[Skulle det fattas några U:n i det här inlägget så beror det på att mitt tangentbord har bestämt sig för att U inte behöver användas alla gånger. ]


Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Nu har vi alltså kommit till den sjunde och sista sanningen i den här serien. Jag måste säga att det faktiskt har varit ganska roligt att skriva efter givna ämnen och kanske är det något jag ska göra igen i framtiden. Den sista sanningen löd:


Har varit eftersökt av SÄPO

Jag var vegan i några år, och som ni vet så kan man ju inte vara vegan utan att vara milintant. Jo, självklart kan man det,  jag var en fredlig vegan som inte ens förstörde min jägarpappas jakt. Jag var ingen kämpe, jag valde bara att leva så djurvänligt som det bara gick. Genom att välja vad jag konsumerade tyckte jag att jag visade var jag stod. Jag var medlem i Djurens Rätt, ett tag var jag till och med aktiv i lokalgruppen för Djurens Rätt, en helt fredlig organisation, men jag deltog aldrig ens i deras demonstrationer och bidrog nog inte med så mycket annat än mina idéer. Om ens det.

Men en vegan är tydligen ett samhällshot och jag vet att svenska säkerhetspolisen har listat en hel del folk enbart för att de är/varit veganer. Men så enkelt var det inte i mitt fall. Nej här hade det kunnat sluta med internationella FBI-agenter som jagade mig. Eller kanske en svensk version av Fox Mulder hack i hälarna. Givetvis tänker man på Mikael Persbrandt i det läget, och tro mig, jag hade sprungit ifrån honom!

Jag är inte som resten av sveriges kvinnliga befolkning. Jag kan inte förstå hur alla tycker att han är så het. Jag känner till och med en lesbisk tjej som sa, och menade på fullt allvar, att hon skulle suga av Persbrandt om hon fick chansen. Jag rynkar på näsan så fort jag föreställer mig honom i en intim situation. Inget ont om honom som skådespelare, jag tycker om honom, skrattar litet åt honom faktiskt medan alla andra tycker att han är så manlig och tuff. Men den där hysterin kring honom begriper jag inte.

Hur som helst. Under den här perioden var jag tillsammans med en kille, som med en del andra tyckte att det hände för lite inom Djurens Rätt. De ville agera. Inte nödvändigtvis med våld, men de ville göra mer än bara dela ut flygblad på stan som är helt menlöst slöseri på papper. Det bodde en chinchilla-farmare här i närheten som de riktade blickarna mot.

De samorndade ett möte, och jag blev tillfrågad att vara med. Jag var litet osäker till hela tilltaget, men eftersom mötet var hos min pojkvän och jag praktiskt taget bodde hos honom, beslöt jag mig för att vara med på mötet iallafall och efter det se om jag skulle vara med över huvud taget.

Av någon anledning blev jag utsedd till sekreterare under mötet. Jag minns bara brottstycken av vad de planerade, och det verkade inte särskilt olagligt men jag visste redan då att det kunde gå lite hur som helst med att följa planeringen och bestämde mig för att inte vara med den här gruppen. Inte därför att jag skulle vara emot våldsamma protester om de skulle bli det, utan för att det bara kändes som att det var dömt att misslyckas, hela grejen.

En dag när jag inte var hos killen fick han besök. Av SÄPO! Och de ser på killen och frågar "Känner du någon som kallas för Nanna?" Och Nanna, det är förstås jag det. Jag känner inte till detaljerna av deras samtal sedan. Men jag kan säga att jag var livrädd för att prata i telefon, visa mig ute, eller någonting alls. Jag ville inte finnas alls längre. Av rädsla för att de plötsligt skulle ha hört mig skämta om något olämpligt och tagit det som allvar, haffat mig och torterat mig i någon mörk källare eller nåt ;-) Jag blev helt enkelt paranoid, trots att jag egentligen inte hade någonting att vara rädd för.

Hehe, så är det minsann. Det förunderliga är ju att de letade efter mig, som inte var aktiv i gruppen medan de andra helt öppet var delaktiga i det hela. Och att de kände till mitt smeknamn men inte mitt fullständiga namn, visste vem min pojkvän var men visste inte var jag bodde... ja det är väl märkligt?

Det var sista sanningen det. Nu vet ni kanske en hel del mer om mig efter de här sju dagarna. Candoris fortsätter givetvis att uppdateras som vanligt trots att de här utmanings-rubrikerna nu är slut.

// J