Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Andra sanningen löd:


Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar

När jag var liten, och även som tonåring, tyckte jag hemskt illa om att mamma rökte. Jag ville att hon skulle sluta och svor för mig själv att jag minsann aldrig skulle börja röka. Men så blev det visst inte trots allt.

Visst rökte jag på fester och så redan långt innan jag erkände mig själv som rökare, men jag rökte inte till vardags och var inte nikotin-beroende förrän jag var nyss fyllda 18. Idiotiskt att börja så sent. Eller visserligen är det ännu mer idiotiskt att börja röka när man är yngre, men då har man inte vett nog att tänka sig för (åtminstone kan man lätt undanflykta sitt rökande genom att påstå det). Själv var jag mycket väl medveten om att det var dumt att börja röka - men just då brydde jag mig inte särskilt mycket om saker och ting.

När jag var arton var jag tillsammans med en kille som mitt framför ögonen på mig gick och hånglade med en annan tjej utan att bry sig alls om att jag satt där och såg på. Jag brydde mig heller inte särskilt mycket om saken, jag var väl med honom mest för sakens skull. Han var rätt full och verkade inte ens veta var han hade sin näsa så jag såg till att han inte missade bussen hem från Göteborg där vi den kvällen var. Vi hördes inte av mer sedan dess, men vi umgicks ju med samma folk och hamnade på samma ställen många gånger efteråt.

Själv fick jag sällskap och tröstkramar av en okänd kille som jag trodde var min vän Johannes. Det visade sig att även den här killen hette Johannes och de var verkligen lika som bär. Men ingen trodde mig när jag berättade om honom senare. Nej, det var bara rent vänskapligt, han hade sin flickvän där så få inte för er att det handlade om annat...

En dag när det var spelning på M15 träffade jag Johannes och hans flickvän där, de hade kommit dit från Göteborg. Vilken tillfällighet, tänkte jag. Även mitt ex och den nya tjejen var där, och det visade sig att Johannes och tjejen var kompisar med exets nya tjej. De tappade hakan när de insåg att det var henne jag hade syftat på den där kvällen. De kände sig kluvna och visste inte hur de skulle hantera situationen, men eftersom jag faktiskt inte brydde mig så mycket och inte klandrade tjejen för vad som hänt (hon visste ju inte att han hade flickvän då han hoppade på henne) bekantade jag mig med henne och stämningen blev litet lugnare i hela sällskapet, men särskilt bra kompisar blev vi ju inte, hon var antagligen lite nervös för vad jag skulle göra eller säga. 

Även min vän, den "riktiga" Johannes var där och jag såg självklart till att sammanföra de två "Johannesarna". Det blev stor uppståndelse över hur lika de verkligen var. Förutom olika frisyrer och kläder var de så gott som identiskt lika varandra! Det var så häftigt att jag finner det nödvändigt att nämna detta även om det inte alls har med historian om min rökning att göra.

Vid ett senare tillfälle, på Westgothafestivalen, träffade jag på henne, exets nya tjej, sittandes för sig själv på en stenmur - gråtandes. Jag gick fram och pratade med henne och det visade sig att hon hade råkat ut för samma sak som jag. Killen hade hittat någon ny lekkamrat mitt framför ögonen på henne. Då blev jag vansinnig.

Jag som aldrig annars brusar upp mig eller gör väsen av mig letade upp killen. Där låg han i gräset och hånglade med en tjej. Jag sparkade upp honom (ja, sparkade!) och skällde ut honom tills han stod där helt likblek i ansiktet och hade ingenting att säga alls. Jag förklarade situationen för den nya tjejen och varnade henne för honom.

Sedan fick det nya exet följa med hem till mig och spendera natten hos mig. Vi blev riktigt bra vänner, satt och rökte hela natten och lärde oss att blåsa rökringar. Av någon anledning fann jag sådan ro i att blåsa dem att jag fortsatte med det även dagarna efter, tills jag till slut såg mig själv i ögonen och erkände att jag hade blivit rökare.

Så blev jag alltså rökare.
Imorgon berättar jag om att jag har bott i samma kommun i hela mitt liv. (Hur ska jag lyckas förvandla ett sådant ämne till ett intressant blogginlägg? Haha! Ja, det återstår att se om jag lyckas med det...)