Den skrämmande fredagen har det ju varit idag. Har jag brytit benen ännu? Nej, trots att det varit en ganska varm dag och snön börjat smälta och farorna kunde ha varit många har ingenting hittills hänt.

Men flickan i håret har gråtit mest hela dagen. Hjärtskärande ledset. Jag har gjort vad jag kunnat för att trösta henne, försökt förklara för henne att det inte alltid kommer att vara så, inte alltid göra ont, inte alltid vara så orättvist. Men vad vet väl jag om det? Än har det ju inte slutat, och det är nu hon är ledsen, nu hon behöver mig. Jag vet bara inte hur. Jag vill inte dras in av henne så jag gör så gott jag kan nu. Kanske somnar hon snart.