Ibland tar jag slumpmässigt fram en bild på mig själv och tittar på den där flickan / kvinnan (beroende på vad jag ser i mig själv just då) och frågar "Vem är du? Vad döljer du för mig egentligen?" Men det kvittar hur länge jag tittar på henne, hur många frågor jag ställer, hon förblir tyst.

Jag har tvingats till att jobba mycket med mig själv. Jag har inte fått någon hjälp som är värd att nämna, jag har fått rehabilitera mig själv, och jag är fortfarande på "självrehab". Jag kan förstås inte sjukskriva mig själv, men jag kan åtminstone göra den viktigaste biten som sjukvården vägrar ge mig: Verktygen och vägen till tillfrisknandet.

Jag har arbetat aktivt med mig själv i många år nu, och jag har kommit långt. Ja, jag har kommit mycket långt. Jag har vunnit livet åter. Men fortfarande känns det som att jag döljer någonting för mig själv. Och nu har jag kommit såpass långt att jag det känns som att jag behöver komma åt den där hemligheten, om den nu ens finns där. Det kanske inte ens finns någonting där.

Men någonting måste ha hänt. Jag var redan depressivt lagd tidigare, men plötsligt hände så mycket på en gång. Jag tappade greppet om livet helt. Jag låtsades, och jag låtsades stundvis riktigt bra, även om jag aldrig dolde att jag mådde dåligt. Jag gjorde försök efter försök att klara av gymnasiet men till slut gav jag upp. Att jag inte klarade av att gå kvar i skolan är egentligen bara en liten struntsak, känslomässigt, men likväl är det vad som väger tyngst utåt sett, uppenbarligen. Det är mätbart, synligt, någonting som folk kan se, undra över, klaga på. Men jag tappade så mycket mer än skolan då. Så mycket...

Och jag försöker tänka efter. Vad hände?

Jag minns flyktigt en språngmarsch i tårar. Jag ser träd eller buskar svisha förbi i ögonvrån. Jag sprang planlöst, flydde. Sedan var jag hemma hos mitt redan dåvarande ex´s bror (ja, varför mina ben styrde just hem till honom av alla människor har jag ingen aning om, men jag tror att det var just dit jag behövde komma för att få vara trygg trots att jag inte kände honom vidare väl) och där minns jag vad som hände resten av natten. Jag störtade in utan att ens knacka på först, stortjöt, blev omkramad och ompysslad men jag tror inte att jag lyckades säga många ord alls.

Jag ägnade inte den kvällen en tanke mer efteråt, men ett år senare mötte jag exets bror och hans vän som också var där den kvällen, det var första gången sedan dess som vi sågs, och de undrade vad som egentligen hade hänt den kvällen. Jag förstod inte alls frågan, jag visste inte vad de pratade om. Sedan kom jag ihåg hur jag hade suttit där och gråtit hemma hos honom tills det blev morgon. Ja, jag har ingen aning om vad som hände innan jag hamnade där.

Jag kan inte ens minnas om jag hade druckit den kvällen eller om jag var nykter (åtminstone tills jag kom till exets bror där de gav mig diverse konstigheter för att jag skulle lugna ner mig en aning), jag vet inte var jag hade varit innan och ingen har nämnt att jag skulle ha stuckit någonstans ifrån. Jag har helt enkelt ingen aning om vad som hände den dagen - och det skrämmer mig. Ett hårt tonårsliv har ju resulterat i ett antal black-outs men det här liknar inget av de andra.

Ibland undrar jag om den där kvällen kan ha någonting med allt som hände att göra. För tidsmässigt stämmer det faktiskt ganska bra in. Men vad kan ha varit så hemskt att jag vägrar minnas det? För så mycket har jag ändå varit med om i mitt liv att jag har svårt att tro att någonting alls skulle komma som en sådan chock för mig att jag glömmer av det. Jag begriper bara inte.

Därför tänker jag oftast att jag nog var full den där gången. Jag fick ofta snedfyllor och betedde mig märkligt. Jag blev ledsen och stack ofta ifrån alla andra. Kanske var det bara så, att jag blev fylle-deppig och att där egentligen inte finns någonting att minnas, och därför minns jag det inte..? Men det låter ändå lite skumt. Då hade jag väl åtminstone vetat vad jag gjorde innan jag blev sådär knäpp.

Vissa saker är inte menade att minnas. Det kan vara så. Men om det är en sak som har förstört resten av ens liv kan det hända att man ändå måste minnas det till slut för att kunna komma vidare.