Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Femte sanningen löd:


Hade kunnat ge min oskuld till en sotare om jag hade velat

Jag vet inte hur gammal jag var, någonstans kring den där åldern då man kanske börjar bli sexuellt aktiv (med andra, ensam börjar man väl tidigare, antar jag?). Så kanske var jag femton eller så?

Det var en oerhört varm sommar och jag sov i bara trosorna i min säng, olovligt sent på dagen dessutom. Mina föräldrar var inte hemma, jag minns inte om de var på jobbet eller om de kanske hade rest bort, så sommarmorgnarna var till för att dra sig i sängen så länge som möjligt. Plötsligt hörde jag ett rop utifrån. "Sotar´n é här!".

Ja just det ja. Mina föräldrar hade ju sagt att sotaren skulle komma. Vad gör man då egentligen? Jag hade ingen aning. Jag kanske behövde öppna dörren åt honom? Snabbt drog jag på mig ett linne som låg bredvid sängen, jag hade bråttom, jag borde ju ha varit beredd för jag visste ju att sotaren skulle komma och jag måste öppna dörren. Jag hann inte tänka på hur jag såg ut.

Jag hade mitt rum på övervåningen och sprang alltså ner för att öppna dörren. Men i hallen öppnades dörren från källaren upp och jag krockade nästan med sotaren som kom in. Han stannade, förvånad över att möta på mig och jag lika förvånad över att möta på honom.

Jag kom ihåg sotaren som jag tidigare hade mött. En äldre rund munter man. Det här var inte samma sotare! En mörk ung man, en riktig snygging, som bara stod där och stirrade på mig i hallen. Och först då insåg jag att jag stod där halvnaken framför honom... Jag blev medveten om hur litet linnet var, urringad till tusan, tajt och slutade vid naveln... Kunde jag åtminstone inte ha dragit på mig något längre? Jisses! Efter ett tags stirrande på varandra flinade han och sa "Det är jag som är sotar´n!"

"Eeeh.. hmm, eh, jag vaknade precis..." var allt jag fick ur mig. Han tittade förvånat på mig och jag vet inte om det berodde på att det ändå var ganska långt in på dagen eller om han bara förvånades över en sån konstig hälsningsfras.

Han gick in i vardagsrummet, satte sig framför den öppna spisen och jag tassade osäkert efter honom men höll mig på avstånd. Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle göra. Om han redan hade kommit in - vad behövde han då för hjälp egentligen? Varför hade jag inte lyssnat bättre på mamma och pappa? Så jag frågade lite generat om han behövde hjälp med något eller så...

"Tjaa... Du kan ju sitta här i mitt knä om du vill?" Sa han med ett inbjudande sött leende och klappade sig på benen där han satt för att se upp i skorstenen. Jag minns att jag skrattade så fånigt nervöst, sneglade på honom och såg på hans händer på knäna där han ville att jag skulle sitta. Herregud! Menade han verkligen allvar eller drev han bara med mig?

Han sneglade en stund på mig och började sedan berätta lite om vad han gjorde. Jag sa nog inte särskilt mycket alls och förstod antagligen inte ens vad han sa, utan tänkte bara på att jag ville spola tillbaka dagen och vara fullt påklädd och iordninggjord lagom till han kom fram till vårt hus.

Sen skulle han ner till pannrummet i källaren för att kolla där och sedan vidare upp på taket. Han höll upp dörren till källaren för mig och bugade artigt. Jisses, vad skulle jag nere i källaren och göra? Jag förklarade nervöst att jag skulle gå tillbaka upp istället och klä på mig lite och sådär och sa hejdå och sprang tillbaka till mitt rum med bultande hjärta och helt säkert rödare om kinderna än någonsin.

Haha! En sån typisk porrnovell det kunde ha blivit haha! En litet nersmutsad kille i blåställ och hela kitet, och en blyg liten oskuld... Det är helt sjukt, men sant. Jag undrar än idag vad som rörde sig i hans tankar, om han bara roade sig med att genera mig eller om han hade hoppats att jag faktiskt hade satt mig i hans knä...


Imorgon blir det ett helt annat ämne, nämligen döden.