Idag är jag trött. Det blev varken kvalitativ eller kvantitativ sömn inatt, men jag är fortfarande på gott humör. Har läst en av mina kusiners blogg idag, på finska så det är nog inget intressant för de flesta av mina läsare att läsa, men här länkar jag dit ändå: maniskan.

Hon är en ung kvinna med en enorm drivkraft med hela världen framför sina fötter. Hon är alltid på väg någonstans, alltid något stort på gång. Senast jag hörde från henne var hon återigen i Tyskland och jobbade på julmarknad, och nu är hon plötsligt i Buenos Aires och studerar vilket inte alls förvånar mig även om jag inte hade någon aning om det. För sådan är hon, överallt är hon, allting intresserar, hon nästlar in sig i kulturlivet var hon än befinner sig och suger verkligen till sig allt intressant som kan tänkas finnas att hitta.

Och här sitter jag. Jag har aldrig ens rört vid ett flygplan. Jag har aldrig varit utanför landets gränser utan någon slags övervakare, som föräldrar eller klassföreståndare eller så. Och det är väl inte bara det att man måste resa för att uppleva saker och ting. Men man känner sig rätt misslyckad ändå när man börjar jämföra tempot i sitt eget liv med personers som t.ex. min kusins.

Här, i mitt liv, är det en stor händelse om jag blir hämtad i mammas bil för att åka ut till en av de litet större matvaruaffärerna och handla. Det kan liksom vara det största på en hel vecka. Jag beter mig som en 80-åring. Nu blev jag nedstämd.