För någon vecka sedan när jag var på väg från bensinmacken efter att ha varit inne och köpt cigarretter kände jag av någon anledning att jag hade bråttom därifrån - tydligen alldeles för bråttom för när jag hade kommit en bit redan sprang kassören ut ur butiken och ropade in mig igen. Jag hade som vanligt min hund med mig så det var inte bara att vända tillbaka och gå in, jag måste fästa henne igen och under tiden hann det jag antagligen undermedvetet hade försökt fly ifrån hända:

Utanför macken hängde ett gäng killar kring sin bil. En av dem började prata med mig, hans svenska var väldigt bristfällig vilket gör återgivningen av allt han sa litet avdramatiserat, det handlade mycket om blickar, min intuition och mina tidigare erfarenheter.

Han sa "Han vill kanske dig." menandes kassören som ropat efter mig. "Han kanske vill dig! Tänk om han vill dig? Du vet... göra dig... Han vill dig. Ja, han vill dig." med det där för mig välbekanta hatade leendet.

Till slut hummade jag kort till svar för att han skulle vara tyst. Då frågade han om det var en han- eller honhund jag hade. Kanske borde jag redan där låtit bli att svara, men jag sa att det var en hona.

"Gillar hon killar? Hon gillar killar. Vill hon ha kille? Va? Gillar du killar? Vill du ha killar?"

Så fortsatte han tjata och jag hann tyvärr se hans blick som också den är välbekant och hatad av mig. Utan ett ord flydde jag snabbt in i butiken samtidigt som det var väldigt obehagligt att lämna Dina ensam där ute. Men jag litade på respekten hon trots allt inger, folk brukar ironiskt nog vara livrädda för henne och i vissa lägen är det till en stor fördel.

Det visade sig att de hade problem med kortläsaren så min betalning hade inte godkänts, och det drog ut på tiden att få igenom det. Under tiden sjönk den där killens ord in ordentligt. Menade han att han ville sätta på både mig och min hund?

Jag såg det motvilligt framför mig; hur hela gänget av killar våldtog mig och min hund. Det var som en film som spelades för min inre syn och det var förstås mycket obehagligt. När man ser på film kan man ju åtminstone blunda om man inte vill se, men de här bilderna gick inte att blunda för. Jag hoppades att jag snart kunde få komma ut ur butiken, jag höll på att kvävas där inne av obehag och oro.

Menade han verkligen det? Eller hade jag bara missuppfattat situationen på något vis? Men nej, den där blicken känner jag igen alltför väl. Så sjukt! Men samtidigt var jag inte alls förvånad över att ha fått höra en sådan sak, inte här, inte nu längre. Däremot var jag orolig över att jag lämnat Dina ensam där ute om han faktiskt var så sjuk att han kunde tänka sig att sätta på en hund... Vad skulle jag ta mig till om de hade tagit henne och åkt iväg i sin bil, kidnappat min hund för att utnyttja henne sexuellt?

Jag skyndade mig ut och var lättad över att hitta Dina sittandes där jag lämnat henne, och killarna var borta. Jag kunde andas igen, men det var en nervös, förtvivlad och ofokuserad matte som följde sin hund hem och låste noga dörren efter sig.

Den här händelsen väckte så många minnen, tankar och känslor att det bara blir långt och oöverskådligt om jag skulle försöka skriva ihop allt i ett enda inlägg, så ett tag framöver kommer Candoris att präglas av ett tema kring sextrakasserier och kvinnoförnedring med självupplevda händelser som grund.