Den här dagens ljus och atmosfär, ljuden av barn som är ute och leker, grus som låter under skosulorna, dofterna av förmultning.. ja allt idag har påmint mig om min barndom.

De där första vårdagarna då jag som barn satt ute i vår trädgård och pillade på gruset mellan naglarna och luktade på jorden under gräset och mossan, kanske gick där en skalbagge som jag intresserat följde tills den gömde sig i något vrå, samtidigt som jag blickade mot den lilla bilvägen och önskade att jag fick lov att ta fram min cykel så att jag kunde få cykla runt några varv. Eller önskade att jag hade en kompis att hoppa hopprep eller twist med. Att jag hade någon vän som jag faktiskt kunde tycka om att leka med, någon som ville cykla runt kvarteret med mig.

Jag var mycket ensam när jag var liten. Jag hade min storasyster, men hon var så mycket äldre att hon hade helt andra intressen än jag, och vännerna bodde på andra sidan stan. Jag kunde ju inte svenska så de andra barnen i området vågade jag inte ens försöka leka med för jag kände mig så dum som inte förstod vad de sa.

Men jag hade tre kompisar. Två killar som egentligen var allt annat än kompisar. De misshandlade mig, drog mig i håret och tog stryptag om mig tills jag blev alldeles röd. Det tyckte de var roligt. Jag ville självklart inte leka med dem men mamma tvingade ut mig när de knackade på och frågade om jag fick komma ut och leka.

Och så hade jag en tjejkompis också. Vi gick i samma klass och jag visste från start att vi bodde ganska nära varandra men jag sa ingenting till henne för jag ville inte leka med henne. Men en dag råkade hon se var jag bodde och då fick jag ju nöja mig med att leka med henne - hon var åtminstone bättre än de våldsamma killarna.

Nåja, den här dagen har hur som helst påmint mig om mina barndoms vårar, som jag älskade därför att jag fann sådan frid i att studera gräset, peta på skalbaggar med barr och hitta små lökar som skulle bli till blommor. Att äntligen få vara utomhus igen utan att frysa, utan de obekväma vinterkläderna.





Nu sätter jag mig inte längre ute på gräset trots att hela min kropp skriker om att få vara ute hela dagen och göra ingenting. Tänk att man gör så mot sig själv, bara för att det inte är brukligt för en vuxen ung kvinna att krypa runt på alla fyra i en förföljning av skalbaggar. Att man inte unnar sig saker som man längtar efter, så enkla saker som kunde göra en lycklig. Det är ju knäppt. Och ändå tänker jag inte göra det, trots att jag inser det knäppa i att låta bli.




Jag var hos min syster idag och jag antar att vi firade hennes födelsedag. Jag hade ingen present till henne och det var gårdagens fika som bjöds på, vilket gjorde stämningen sådan att jag bara "antar" att vi firade hennes dag, för det kändes inte riktigt som att vi firade. Kanske för att jag är så melankolisk idag och inte riktigt närvarande?

Jag sa inte ens grattis, men det är för att hon faktiskt fyller år först imorgon så jag tänker gratta henne då istället, och det är inte en undanflykt för att jag skulle ha glömt av det på något vis, jag bestämde helt enkelt redan igår att jag ska gratta henne på den rätta dagen. Gör det du med, det förtjänar hon! (sussustankar.blogg.se)

Jag hade ju tänkt ta med kameran, men jag hade antagligen inte publicerat de bilderna här ändå även om jag kanske hade velat. För det tar emot att publicera bilder på andra, såvida de inte har godkänt det själva först. Så därför blir det ännu en bild på mig.

Jag får ofta höra att jag alltid ser så allvarlig/ledsen ut. Men jag har faktiskt bilder från idag med äkta leenden och vårvärme - men just nu känner jag mig inte riktigt sådan så det får bli en annan gång, de där smil-bilderna.