Fyra chokladbitar (inte kakor, bitar sa jag), en halv påse chips och inte ens en halv dipskål senare kan jag konstatera att man nog kunde tröttna på det också. Och jag har ändå försökt trycka i mig bara för att få i mig den där energin... Men nu går det bara inte mer!

Jag tänker tillbaka.
På livet som det var då. Då hade jag inga problem med att trycka i mig 600 gram chips med dipp, i värsta fall två olika också. Samt en massa cola, samt en massa godis (stora mängder av godis), och då hade jag säkert ätit något stort och flottigt till middag också. Helt utan problem. Flera gånger i veckan.
Nåja, jag kunde väl ha mått bättre än jag gjorde strax efter att ha tryckt i mig allt det där, så jag kan väl inte påstå att det var utan problem, egentligen.
Men det är väl så det är.

Det handlar inte om att orka eller inte orka när man hetsäter.
Man trycker i sig om man så spräcker magsäcken,(det händer faktiskt att den gör det i extrema fall av hetsätning).
Om man lyckas sluta äta för en stund, så börjar man må oerhört dåligt. Och snart börjar man äta igen. Trycker i sig maniskt tills allt är slut. För det är enda lösningen på ovälkomna tankar och känslor. Och när allt är slut, då kommer paniken. Paniken över att ha ätit upp allt. Paniken över att inte ha något mer att äta. Paniken över illamåendet. Paniken över magen som putar ut mer än vanligt. Paniken över att ha lämnat spår av ätandet överallt.

Kanske skulle man bjuda någon på kakorna man tryckt i sig efter att chipsen och allt det där andra tog slut. Kanske hade man redan talat om det för gästen som skulle komma nästa dag. Då finns det inget annat att göra än att gå och köpa nytt och låtsas som att det är samma paket.
Och var det ett öppet paket så måste man ju öppna det andra paketet och äta exakt lika många kakor som var uppätna ur det första paketet ... Men så är det ju så skönt att äta äta äta trycka i sig och slippa vara närvarande i något annat än ätandet och så råkar man trycka i sig det paketet också. Skit! Ett nytt paket.
Men det är ju pinsamt att handla samma typ av kakor hos samma kassör tre gånger på en dag. Så vad gör man? Panik... Måste äta något för att inte kollapsa totalt av paniken.....
Paniken....
paniken........
Hur ska man nu våga visa sig ute? Hur ska man nu kompensera för ätandet? Hur ska man nu ha råd med kläderna? Hur ska man nu ens komma i kläderna man har? Hur ska man nu....
Ut och gå. Ut och gå. Nej, jogga.
Men om man inte kan med och gå ut bland folk, för de ser ju... de ser att man inte är en sån som tränar, de ser...
Träna hemma, hoppa skutta flåsa inne...
Eller kanske bara kollapsa i sängen mitt i misären?

Jag förstod inte ens att jag hade en ätstörning, jag såg väl rätt normal ut, jag kanske inte åt regelbundet som man bör men det gör väl ingen? Dessutom är man ganska blind när man är mitt i det där, eller mycket duktig på att förneka och låtsas...
Inte förrän jag skrev en utredande uppsats som riktade sig till anhöriga till personer med bulimia nervosa (ämnet intresserade för att jag blev under den tiden mycket god vän med en drabbad), och kom då att läsa om missuppfattningen om att bulimi bara handlar om hetsätning och kräkning, och läste under arbetets gång också om andra ätstörningar som till exempel hetsätning, vid sidan av uppsatsskrivningen.

Nu har jag ju aldrig gjort någon utredning och därmed heller aldrig blivit diagnosticerad och inte heller pratat särskilt mycket om saken med någon alls, men det är ju uppenbart att jag hade någon form av ätstörning, det spelar väl inte särskilt stor roll om det skulle diagnosticeras som bulimi eller något annat, eftersom de åren nu tillhör det gångna... även om det antagligen alltid kommer att finnas där någonstans, delar av det...