Jag upprepar nattens ord. Jag mår illa och jag har yrsel, jag orkar snart inte mer. Så snälla, låt det bli snart! Jag behöver stå stabil på marken med fötterna på jorden, blicken vid horisonten - fötterna ner och huvudet upp och inte tvärtom.



"Ibland undrar jag varför jag så sällan skriver för hand numera. Så nu ligger jag här med ett block framför mig och ger mig ett tydligt svar på den frågan:
I ren frustration över att bläcket vägrar skriva ut vissa bokstäver har jag ristat igenom flera blad i blocket. Men se! Jag har blyertspennor, det hade ni inte räknat med [pennjävlar...]! Ni ska inte få hindra mig från att skriva precis de bokstäver jag vill skriva!

I flera dagar har mina muskler varit avdomnade och min kropp har känts fjäderlätt eller till och med obefintlig. Ibland, som i natt, får jag yrsel av att sitta upp. Så jag lade mig ner och fick svindel. Upp blev ner och ner blev upp.

Viktlös svävar jag nu omkring som en astronaut i rymden, det finns ingen gravitation och jag snurrar runt i luften utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Varje liten rörelse sätter mig i spinn och jag rullar runt i luften tills jag tror att jag ska spy men trots illamåendet väljer jag att inte tömma magsäcken... Vem vet var det skulle hamna nu när världen tycks sakna gravitation...

Svävar runt runt och gungar hejdlöst. Jag klarar snart inte av det här och jag sträcker mig efter min kropp för den måste ju lyda fysikens lagar och veta var upp respektive ner är. Men nej, jag är inte en lös ande på vift utan kropp, jag är viktlös i min kropp.

Jag sträcker på tårna, saknar jorden. Var är mina rötter?

"Kommer du inte inhåg att du ryckt upp dina rötter nu? Du är inte fast i grunden, du ryckte ju själv upp dem! Nu får du stå ditt kast och sväva som ett luftburet fluffigt frö utan ankar tills du hamnat där du ska vara. Där kan du landa och åter börja sträcka ut dina rötter i jorden."


Men ska jag behöva må så här illa ända till dess menar du? Det här svävandet gör mig så illamående! Tänk om jag aldrig hittar fram? Tänk om jag hamnar på ett obrukbart berg eller faller pladask mot hård asfalt? Ska jag då aldrig mer få strävcka ut mina rötter i jorden?

"Det var du själv som ryckte upp rötterna ur jorden. Du var inte rädd för asfalterade vägar då. Ingen annan kan stå till svars för din svindel eller ditt illamående. Lita på vinden som du gjorde när du ryckte upp dina rötter och blev ett frö - du ska nog få gro och sträcka ut dina rötter igen."


Åh snälla, låt det bli snart.
Låt det bli snart."