Jag tror inte att jag idag kommer att ha så mycket inspiration till något inlägg i Tema: Sexuella trakasserier. Gårdagens inlägg om utmanande klädsel fick mig att tänka på en dikt jag skrev för några år sedan som jag kanske orkar leta upp och publicera här lite senare.

En grå molnig dag med regn passar för dagen. Jag hade ganska svårt för att komma upp idag -  som jag ofta har. Jag kan ibland ligga i halvdvala en hel dag, det är som om jag inte riktigt har kontroll över mig själv, jag är vaken, jag vill upp, jag är hungrig - men jag kan inte röra mig ur sängen.
Har jag tur så har jag lite ont någonstans och börjar då vrida och vända på mig och då brukar jag lyckas vrida mig loss från den där dvalan till slut - efter en timmes vridande eller så. Jag blir som ett barn, omedveten om sin kropp, oförmögen att vakna, oförmögen att slappna av och somna om.

Som idag då jag började vrida och vända på mig som vanligt och det blev ett himla bökande med kuddar och täcken och armar och ben. När jag väl hade vaknat ur den där dvalan låg jag hopkurad och intryckt i innersta hörnet av huvudänden av sängen, på en yta som inte är mycket större än en kudde... En kudde som jag i mitt bökande tydligen hade slängt in i väggen i fotändan... Smått förvånad steg jag upp, och det är nog tur att jag blir sådär, som ett barn som knör runt i sängen för då blir det till slut obekvämt och jag lyckas vakna. Hehe...

I vanliga fall brukar jag inte må särskilt bra alls sådana här dagar, dagar som börjar på det sättet. När jag inte hör telefonen som ringer, när jag sitter fast där mellan sömn och vakenhet. Men idag mår jag faktiskt bra. Jag tackar kärleken för det. Kärleken till min pojkvän. Kärleken från honom. Kärleken till mina syskonbarn, kärleken till världens bästa vovve som ser till att jag skrattar högt varje dag numera.

Love // JLnM