Jag skrev tidigare att vi idag ska ta det lugnt och vara sjuka men så blev det tydligen inte. Mamma ringde och frågade om jag skulle följa med och handla ägg. Eftersom jag var på "sitta-ensam-hemma-humör" så försökte jag avböja med olika argument som tydligen inte var hållbara:

M: Jag ska iväg och handla, följer du med?
J: Nej, jag känner mig lite sjuk och dålig, och jag är så trött...
M: Men då gör det gott att komma ut i friska luften. Du behöver vädra huvudet lite ibland också.
J: Jamen ut i friska luften kommer jag ju varje dag! Jag är ju ute ganska mycket med Dina och sådär...
M: Men du behöver nog komma ut bland folk lite. Jag behöver lite smakråd angående [...]


Och till slut var jag övertalad. Snabb sminkning och en kul håruppsättning (den ser ut som en vanlig fläta på bilden.. hm. ) för att pigga upp mig själv och så bar det iväg.




Jag är ju på väg att flytta härifrån, och har gått igenom en del kläder - så jag hade en hel svart sopsäck med kläder som vi dumpade på återvinningscentralen. Eftersom jag nu äntligen befriar mig från klädberget tyckte mamma att jag förtjänade att få ett par byxor (lite roligt att hon tyckte det eftersom jag bara för någon dag sedan insåg att jag måste köpa nya byxor innan jag flyttar..utan att ha nämnt detta för henne) så vi åkte ut ur Trollhättan och in till Båberg men det blev ingenting köpt därifrån. Sen åkte vi till Överby köpcentrum.

Där hittade jag ett par byxor som jag till slut kunde tänka mig att ha. Jag har ingen aning om vad jag vill ha för byxor, jag är så förtjust i kjolar och känner mig inte så lockad av byxor just nu - men att det är mer praktiskt med byxor när man är ute med hund går inte att komma undan från och jag behövde verkligen ett par byxor så nu fick jag ett par. Jag valde de här för att de känns ganska avslappnade, något jag kan tänka mig att springa runt i på skogspromenaderna som omväxling till de för stora armé-byxorna jag brukar ha. Dessutom tyckte jag att resåren på vaderna var så roliga, och så kan jag ta på mig ett par riktigt fult färgade långa randiga strumpor också när det är lite kallare - bara för att störa folk i omgivningen haha. Bara för att jag är i en period då jag tar kort på allt, får ni väl en bild på byxorna, titta gärna hellre på Dinas öra än mina orakade ben...



Vi kollade på det där som mamma behövde ha smakråd till och sedan fick jag ett par örhängen på rean. Jag har velat ha örhängen länge nu men hittar aldrig några bra, som passar mig. Nu hittade jag ändå flera par att välja mellan. Det blev örhängen av trä som ni ser på bilden här ovanför. Har ju inte använt örhängen på flera år, men tydligen gick det att trycka igenom hängen ändå... Samtidigt köpte mamma en "fyndpåse" som vi spänt öppnade så fort vi kom ut ur butiken, vilket resulterade i att jag fick ett till par örhängen och ett halsband. Dem orkar jag inte ta bild på.. eller? Ja varför inte, nu när jag är på bildkalashumör :



Njaaa.... Det blev nog lite väl mycket med de örhängena och det halsbandet tillsammans tror jag. (jo, öronen blev inte så glada av allt pillande som ni ser, men de vänjer sig..)


Sen skulle vi fika innan vi skulle in och handla ägg, men innan dess gick vi på toaletten, vilket i sig kan tyckas vara en ganska ointressant och onödig detalj att skriva om i bloggen, men det var där min dag blev gjord! För där hittade jag en plånbok. Utan att tveka tog jag förstås den med mig och lämnade den i kassan vid informationen/kiosken. Mamma som stod med mig i kön sneglade på plånboken och kommenterade att den såg ut att innehålla en del papper och grejer. Jaha? Jo, kanske det...

Tjejen bakom kassan frågade efter mitt namn och telefonnummer. Jag såg nog ganska förvånad ut för hon sa: "Ja, alltså om du vill ha hittelön eller så..?" Fortfarande förbryllad över tanken gav jag mitt namn och nummer, sedan satte vi oss i cafét. Där började mamma fråga ut mig:

M: "Tittade du i plånboken?"
J:  "Nej"
M: "Var hittade du den? Jag menar, den kanske är stulen, den kanske var tom? Tänk om någon har stulit den och tömt den där? Jag hade nog kollat om det fanns några pengar kvar i den... För om pengarna är borta kanske du får skulden för att ha stulit pengar från henne?"
J:  "... eh. njäöö... Om den hade varit tom hade jag väl ändå inte vetat om den var stulen eller bara kvarglömd, jag vet väl inte hur mycket pengar som fanns där innan den hamnade där..."
M: "Fast det förstås, då hade du ju inte angett telefonnummer..."
J: "Mmm. Precis.."
M: "Men var du inte alls nyfiken på vems det var eller vad som fanns i den?"
J: "Nej.. Vad spelar det för roll vems den är?"

Då ringde telefonen och det är väl ingen som blir förvånad när jag avslöjar att det var ägaren till plånboken. Hon stod bara några meter ifrån där jag satt, så jag vinkade till henne och hon kom fram till vårat bord. Hon var alldeles skakig, mycket glad och lättad men händerna skakade på henne och hon frågade vad jag ville ha som hittelön.

Jag ville väl inte ha någonting, för mig var det en självklarhet att lämna tillbaka plånboken, men hon fortsatte att fråga mig och när jag inte kunde komma med någon summa på vad jag ville ha för min goda gärning frågade hon om det räckte med en hundralapp. Självklart räckte det, jag förväntade mig ju inte att få någonting alls! Det hade ju bara varit obehagligt att säga "Nej, jag vill ha mer, jag vill ha 300.. minst!" ... vem gör så? Men eftersom jag ju faktiskt är en riktig fattiglapp insåg jag att det här kanske faktiskt är en gåva jag borde ta emot även om det kändes lite märkligt.

Hon hämtade pengar från sin sambo och kom tillbaka med dem, men istället för att lägga pengarna i min framsträckta hand lade hon dem på bordet framför mig och tog min hand i sin, böjde sig fram och såg mig rakt i ögonen på nära håll och tackade. Två gånger.

Jag blev väldigt rörd av den handlingen, det gav mig så mycket mer än de där hundra kronorna, det måste jag säga. Och jag insåg att nästa gång jag hamnar i en liknande situation kan jag helt enkelt be om ett tack som hittelön, om de vill ge mig någonting. För det är värt mer än en hundralapp - till och med när man knappt har några pengar själv.