Jag tror att jag har lyckats fånga ihop de flesta delar av mig som varit på flykt, kvarglömda i städer mellan punkterna T och Ö, bortsprungna hos människor som de inte ska vara hos, svävandes ovanför kullar och dykandes under isarna. Ja, jag tror faktiskt att jag har lyckats hitta de flesta delar nu, resterande kommer förhoppningsvis tillbaka så småningom.


Jag är förundrad. Jag vet inte när det senast har snöat här, men bland mina första kommentarer om staden var om den vita snön. Snön är verkligen vit. Ute på vägarna och överallt, inga avgaser som har färgat den brun som den hade gjort där hemma på bara ett par timmar.


Jag sover mycket. Det här förhållandet kännetecknas av sömnbrist i frånvaro och sömn i överflöd i samvaro. Fast C.G. säger ju att jag bara sover normalt och inte överdrivet mycket, det är ju bara det att jag inte är så van vid att sova så mycket i vanliga fall. Men jag är inte helt säker. Jag har inte orkat följa klockan och skulle inte kunna, ens om jag orkade, räkna ut om det stämmer att jag bara sover normalmycket nu.

Men det är skönt. Underbart till och med. Att ligga där, både i sömn och vaket tillstånd. Att höra de där kära andetagen, drömsuckarna, de smått förvirrade ansiktsuttrycken när jag vrider och vänder på mig och väcker den stackarn, som lika snabbt verkar somna om. Det gör inte ens någonting att jag vaknar tusen gånger av att jag har ont i lårfästet och i ryggen, det gör ingenting att jag ligger där vaken och är röksugen och törstig och hungrig och kissenödig, jag trivs med att ligga kvar där och njuta av den där hjärtsmältande kära värmen mot min hud...


Ska vi vila snart? Hela dagen?

Nej, det ska vi förstås inte för vi ska ut på äventyr idag! Spännande!