Nu är det sommar här. Det är lördag - vilket för de flesta är en härlig dag. Jag stör mig mest på att det är så mycket folk ute, jag trivs bättre när jag får ranta runt i skogen själv, utan ett hundratal joggare som ska störa mig och skogen.

Det märks på mig att jag inte mår bra. Nåja, jag är väl inte känd för att må bra heller. Men vid den här tiden på året brukar jag ha en liten solbränna redan. Som tonåring undvek jag solen för att jag tyckte det var finare att vara lysande vit haha. Men nu trivs jag med att få färg på kroppen, trivs med att suga i mig D-vitaminer - trots att jag knappast är en sån där solar-typ. Jag vistas helt enkelt väldigt mycket ute på våren och i början av sommaren - jag måste passa på så mycket jag kan innan pollenet sätter stopp för det. Alltså - i år har jag inte alls varit lika flitigt ute. Jag har knappt ens märkt av att det har gått och blivit vår. Och nu är det redan sommar.

Kritvit eller till och med gråblek av sömnbristen, steg jag upp idag och mådde som jag gjort den senaste tiden - skit. Men jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre nu. Jag måste se till att må bättre. För det här går inte längre.

Jag vaknade, drog motvilligt på mig korta byxor och en topp med öppen rygg (det är sommarvärme som sagt, och till och med detta var alldeles för varmt att gå runt i insåg jag senare... ) Suckade tungt medan jag rotade fram ett äpple. Nej jag orkar verkligen inte... men jag måste. På med kopplet på hunden och ut. Jag bokstavligt talat sparkade ut mig själv ur hemmet - och jag fick minsann inte komma hem förrän om ett par timmar.

Där ute åt jag upp mitt äpple på väg in till skogen längre bort. Jag fick nästan panik av alla människor ute. Också ett tecken på hur isolerad jag är... Men efter att ha mött på minst 40 joggare började jag vänja mig och klarade av resterande 120 som jag mötte sedan.

Stackars Dina klarar ju inte av något väder. Hon är för tunnpälsad för vinter, hon är för svartpälsad för sol. Så det fick bli lugnt tempo - bra tidsfördriv. Dina grävde runt efter vatten i uttorkade diken, så när jag väl såg en vattenpöl så tog jag henne dit.

Hon gjorde inte mer än smakade på vattnet, sedan stod hon där och filosoferade över vattnet. Gick runt den alldeles för lilla pölen, tryckte ner huvudet under ytan och nosade så bubblorna steg upp bredvid öronen på henne vid ytan, sedan drog hon in ena tassen mot kroppen och välte helt sonika ner sig i den! Där låg hon en sekund, sen gjorde hon om proceduren tills jag satte stopp. Jag har världens knäppaste bästa hund.

Efter det var det som att jag hade bytt hund, energin hamnade plötsligt på topp och hon blev helt knäpp och kutade runt som aldrig förr, i det korta kopplet blev det ju så att hon fick springa runt mig och skvätte ner också hela mig - men det gjorde ingenting alls att jag också blev blöt, jag var torr efter bara ett par minuter i solen igen. Hon också. Hur rolig som helst är hon. Åh vad jag älskar att skratta med henne! <3

Efter några timmar som en liten skygg skogsälva gömd bland vitsippor för alla joggare tyckte jag synd om Dina som höll på att kollapsa av värmen. Det var bara att bege sig närmare hemmet igen eftersom inte ens skogens skuggor var svala. Jag slank in i en affär men förfärades av hur de har tänkt sig att man ska göra med medtagna hundar. Jag har tidigare inte reflekterat över det eftersom det varit milt väder, men nu, de där krokarna som man ska "parkera" hundarna i utanför affären är i direkt solljus på asfalt - men inte nog med det - intill en plåtvägg som nästan brändes mot min hud. Så det var snabbt in och ut ur affären.

Sedan gick vi för att kika på vad jag alltid misstänkt vara gravfält på Håjum. Där står en skylt som jag vid ett annat tillfälle aldrig hann läsa (p.g.a. galen hund) men min syster som var med den gången sa att det bara stod någonting om backsippor. Nu hann jag läsa där själv i lugn och ro och visst fasen hade jag rätt, de där kullarna är bränngravar från järnåldern. Så vi spatserade dit för att se om det fanns något intressant att se. Såna som jag och Dina kan ju tycka att precis vad som helst är intressant, så självklart var det intressant med lite gamla stenmurar och kullar i de dödas ära som dessutom också har en liten magisk historia.

Där brukade de nämligen - förutom att begrava sina döda - också utföra litet ritualer, om jag förstod det rätt, och tillredde mediciner av medicinalväxter och sånt. Men jag hann inte läsa så noga för de intressantaste delarna tar de alltid sist och med minsta möjliga typsnitt- och vid det laget har adhd-voffsan fått nog, så jag hann bara skumma snabbt innan jag flög iväg efter henne.

Men tjah, man kanske skulle ta med sig morteln och örter och göra i ordning litet hostmedicin där då?

Väl hemma hyperventilerade Dina sådär oroväckande som hon alltid gör efter lite för mycket vistelse i solen. Jag blir verkligen orolig för henne - men samtidigt tycker jag ju att hon faktiskt borde klara att vistas utomhus. Hon är ju en hund ffs.

Så hur gick det med målet? Syftet med allt det här var ju att jag skulle lyckas rycka upp mig litegrann...
Nej, jag känner mig varken gladare eller piggare, men jag har åtminstone gjort det jag hade tänkt och mer därtill - vilket är ungefär 200% mer än vad jag lyckats göra den senaste tiden sammanlagt. Så oavsett hur mycket eller lite jag lyckas åstadkomma på en dag är jag för tillfället nöjd med att åtminstone åstadkomma något.