En gång var jag på väg till en fest i på Kronogården i Trollhättan. Jag var på gott humör och skulle mötas av några vänner som övertalat mig till att komma på festen och jag hade gjort mig i ordning. Höga klackar, en rätt så kort kjol, fin i håret och sminkad. Jag såg väl ut ungefär som vilken kvinna som helst som är på väg till fest. Det var sommar och varmt och det var en bit att gå, så det var ju inget konstigt i att jag hade min långärmade tröja i väskan och gick i linne.

Den gången var det, som vanligt, många män som ropade och viftade mot mig. Männen i bilarna här har lärt sig att köra längs den där vägen utan att behöva se framåt, för det är faktiskt vanligare att de sitter och tittar åt helt annat håll, både åt sidan och bakåt, istället för att se vart de kör.

Två män i en bil körde sakta förbi mig just som jag skulle korsa vägen, och mannen bakom ratten log det där sliskiga förnedrande leendet mot mig. Sedan gestikulerade han med ena handen och munnen en avsugning mot mig och tittade frågande på mig. Jag tappade hakan. Detta var i början då jag ganska nyligen hade flyttat hit till området, och även om jag var medveten om och hade redan före min flytt sett hur folk beter sig här, blev jag ändå riktigt förvånad och illa till mods.

Givetvis började jag på en gång tänka på min klädsel. "Det är väl inte konstigt att man får se sånt när man går omkring klädd såhär..".

Tänk att det tänket är så inrotat att man faktiskt även som utsatt kvinna själv tänker den tanken. Hur många gånger har man inte fått höra den tanken uttryckas högt, till exempel i samband med våldtäkter? "Ja, men hon kunde ju ha tänkt på vad hon hade på sig..." Kläder ska väl inte spela någon roll. En människa borde få ha på sig precis vad hon eller han vill utan att behöva bli respektlöst behandlad på grund av det. Jag hade ju dessutom helt vanliga kvinnliga kläder på mig.

Efter den här händelsen och en lång rad andra både mycket värre och även något mildare möten med män i området började jag gömma mig. Mitt i den värsta sommarhettan hade jag säckiga kläder på mig, långärmat och stora byxor, allt för att slippa dra deras uppmärksamhet till mig. Det gällde med andra ord att göra sig så oattraktiv som möjligt. Jag snaggade till och med håret (men det berodde väl inte enbart på min avsexualisering utan hade andra orsaker, men ändå..) Jag såg det helt enkelt som mitt eget fel att männen betedde sig på det viset, och jag var den som skulle ändra på mig för att slippa bli trakasserad.

Här är en bild något senare, när snaggen vuxit ut sig till en pojkfrisyr. Visserligen är jag sminkad på bilden men kvinnligheten var väl undangömd ändå...

Det tog ganska lång tid för mig att inse att det egentligen inte spelade någon roll att jag slutade sminka mig, hade kort hår och knappt visade någon hud alls även om sommarvärmen höll på att koka ihjäl mig. För de var ändå där med sina vulgära förslag och blickar och gester. Kanske var de till och med värre, för de såg en osäker kvinna som kanske kunde vara desperat och lättlurad.

Anledningen till att jag inte lade märke till det på samma sätt längre handlade helt enkelt om att jag inte längre drog skammen över mig själv. Det var inte längre mitt fel att de höll på som de gjorde. Jag var inte utmanande på något vis, och därför slapp jag skammen och tänkte inte lika noga på hur männen faktiskt betedde sig.

Men när jag väl insåg hur det förhöll sig, att det faktiskt kvittade hur jag såg ut, började jag undra hur jag då skulle få slut på det hela. Det var ju ingen mening i att gömma mig och gå runt och känna mig ful om inte det hjälpte, så jag förvandlades åter till kvinna. Det konstiga är att jag föll tillbaka så snabbt. Så fort jag kände mig kvinnlig igen, blev jag oerhört illa till mods när männen höll på som de gjorde. Då var det åter igen mitt fel, jag borde inte ha haft linne på mig, T-shirt hade varit bättre...

Och fortfarande kämpar jag med att komma ihåg det här. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur jag ser ut. De är likadana även om jag kommer i fett stripigt hår, genomsvettig och osminkad i regnjacka och stövlar (jo, jag har ju hund så jag måste ut oavsett hur jag ser ut eller vad det är för väder) som när jag är iordninggjord. Det som på något vis är bra är ju att kläderna inte spelar någon större roll för hur man blir bemött - men det kunde ju vara åt det mer respektfulla hållet...