Vilken tur att jag inte lyckades somna, jag hade ju glömt att skriva dagens utmaningsrubrik!

Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Sjätte sanningen löd:


Har aldrig varit på begravning

Det är litet märkligt att jag aldrig har varit med på någon begravning eftersom jag känner (eller har känt? Hur säger man?) ganska många som har dött. Konstigt nog är det bara en enda person som har dött i ålderns höst. De flesta andra har dött till följd av en olycka av något slag (så gott som alla självförvållade). Sedan är det tre, som jag faktiskt inte kan klassa som någon olycka då de tagit livet av sig själva och det är ju ingen olyckshändelse att det sker.

Ja, redan nu har jag nämnt såpass många att de döda kan räknas på en full hand, men de är fler än så. Och ändå har jag aldrig varit på en begravning. Hur kommer det sig?

Det är inte så att jag på något vis bojkottar begravningar, som om de vore någonting som man inte borde bry sig om. Jag har dessutom en ganska vacker syn på döden. Om det är en religiös, filosofisk eller biologisk syn jag har, kan jag inte riktigt bestämma, men jag tänker döden mig till en ganska stor del som fysisk, till skillnad från de flesta som tänker på själen.

Kroppen blir åter ett med jorden. Den är för övrigt enligt mig ett med jorden hela tiden, även under livets gång, men det är en parantes i ämnet. Allt vi har omkring oss har en gång i tiden med största sannolikhet varit delar av någon eller några andra. På så vis är vi alla komna ur samma jord och är delar av varandra.

Jag skulle kunna skriva en hel bok i ämnet, men nu ska jag hålla mig inom ramarna för ett blogginlägg, som ju skulle handla om begravningar och inte döden, men jag ville ändå visa att jag har en enligt mig ganska fin bild av döden hur som helst (jag är medveten om att andra tycker att den bilden snarare är hemsk, känslokall och själlös men det är väl den bilden det blir när jag försöker förklara min bild i så korta drag..)

Trots att jag inte är rädd för döden och finner tröst i hur jag ser på den, är jag livrädd för begravningar. Det är inte enbart den döde som skrämmer mig, inte är det heller min egen sorg som skrämmer, utan det är alla andra. Jag sugs för lätt in i andras känslor. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att vara så nära så många intensivt sörjande människor på en och samma gång, på en "tillställning" där man dessutom måste uppföra sig någorlunda normalt. Där finns inte plats för attacker av annat än sorg efter den avlidne.

Detta är förstås ett problem. För givetvis vill jag gå på mina nära och käras begravningar. Jag vill kunna ta farväl av dem, minnas dem tillsammans med andra som delar min kärlek och sorg, och jag känner mig skamsen för att jag hoppat över de begravningar jag borde ha varit med på hittills. Därför funderar jag ibland på om jag kanske borde lära mig genom att gå på någon för mig okänds begravning. Sitta tyst längst bak så att jag kan smyga ut obemärkt om det skulle bli för outhärdligt. Men det om något känns ju skumt, att öva sig själv på att gå på begravning!

Kan man verkligen göra så? Är det ens etiskt rätt att utnyttja någon avliden och dess stackars anhöriga till att öva sig inför någonting som alla nog är litet rädda för? Och när och hur skulle det gå till? Ska jag bara stå och lurpassa runt hörnet till kyrkan, eller ska jag noggrannt välja ut vems begravning jag skulle gå på?

Jag är inte alltid riktigt normal, jag är medveten om det.


Nu ska jag tända ljus för de mina som gått vidare, skänka dem några tankar och sedan är det väl hög tid för mig att göra ett nytt försök till att sova.