Jag följer väven med mina fingrar, så tunt, så starkt, så vackert vävt...
Ett nät som håller allting samman, vävd från punkt - till punkt - till punkt med en beundransvärd träffsäkerhet. Ett nät som når er alla, alla er. Även er som inte tror er beröras, er som tror er vara opåverkade. Jag vet för jag ser den, kanske inte hela, men jag följer väven, jag följer spindelns spår utan att förstå var spindeln gömmer sig. Men jag ser var den varit, jag ser var den är, jag ser var den hamnar genom dess nät, denna tunna väv som ingen tycks lägga märke till, som väves för vävandets skull, för att knyta samman oss som fångar i en stor spindelvävssäck och fraktas åt det håll som spindeln styr oss och alla är vi med, fångade i nätet.

En del av er märker det inte alls, andra ser det men tror sig vara utanför nätet, ser alla andra men aldrig sig själva, sitt bidrag till nätet. En del ser det och kämpar som fångade nattfjärilar, spritter med vingarna och sparkar med benen men ju mer ni sprattlar dess värre nästlas ni in i det.
Jag klättrar i nätet i spindelns spår men nej, inte heller jag är fri. Jag kan väva nya trådar, lappa och klippa men även jag är fast i det här, liksom ni andra. Fast i att se väven, följa den, laga den, men inte kan jag röra mig utanför den jag heller.

Så var är spindeln som vävt denna nät?
Jag följer dess trådar åt alla håll men där finns inga andra tecken än själva väven på att det ens finns någon annan spindel än oss, spindelbarn som vi är som väver vidare, lappar och klipper och försöker alla forma väven efter eget tycke.
Och se så många vi är! Se så många som väver detta nät - inte tillsammans utan nästan alltid i strid mot varandra. Ett dagsverk är snabbt överspunnet av andra och allting är ett kaos där ingen ser den stora helheten, den stora spindelvävssäcken som vi alla är infångade i.