ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra

Det friska hjärtat pulserar i fyrtakt. Inatt försökte mitt hjärta dansa vals inom ramarna för fyrtakt:

ett-två-tre-..., ett-två-treee...ett-två-treeeeEtt-två-treeeeEtt-två-treeee...

Allt hårdare och mer ansträngt för varje etta som slogs tills jag tvingade mig själv att slappna av. För det där fjärde slaget slog säkert, bara tyst så jag inte riktigt märkte av det. För ja, det måste ha varit psykiskt eftersom det fjärde slaget ju kom dit sedan.

När jag var liten, så liten att jag fortfarande bodde i mammas mage - då konstaterade läkarna att mitt hjärta hoppade över det fjärde slaget. De var så smidiga att innan de ens undersökt saken vidare noggrannt så började de tala om att det i dagens läge (d.v.s. på 80-talet) var möjligt att utföra operationer på barn i magen. Det kan inte ha varit särskilt lugnande för mamma att höra även om det säkert var läkarnas syfte att just lugna.

Sedan visade det sig att det inte var någon större fara med mig och att de skulle avvakta. När jag sedan föddes slog mitt hjärta normalt och saken var ur världen. Kanske var det där mitt undermedvetna befann sig  när jag började räkna pulsen? Kanske var det därför jag inte kunde registrera det fjärde slaget? Självklart började jag ju tänka på mitt bäbis-hjärta när jag väl börjat räkna - men innan dess menar jag att jag kanske redan undermedvetet på något vis tänkte på det.

Det blev ingen sömn heller. Jag är inne i en sån där period nu igen. Jag är fruktansvärt trött men jag kan inte sova. Dygn efter dygn utan ordentligt med sömn, det känns i kroppen det. För jag är dessutom i en period av det där som jag kallar för "periodicitets-damp" så jag kan inte heller få någon ordentlig vila heller i vaket tillstånd. Jag kan helt enkelt inte ligga still sysslolös. Inatt var jag ändå enveten och höll mig till sängs i fyra timmar och funderade på träning.

Jag tycker om att träna. Och jag är väldigt systematisk när det kommer till träning. Jag insåg hur mycket jag saknar att träna och önskar att jag kunde komma igång nu på en gång. Jag menar då inte promenader och oplanmässigt tränande, för som jag sa, jag är väldigt systematisk när det kommer till träning, det är då jag får ut som bäst av det. Därför kan jag inte börja nu på en gång.

Eller visst kan jag, men det tjänar inte mycket till för snart bor jag tillfälligt hos min pojkvän och där kommer jag inte kunna fortsätta träningen. För nej - jag tänker inte träna med åskådare. Och nej - jag tänker definitivt inte gå ut och träna av två orsaker: Pollenallergi = astma-chock vid för mycket fysisk anstränging ute i det fria, samt: Jag tänker definitivt inte träna ute för allmänn beskådan.

Så jag får snällt sitta här med myror i kroppen tills jag skaffat mig ett nytt hem. Och då har jag säkert hunnit glömma bort min motivation.

Jag är i världsklass på att hitta hinder på min väg.