Jag bor i ett invandrartätt område med hög brottslighet. Egentligen har den här stadsdelen alltid varit problematisk, också redan före min tid, och innan den "nutida" invandrarbefolkningen. Kommunen borde redan ha lärt sig från "finnarnas tid" att det inte är någon bra idé att slänga ihop alla invandrare på samma område, det skapar grupperingar och bråk, och än värre blev det väl när folk från krigsdrabbade länder blev grannar med "sina fiender". Men så går det när de som styr inte ser längre än näsan räcker, alla nykomlingar ska slängas in i slummen, varför riskera att hela kommunen smutsas ner?

Egentligen har vi tre "slum" i Trollhättan, alla på samma sida om staden. Som jag ser det går det litet i teman. Här där jag bor är temat gängkrig, saker sprängs, någon gång har det hänt att det varit skottlossning m.m. Det mesta verkar hända ganska planmässigt. Här super folk inte särskilt mycket, det är nog mest narkotika som flödar runt här men jag tror faktiskt inte att det är lika illa med det som förr.

På det tredje området är det mest knivbråk, slumpmässiga oplanerade misshandel och alkohol i överflöd.

Och så har vi mellantinget, där det är en blandning av allt men i mindre skalor.

Jag har vänner som vädjat till mig om att jag ska flytta härifrån men jag brukar säga att jag inte sett särskilt mycket alls av allt som skrivs i den lokala tidningen. Och det är sant att jag aldrig har sett något direkt våld här, men när jag tänker efter har jag nog fått se ganska mycket som jag aldrig hade sett i andra delar av staden. Nerbrända garage är inte ovanligt, inte heller sprängda bilar. Jag har aldrig sett det hända, men likväl står de förstörda bilarna och garagen där som bevis på att det händer saker.

Veckorna före, under och efter nyår 2008 glömmer jag nog aldrig, hur jag med hjärtat i halsgropen cyklade hem från jobbet varje kväll och undrade om jag skulle komma levande hem. För folk sköt raketer som idioter. Och visst kan det vara störande när det skjuts hejvilt, men här sköt de inte upp mot himlen utan sidledes längs vägar, mot bilar och människor - ja till och med rakt mot polisen som aldrig tycktes få ordning på kaoset.

Men det jag sett mest av är männens syn på kvinnor här. Jag har inte hört om så många våldtäkter här i området, de är kanske till och med vanligare på annat håll, men stämningen här är oerhört obehaglig för en ensam tjej, framför allt under sommarhalvåret. Här finns ingen som helst respekt för kvinnor, och alla utan slöja betraktas som horor. Av någon anledning sätter det igång på våren nästan som om männen påverkas av fåglarnas parningsläten och fortsätter sen tills den vintrigare delen av hösten börjar.

Visst förstår jag dem som blivit upprörda över att jag inte verkar bry mig och rör mig ute även i mörkret, men för mig som bor här ser det litet annorlunda ut. Jag vet att det inte gör någon skillnad om det är mörkt eller mitt på blanka dagen, det händer lika mycket oavsett tid på dygnet. Och jag kan ju inte vara instängd i mitt hem dygnet runt av rädsla för livet. Att hindras från att leva på grund av ständig rädsla är helt enkelt inte mitt sätt att leva, då kunde jag ju lika gärna låta bli att leva alls.

Så jag har helt enkelt sett till att få leva som jag velat, vistats utomhus när jag själv känt för det. Visst har jag varit litet vårdslös från och till trots att jag har mött mycket konstiga och ibland skrämmande människor, till och med dragits in i diskussioner med dem. Man kanske blir litet ouppmärksam när man har vant sig. Sköter man bara snacket rätt så kan man nog känna sig ganska säker trots allt, men för det mesta har jag trots det haft varningarna med mig och haft nycklarna beredda som någon slags självförsvar, överfallslarmet jag fått av mamma har dock sällan följt med mig ut. (Jag vet inte ens var det är..)

Och sedan jag fick hem Dina (min hund) har jag känt mig ganska trygg även om det inte alls var därför jag tog emot henne. De enda gånger jag känt mig litet orolig för överfall när jag haft henne med mig har väl i så fall varit om de andra har haft aggressiva kamphundar som försökt slita sig från sina koppel med en mordisk blick på Dina. Men dem har jag inte sett till alls på senare tid, jag menar, det är skillnad på en hund av kampras som står och skäller som vilken hund som helst skulle kunna göra och en best som väsnas med fradgande mun och röda ögon och försöker slita sig loss för att få döda.

Detta är alltså området jag bor på. Det är långt ifrån ett paradis, men det är inte fullt så illa som det låter som när man radar upp allt negativt på det här viset. Helt uppenbart trivs jag ju ganska bra här trots allt det jag räknat upp, annars hade jag ju inte bott här i fem och ett halvt år.

Exakt vad det här inlägget har att bidra till i min diskussion om kvinnoförnedringen som råder här vet jag egentligen inte. Ibland tar det skrivna ordet oväntade vägar, kanske är det bra att ni får ännu lite mer bakgrund till var jag befinner mig och det är också främst i det här området de händelser utspelat sig som jag kanske kommer närmare in på litet längre fram. Det vet jag faktiskt inte eftersom jag inte vet exakt vad jag kommer att skriva om i fortsättningen, jag vet bara att jag har flera saker jag vill ha sagt innan jag sätter punkt för det här temat.

Märks det att jag har lite svårt för att komma till skott här?

Som om obehaget inte skrivs ner så finns det inte.
Men snart går jag in på mer detaljer om vad jag syftar på.
Jag kan inte kretsa kring ämnet på det här viset mer.