Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Första sanningen löd:


Förlovade mig med min kusin 2001

Jag har vad jag förstått ovanligt många kusiner. Jag tycker det låter skumt när folk kan räkna upp sina kusiner på en hand, när jag själv har minst 20 kusiner. Exakt hur många de är har jag inte koll på och skulle inte ens känna igen alla om jag träffade på dem oväntat någonstans. Men jag har en speciell kusin, hon är liksom Min Kusin. Och så mycket mer än bara en kusin, men inte på det sättet som sanningen antyder.

Innan vi föddes, när vi låg i våra mammors runda magar, gifte sig våra föräldrar i dubbelbröllopp. Exakt en månad efter min födelse föddes hon. Vi döptes samtidigt och på det viset har det rullat på, vi har vuxit ihop nästan som tvillingar.

Vi har fått höra berättelser om hur vi kommunicerade med varandra med ett alldeles eget språk som ingen annan förstod. När vi var några år gamla hade hon glömt bort det finska språket och talade bara svenska, medan jag själv inte kunde ett ord svenska, men vi var ändå bästa vänner. Det var en slags hatkärlek mellan oss redan då.

Jag har ett inspelat band där jag håller ett långt utlägg om hur dum hon är och att hon inte ska få komma på mitt födelsedagskalas samtidigt som jag säger med varmaste kärlek i rösten hur underbar hon är och att hon är min bästa vän. Då kan jag inte ha varit särskilt gammal då jag pratade ganska mycket bäbis-språk fortfarande.

Det hände flera gånger att vår kontakt bröts av en eller annan orsak. Det hade mer med våra föräldrar att göra än oss själva. Men vi lyckades alltid återskapa det där bandet mellan oss. Till och med min mamma har beskrivit oss som själsfränder så det har alltid varit något speciellt mellan oss. Vi kommunicerade nog litet konstigt med varandra även som tonåringar. Behövde kanske säga ett ord, och ibland inte säga någonting alls, för att förstå vad den andra tänkte.

Så på en fest 2001 fick vi för oss att vi skulle förlova oss. Självklart helt platoniskt, men det var ändå en idé som vi genomförde. Köpte förlovningsringar en tid efter festen, med ingravering och allt. Det är väl inte helt normalt kanske, men våra påhitt har väl sällan varit helt normala genom tiderna heller, hehe. 

Idag bor vi långt från varandra och har väl inte riktigt kvar den där goda kontakten med varandra. Men så sent som igår var jag faktiskt hos henne - för första gången på fem år sedan hon flyttade härifrån. Så det var på tiden, men kanske, om allting blir som jag vill och önskar, kommer vi att ses lite oftare i framtiden igen. Hittills har våra svackor då vi inte tillåtits träffas kommit i vägen för min kärlek till henne.

Så nu vet ni vad den sanningen handlade om. Här hittar ni till hennes blogg också.
Imorgon ska jag berätta om hur jag började röka.