De senaste dagarna har känts som riktiga otursdagar, och idag kulminerade det sig till katastrof. Allt gick fel, saker går sönder och jag får en hel del otrevliga besked en efter annan. Allt kändes hopplöst, hela mitt liv kändes som en enda stor sörja av motarbetning, som om det verkligen är någon där ute som styr allting mot mig för att jag ska falla pladask ner mot den platta berggrunden som slipats ner av istidsisarna.

Som jag tidigare skrev känns det som att jag inte ens har råd att köpa ett par potatisar att mätta magen med. Visst har jag lite pengar kvar, men det känns förbjudet att slösa dem på mat och annat sådant som man kanske behöver när jag inte ens har råd att betala alla mina räkningar.

Samtal med C.G.
Vi pratade om vad jag kunde göra åt min situation och jag sade:
"mm om någon bara gjorde allt det där åt mig. jag orkar inte ta tag i någonting alls längre, så uppgiven är jag."
C.G: "Det är därför du skall ta en paus.."

Jag tog en paus.
Jag sov bort en del av ledsenheten.
Sedan gick jag på promenad och började känna mig en aning piggare.
Kanske berodde på att jag hade köpt cigg för pengarna som kunde ha lagts på något vettigare. Och mjölk - men jag tror inte det är mjölken i kylskåpet som fick mig att känna mig litet mer positivt inställd, det var förstås ciggen som min kropp skrikit efter hela dagen.

Efter en stund ringde räddaren i nöden.
Min älskade mamma. Hon frågade gång på gång vad jag behöver. Jag hatar att leva på andras pengar, jag vill inte ta emot folks pengar, inte heller saker som de köper för sina pengar. Jag känner mig som en parasit som biter hål i folks plånböcker. För jag kan aldrig betala tillbaka allt jag får. Jag sa att jag behövde smör. Det var allt. "Men då behöver du väl bröd också?" Ja, okej, bröd förstås. "Inget mer?" Nej, inget mer. "Säkert att du inte ska ha mer?" Ja, jag var säker.

Hon frågade om tusen saker, onödiga saker som t.ex. bär. Vad ska jag med bär till? Visst är det gott med bär och jag köper det ibland när jag har råd med det, men jag vill väl inte att hon ska slösa sina pengar på bär till mig. Jag förklarade för henne att jag tycker det känns obehagligt att be om saker som känns onödiga, som jag inte absolut behöver för att överleva. Hon accepterade det till slut.

Och så kom hon hit. Med en kasse full av varor. Man kan iallafall inte påstå att jag inte är tacksam av mig, jag brast ut i gråt när jag stod i köket och lastade ut varorna. Åh, lök! Morötter! Nej men titta! Det är ju ett halvt vitkålshuvud! Varenda sak jag plockade ur kassen fick mig att fälla nya tårar av tacksamhet. Synd att hon inte var här och såg det, för det är en underbar känsla att ge, och se att det man ger är uppskattat.

Inte nog med att jag kan äta mig mätt ett tag nu igen utan att behöva vara rädd för att det ska ta slut och jag ska hungra ihjäl bara för att jag ätit mig mätt tidigare. När en sak löser sig börjar det rulla på av sig självt. 

När dåliga nyheter kommer verkar det som att allting kommer på en och samma gång, det rullar på allt djupare och djupare ner i träsket. På samma sätt lyfter problemen upp i cirklar om man bara får en liten sak att vändas åt rätt håll.

På bara ett par minuter har jag nu beslutat mig för att packa ner mitt hem.
Visst har jag pratat om det ett bra tag nu och planerat, men jag har inte vetat hur det ska bli riktigt. Nu är vägen glasklar. Så på bara ett par minuter vet jag plötsligt vem som kanske köper min lägenhet, vart jag ska ta vägen sedan och hur jag ska komma vidare med allt.

Vem vet, kanske bara om några veckor har jag lämnat den här staden. Det är litet skrämmande men samtidigt frigörande. Jag kan ge Trollhättans kommun fingret, de har behandlat mig så illa att det ska bli mig ett nöje att lämna dem. Jag tänker även passa på att vifta med knutna nävar i ilskna gester mot sjukvården som bara bidragit till mitt lidande istället för att ens försöka hjälpa mig.

Självklart är det inte så att jag tar för givet att allting löser sig på annat håll, men det blir en nystart med nya möjligheter och förhoppningar.

C.G. sade senare:
"[...]
Då sade du
mm om någon bara gjorde allt det där åt mig. jag orkar inte ta tag i någonting alls längre, så uppgiven är jag
Jag sade
Det är därför du skall ta en paus..
och det gjorde du... ;)
så skötte världen resten"


Det är så lätt att känna att det är som om någon utifrån motarbetar en när saker blir svåra. Men man ska inte glömma bort de där som också tycks arbeta för en...