Inatt publicerade jag de där frågorna som man skulle finna svar på i telefonen. Där fanns frågan vad jag skulle säga om jag vann en miljon och det blev ett svar om att jag saknar mig själv... Ja inte behöver jag vinna några miljoner för att känna den saknaden.

Jag sitter och sneglar bakåt både här och där. Just nu håller jag ju till exempel på att gå igenom hela min blogg som trots allt inte ens är ett halvår gammal men har redan  påverkats av tid och förändring, nötts ut och fått skador som gör ont i mig.

Jag är min skrift i många avseenden. Jag är min skrift och min skrift är jag. När då någon eller några säger stopp, när ni säger vad jag får skriva och inte får skriva, då säger ni också att jag inte får vara jag - det jaget som ni ju uppenbarligen tycker så mycket om. Det var inte meningen att min blogg skulle vara till för att passa inom ramarna, för jag passar inte in i samhället själv heller - varför ska jag då låtsas vara som alla andra i mitt bloggande?

Det kan verka som att jag skriver planlöst om allt och inget i den här bloggen, särskilt nu sedan jag snörptes åt. Men jag är en sådan som skriver med ett syfte, hade jag bara velat ha en blogg som är till för allt och inget så hade jag bakat in Dinas blogg i samma blogg, men de måste hållas åtskilda därför att de inte har samma syfte. Jag skriver efter ett visst tema, och vill hålla det så - men det har bivit litet svårt att balansera på gränsen till vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet och min balans är inte i sin ordning just nu, därför har jag fått tilta över till ena sidan, längre bort från den där gränsen - längre bort från syftet - längre bort från mig själv.

Tappa inte bort er själva, lyssna och ta emot råd, men var sann mot dig själv och gör det du vill om det är det rätta. Den verkliga Viljan är det Enda Rätta.

// JLnM