Det finns människor som har mycket svårt för ögonkontakt, och så finns det de som tycker det är jobbigt med folk som inte ser en i ögonen, som om den som undviker ögonkontakt har någonting att dölja.

Själv tillhör jag de förstnämnda.

Jag är i en period av sömnlöshet igen, och inatt for tankarna med intensiv kraft mot dessa tankar om ögonkontakt.

Jag tycker oftast om människor som tar ögonkontakt men själv är jag en sådan som sneglar flyktigt, vänder snabbt bort blicken och glider förbi vid sidan av istället för att gå rakt på. Inatt förstod jag åtminstone delvis varför. Det handlar delvis om respekt för den privata sfären.

Jag uppfattar ögonkontakt som ett intrång. I djurens värld är ögonkontakt det första steget mot slagsmål - det är en utmaning, ett prov på styrka och revir. Att se någon i ögonen är att hävda sin plats.

Jag kan bjuda in människor att se mig i ögonen. Det sker sällan med ord eller på ett medvetet sätt, det handlar om kroppsspråk och blickar. Jag har oftast ingenting emot att bli granskad, att bli sedd i ögonen - vad jag däremot har svårt för är att titta tillbaka. Jag fokuserar på den andres ögonform, kindben, ögonbryn, ögonfransar, men jag kan inte se rätt in i ögonen. Jag kan inte ge mig själv den rätten att göra intrång i någon annan. Ser jag någon i ögonen är jag på helspänn, naglar mig fast i mig själv för att inte sjunka in.

För vad händer om jag ser in i någons ögon? Jag blir paralyserad, sjunker in och flyter ut ur min egen kropp. Jag tappar bort verkligheten omkring mig, jag hör inte vad andra säger, inte ens den som jag ser in i. När den andra personen viker undan, när vi är färdiga, när någonting sliter mig ut ur de ögonen - då är det inte bra. Då är det inte som det var förut. Jag kan inte ågergå till verkligheten och hänga med i diskussionen. Nej.

Då är jag i ett chocktillstånd, skakig och kan få andnöd medan pulsen dunkar snabbt och hårt i mig, jag blir yr, jag vill lägga mig ner, jag vill grunda mig, få en tid för mig själv, finna min plats i min egna kropp igen. Men det är ju sällan man får den tiden, man måste snabbt vara tillbaka i verkligheten igen - åtminstone oftast.

Jag kan heller inte återgå till det vanliga på grund av vad jag såg i de där ögonen. Det kan förändra hela min syn på personen, och att då fortsätta som om ingenting hade hänt är omöjligt. Personen kan te sig som en total främling.

Ibland ser jag en tomhet som gör mig illa till mods. Hur ska jag kunna ha en vettig konversation med någon som är så tom eller blockerad?

Så - förutom respekten för den privata sfären, det djuriska språkets varningssignaler, finns där en hel del andra orsaker till varför jag har svårt för att ha ögonkontakt med andra - och det handlar sällan om att jag själv har någonting att dölja även om det också händer att jag helt enkelt inte vill ge ut mig själv på det viset för vem som helst.