Jag vaknar på gott humör. I den drömlösa sömnen mår jag som bäst. Men efter att ha öppnat ögonen och sakta återkommit till verkligheten slår livet mig med hårda knytnävar. Ska det aldrig få bli bra?

Jag är så fruktansvärt trött på den här ekonomiska krisen jag befinner mig i. Är det verkligen mitt fel att jag inte har råd att leva? Jag har aldrig varit slösaktig, snarare har jag lärt mig under alla dessa år med ekonomiska bakslag att leva långt under existensminimum.

Jag är inte lat. Har jag inte kämpat mot sjukdomar som ingen kan sätta stämpel på, som ingen kan hjälpa mig att förstå? Som alla verkar förstå förhindrar mig från både yrke och studier men som ingen ändå kan stämpla som sjukdom och jag blir därmed ändå klassad som arbetsduglig.

Har jag inte envisats med att gå kvar i skolan på gymnasienivå i hela sju år i sträck för att klara av det - inte därför att jag någonsin har haft problem med själva ämnena. Lärarna hade velat ge mig mvg i nästan alla ämnen redan de första åren, så kunskapen var bättre än bara god i de flesta ämnen. Nej, det räcker inte att man kan saker och ting, man måste också vara på plats varje dag 8-16 ... tider som mitt tillstånd helt enkelt verkar omöjliggöra.

Och har jag inte efter skolan faktiskt arbetat den största delen? Så fort jag var färdig med skolan fixade jag jobb, ett skitjobb som förstörde min rygg men likväl stannade jag där, tog ett avbrott när det blev riktigt jobbigt trots att jag inte fick bli sjukskriven, fortsatte sedan och skötte mig riktigt bra tills jag fick en fast anställning på ett annat ställe. Där började helvetet igen,  tiderna som jag helt enkelt inte klarar av att följa. Men jag fick fortfarande inte bli sjukskriven och gjorde verkligen så gott jag kunde.

Så slogs företaget igen och jag står nu här utan jobb, sjuk och utan inkomst. Återigen straffas jag för min sjukdom, att få 64 kronor (som dessutom ska betalas skatt på) om dagen är bara ett hån och ingen inkomst. Det räcker för fan inte ens till hyran. Nu sitter de flesta i de här dagarna och betalar bort sina räkningar, suckar tungt över hur mycket de måste göra sig av med - de har bara 5000 kvar att leva på resten av månaden. Herregud. 5000! Det är fem gånger så mycket som jag får in - och det är före räkningarna räknat.

Jag vet inte längre vad jag kan ta mig till. Ingenting blir bättre av alla runtomkring som tjatar och gnäller på mig om att jag måste göra någonting själv åt situationen. Jag har för det första ingen ork att försöka längre. Inte får jag mer ork av gnället heller. För det andra så finns det ingenting jag kan göra. Den här kommunen har bestämt sig för att jag ska mördas genom svält.

Jag kommer in efter en promenad då jag inte har varit och handlat mjölk, smör, cigg eller potatis - inte för att jag inte behöver det utan för att jag helt enkelt inte har råd ens med två små potatisar. Jag hänger av mig jackan på kroken i hallen och får god lust att göra den sällskap på kroken bredvid.