Jag får förhållandevis få kommentarer i den här bloggen i jämförelse med hur många besökare jag har per dag. I vissa stunder undrar jag varför jag skriver när ingen läser det jag skriver, men det är ju i första hand för sin egen skull man skriver. Sedan visar ju statistiken på att det visst är en del som läser det jag skriver, och även om jag inte får särskilt mycket respons så antar jag att ni tycker om att läsa det jag skriver om med tanke på att ni återkommer.

Jag gnäller faktiskt inte åt att ni inte skriver, jag återger bara mina funderingar kring det här. Ni behöver inte kommentera, jag är glad över att ni kikar in i tysthet också.

Anledningen till att jag skriver om kommentarer idag är att jag i det förra inlägget fick en så fin kommentar som gjorde mig glad. En lång kommentar från Theresia, här är en del av den, som jag skulle vilja föra vidare till er läsare. Det är inte bara jag som har behov av att säga och tro på de där orden, utan vi alla. Så lyssna på min kära vän och gör som hon säger:



"Sedan skulle jag vilja säga någonting i stil med... Ingen får skada dig, ingen kan behandla dig illa. Jag tror på att du har en styrka där inom dig, då du sträker på dig och säger att ingen får lov att göra dig illa.

Repeat after me ;-)

♥ Jag är unik, det finns ingen mer som jag.
♥ Jag har full rätt att må bra på alla sätt.
♥ Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme.
♥ Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också.
♥ Det jag gör är värt att uppmärksammas.
♥ Det jag säger är väl värt att lyssna på.
♥ Mina känslor är lika viktiga som andra människors.
♥ Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiners.
♥ Alla människor kan lära sig något av mig.
♥ Tillvarons största gåva - det är jag själv. "



Med den uppmaningen lämnar jag er för stunden och önskar er lycka till i utvecklandet av självförtroendet!