Jag som trodde att jag hade fått in en bra dygnsrytm, jag kände mig nästan normal. Det är väl kanske inte så eftertraktansvärt att vara normal i alla lägen, men det vore ändå skönt ibland att vara synkad med resten av samhället. Kanske skulle jag till och med träffa folk om jag levde sem alla andra, hehe.

Men på fullt allvar, detta eremitlivet kan inte fortgå längre. Men det är heller inte det lättaste att träffa sina gamla vänner när alla har flyttat härifrån. De få som är kvar verkar upptagna, eller också är de eremiter som jag, som alltid pratar om att träffas men aldrig lyckas göra det.

Jag lever två liv. Ett socialt via datorn och ett mindre socialt i verkligheten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att nästan inga av mina "riktiga" vänner håller till på internet. För jag saknar gemenskapen med dem och jag kan inte ens trösta mig med att umgås med dem virtuellt nu när det är som det är och jag aldrig får träffa dem - de tappas bort en efter en och många gånger känner jag mig extremt ensam.

Imorgon (läs idag) ska jag träffa lilla stjärnögat men sjukdomen har satt en kall och hård gräns mellan oss. Jag har haft tålamod i några år nu men ska det aldrig bli bra igen? Ska jag aldrig släppas innanför den där gränsen igen? Det oroar mig. Inte bara att just jag inte kommer innanför, utan det faktum att sjukdomen aldrig verkar bli bättre och att hon är så ensam - hon måste vara ännu ensammare än vad jag själv är. Lilla katten. Jag vill så gärna se henne bra igen. Då skulle ingen av oss vara ensam längre.