Ibland lägger jag märke till hur jag är som fången i min kropp. Vem är det som styr den? Vem är det som kontrollerar så att inga plötsliga rörelser ska göras? Jag kan inte ens le oplanerat, jag måste leda varje muskel och nerv rätt för att bilda det där leendet kring munnen... men det ser inte äkta ut, det är snarare ett hån mot alla som verkligen ler, spontant och okontrollerat.

Jag vågar inte göra tummen upp när någon gör något bra. Jag kan inte krama någon rent spontant bara för att jag tycker om personen. Jag kan inte vicka på rumpan i någon löjlig dans, nej, inte ens i min ensamhet. Vem är det som kontrollerar min kropp?

För där inne, innanför huden, finns jag, en fri ung kvinna som faktiskt inte bryr sig särskilt mycket alls om hur folk uppfattar mig. Det har jag aldrig gjort. Jag kan göra vad jag vill. Men min kropp har låst sig, den vet inte alls att vara fri eller spontan. Platt och grå ter den sig jämfört med hur jag känner mig inuti. Fängslad i strävan efter att vara transparent, ingen ska lägga märke till den. Och jag undrar varför. Varför jag inte kan släppa kontrollen och bara vara fri så som jag känner mig i anden.



Skrik
Vad krävs för att du ska träda fram?
Bakom galler i mitt bröst förökar du dig
tills du tagit hela min kropp i din makt,
tränger undan mig,
gör mig så maktlös,
så liten.


Skrik
Vad kräver du?
Du får mina fingrar att riva,
gräva sönder min egen kropp
för att du ska finna vägen ut.
Jag flyr för du kväver mig,
flyr bortom vansinnets gräns.


Johanna Hyttinen, 2004