Oogie Boogie och jag
För var gång jag faller är det som att jag omedvetet glider ner för ett berg, och ju närmare botten jag kommer desto hårdare grepp får de där osynliga händerna om mina fötter. Då är det försent. Jag sliter och drar så naglarna slits av mot bergväggen, försöker ta mig upp, men det är för sent, för de där osynliga händerna har redan mig i sitt grepp och jag kan inte slita mig loss.
Men nej, färden slutar inte på botten. De där händerna drar ihärdigt neråt, djupare ner, ner i marken under lager under lager under lager av jord, ner i djupaste underjorden och hålls sedan kvar där tills jag blivit fullständigt nedbruten.
Jag känner mig som Tim Burtons OogieBoogie-man mot slutet av filmen Nightmare Before Christmas. De nedbrutna delarna kravlar sig ut ur säcken och flyr, söker sig upp till ljuset till ett nytt liv och lämnar mig ensam kvar. Den där sista lilla larven som är Jag, måste då efter att till slut ha kommit loss ur underjordens grepp, krypa runt och leta upp alla mina beståndsdelar och bygga upp mig själv igen, innan jag ens kan tänka på att börja resa mig upp för att inte tala om att klättra uppför det där berget igen på jakt efter livet.
Där är jag nu. Jag krälar runt som en larv på jakt efter sina beståndsdelar.Jag är inte längre på det djupaste botten, men jag är långt ifrån hel eller förmögen att utföra några vettigare saker än att bygga upp mig själv. Som om det inte vore vettigt nog.
Ändå förväntas jag göra så mycket så mycket mer.
Ja, förstår känslan... sådär känns det när sorgen bara sliter tag i en... men numera så kämpar jag inte emot på samma sätt... för jag vet att jag behöver krafterna för att ta mig upp ur det där hålet sedan... och jag skall skriva ett inlägg sedan på ett tips som jag fick av min psykolog, just med fokus på att det förväntas så mycket av mig hela tiden...
Ang din kommentar så har du så rätt! Du tänker precis som jag ang könsfrågan. Nu slipper man säga den (även om vi sagt han här hemma ett tag eftersom jag har varit ganska säker på att det varit en pojke) och kan fundera på namn. I övrigt är det ingen skillnad vad gäller kön tycker jag.
Tack för gratulationen, snälla du. ;-)
Nu har jag lagt in slutdatum för tävlingen som du undrade över. 30/4.
oOOooogie booogie man... He´s the man!
Har inte pollensäsongen dragit igång för länge sen?? Fast det är väl nån annan sort du har då kanske. Här är det dags för solkräms-säsongen. Vårsolen har gett Jon lite färg på kinderna och jag är rädd att han ska bränna sig. Så nu är det dags för den dagliga smörjningsproceduren... Han älskar att smörja in sig också, lite för mkt :-)
Svar: Njäh men det är väl inte så jobbigt att logga in igen. Så har jag gjort.
Och nej vi fick inte ont av att hoppa i badkaret vad jag kan minnas. Men jag fattar inte heller att vi faktiskt överlevde det där haha.
