Idag har jag gjort en del av allt som står på listan som skall göras innan flytten. Bland annat hört av mig till olika myndigheter och gnällt över hur fattig jag är, tagit kontakt med de företag som jag faktiskt inte har råd att betala mina räkningar till m.m.

Imorgon blir det besök hos vicevärden angående flytten och det var nog den sparken jag behöve få där bak för att verkligen komma igång.

Nu har jag tagit tag i packningen på allvar, och det är många känslor som packas ner i de där kartongerna.

Glädjen över det nya som väntar, kärleken, självständigheten - det nya livet som säkert inte kommer att bli helt enkelt, men som ändå bär en hel del hopp med sig.

Men det är också mycket smärtsamt. Allt jag packar ner påminner mig om saker som jag kommer att sakna - saker och ställen men framför allt människor.

Jag kommer att sakna familjen, även om vår familj inte är den bästa när det kommer till kommunikation och gemenskap har vi ändå ganska mycket kontakt med varandra, alla middagar, gräl, lek med syskonbarnen, fika-samtalen om ingenting speciellt alls m.m. Det kommer jag att sakna. Barnens eviga tjat om pyjamasparty, min systers lugna gemenskap, mammas välvilliga gnäll och "näsan-i-blöt-läggandet" och pappas tysta grymtningar de sämre dagarna och hans muntra prat som ibland överraskar.

Jag kommer att sakna de vänner jag flyttar ifrån, ni som fortfarande är kvar i Trollhättan och häromkring. Vi ses för sällan redan som det är. Men kanske innebär flytten faktiskt litet bättre kontakt till följd av saknaden? Jag hoppas det.

Givetvis är den här flytten inget farväl, inget adjö. Ni är alla välkomna att hälsa på mig när ni har vägarna förbi, eller med mig som resans mål. Och än oftare kommer väl jag åka ner för att hälsa på, hoppas jag. Jag vet att jag är mer än välkommen hos er och har många ställen att bo på under mina besök. Jag ska inte glömma er även om jag flyttar långt bort, skaffar mig en ny familj och nya vänner. När jag en gång har älskat så älskar jag för livet, och ni, familj och vänner, ni är älskade var och en av er.

Jisses så melankoliskt det här inlägget blev. Det påminner mig om tack-talet jag hade i skolans aula i nian en dag före alla andra. Jag skulle iväg nästa dag då alla andra skulle hålla sina tal i piedestalen - så där stod jag alldeles ensam som offer och var snuvig och nervös och alla trodde att jag grät och blev emotionell under talet - det var ju faktiskt inte annat än nervositet. Nu är det visserligen också nervöst - men även emotionellt.

Så ni som önskar att träffa mig innan jag åker får ligga på lite. Själv är jag ganska upptagen i tanken och kommer kanske inte ihåg att höra av mig till allihop. (Jo, det gör jag nog trots allt... jag hoppas bara att jag hinner träffa alla innan jag åker.) När jag åker? Det vet inte ens jag själv. Men det börjar närma sig i rasande takt.

Love // J