För några dagar (eller nätter) sedan utmanade Mir sina läsare att möta våra blickar i spegeln och Se vilka vi är. (här är inlägget jag syftar på).

Jag tyckte spontant att det var en härlig uppmaning. Jag menar inte att man alltid gillar det man ser, jag menar att det verkligen är givande att se på sig själv på det viset. Det utvecklar mer än vad man tror.

För ett tag sedan skrev jag att jag ibland tar en bild på mig själv och ser på mig i undran om vad jag döljer för hemligheter för mig själv. Detta kan jag förstås också göra framför spegeln, och gör då och då. Hemligheterna kommer jag inte åt - det är inte dags för mig ännu att se dem, men de skymtar där och inte alla är enbart hemska.

Så vad ser jag när jag den här gången ställer mig framför spegeln igen, utmanad av denna fina Mir?
Åh, jag ser så mycket kärlek och skönhet att jag fylls av en varm mjuk lycka.
Jag ser naivitet, och ja, jag väljer att tro det bästa om folk tills jag lärt mig vilka de är, det goda med det onda. Men i första hand är jag naiv.
Jag ser någonting som jag först uppfattar som en tomhet, men det är ingen blockering, inte heller tomhet, utan ett spädbarn. Och det är sant, jag är en nyfödd, inför min 25-årsdag bestämde jag mig för att se det som en nystart, och det blev en grundlig nystart med många förändringar. Jag ser och upptäcker världen med en nyfödds ögon och det är också vad jag såg där i spegeln.
Och en del annat som jag håller för mig själv.

En annan sak som jag var tvungen att bekräfta när jag såg mig själv sådär i ögonen är hur mina ögon ändras igen. I vintras trodde jag nästan att det bara var vintern som gjorde det, ljuset reflekterad från snön och allt annat som spelar in, men nej, det är vår, ett helt annat ljus och ingen snö som reflekterar ljus, och ändå finns det där. Och det växer.

Jag har förvisso alltid haft växlande ögonfärg, blått-grått-grönt, ibland nästan gult, och faktiskt ibland mer i en lila ton. Länge länge kändes de, och var, mest tonlösa, svaga svaga färger bakom en grå gardin. Men den senaste tiden har så många plötsligt börjat prata om mina blåa ögon att det inte bara är jag som inbillar mig; den grå slöjan är på väg bort. Och jag ser dag för dag med spänning hur färgen bara blir starkare och djupare. Det är bra. Det är härligt. Det är vackert.