Jag skrev ett inlägg som gick in på djupet av min person. Alldeles för personligt och jobbigt så jag raderade det.

Ibland är det svårt att veta var man ska lägga sin gräns för hur mycket man ska dela med sig av sig själv för omvärlden. För de svåraste sakerna har också de finaste ljuspunkterna som skulle kunna ge andra tröst i sina liv. Och det är väl så jag alltid har tänkt, jag slutade vara så hemlig och instängd för många år sedan, just för att jag insåg att om jag delar med mig av det smärtsamma kan det komma mycket gott ur det.

Jag tror att gränsen går mellan det fysiska och det psykiska. Hemska upplevelser som kommit utifrån kan man lättare dela med sig av, tankarna kring det, känslorna, allt ända in på djupet. Men när det kommer inifrån en själv, när man själv är "det onda" ... då delar man plötsligt inte riktigt lika gärna med sig.

Nåja, jag har haft ett inneboende mörker som alltför ofta gör sig påmint även om jag snarare känner mig som ett ljusskimmer än en mörk skugga numera. Men man kan givetvis aldrig vara bara det ena eller det andra, de behövs båda för att något alls av dem ska kunna finnas. Och ju mörkare mörkret är desto ljusare ter sig ljuset. I dagsljus ger ett brinnande stearinljus inte alls samma intryck som i natten. Och just sådan är balansen i allt annat också.