då, den här gången är jag inte ens nojig. Jag är så van vid det här att jag när jag väl blir gravid inte ens kommer märka av det förrän ungen kommer ut.

Idag har jag roats av mig själv, delat upp mig i två stycken nannor, den ena i kroppen och den andra utanför.

Tänk att man kan fastna så under täcket när man lägger sig efter att solen har gått upp! Vi lade oss ovanligt tidigt igår och jag var uppe ännu tidigare idag än vad jag hittills varit här, vart ute och gått en liten runda vid 7 när alla andra sov bort denna söndagsmorgon.

Men sedan blev jag ju lockad tillbaka in i värmen under täcket av ett vackert ansikte som blev bländat av solen och där slocknade jag. Och vaknade men satt fast en god stund. Såg mig själv fastbultad i en bergsvägg med en järnögla kring låret, inte konstigt att jag har så ont om jag sitter fast sådär heller...

När jag väl kom upp var jag ett hormonellt vrak. Att så enkla saker som att bre en smörgås kan vara så hemskt jobbigt! Jag skulle öppna margarinpaketet och folien gick sönder och jag blev helt frustrerad av det och struntade i smörgåsen en stund och klängde på killen istället. Sedan brast jag i gråt helt utan anledning. Var det på grund av folien eller var det närheten som gjorde mig så liten och skör?

Jag vet faktiskt inte alls vad som tog åt mig men det var ledsna tårar. Den där andra delen av mig som var utanför mig själv fnittrade förstås åt det hela, det är inte riktigt klokt att jag blir såhär av lite hormoner som busar runt i kroppen. Ojoj, stackars pappan till mina barn den dagen (om) jag blir gravid, hur kommer jag inte vara då, om jag är som jag är nu bara av lite PMS eller vad det nu är som händer med mig?

De gånger jag blivit sån här och insett att jag faktiskt inte är gravid har jag tagit för givet att det är PMS och att mensen kommer snart, men den här gången låter jag mig inte luras av det heller. Jag kan åtminstone inte förvänta mig att den skulle ha blivit såhär ordentligt regelbunden, men det återstår väl bara att se.