Inatt är det någonting utifrån som får mig att vrida mig i någon slags självdestruktiv ångest, för enligt humörmätaren mår jag faktiskt riktigt bra. Kanske är det känslan av att vara bevakad, den alltför intensiva närheten i det fysiska till andra människor,  som får mig att sjunka in i gamla tankemönster med en saknad efter plågor som om det var vägen till rening. Det hjälper inte att veta att det inte alls har den ångestförgörande effekt som man strävar efter för längtan finns där ändå, som en böld av sjukdom som inte går att skära bort.

Jag inser att det låter som att jag egentligen inte alls mår bra. Men kanske är det bara så att vanan gör det enklare för mig att beskriva den sidan med en känsla som olyckligt nog fattas på den andra. Det är ju relativt nytt för mig, det här att vistas här på andra sidan, den ljusa sidan, så medvetet. Det har ju bara gått några år sedan jag hittade vägen hit. Jag lär mig att bejaka denna sida lika intensivt som den där andra, den som hemsöker mig inatt och många andra nätter och dagar.

Ibland slukas jag till och med in i det. Det har ni också fått erfara. Men den för evigt älskade visade mig vägen hit och jag ska aldrig att glömma hur jag kan hitta tillbaka..

... Så mycket vi gav varandra! Vi gav varandra livet, och här sitter jag litet förvirrad och undrar varför vi har låtit varandra försvinna ur våra liv när vi gav varandra det största. Men allting har sin gång och ibland måste man släppa taget om det kära för att komma dit man är ämnad att hamna. Det går att älska bortom gränser även om man måste tvinga sig själv att hålla sig utanför precis allt som har med den älskade att göra - även om det innebär total ovetskap om hans eller hennes fortsatta liv. För ibland är det enda vägen att gå för att någonsin kunna älska och älskas av andra helt och fullt igen.

Jag kan bara hoppas att även jag ännu efter dessa år, som börjar bli många, är lika varmt hågkommen, och att någon annan har tagit min plats och ser det jag då var ensam om att se.

Ibland svider det att jag tvingade mig själv till det valet som jag tog för vår bådas bästa. Men det var rätt beslut att ta och jag ångrar det inte, för då hade jag aldrig kunnat engagera mig i efterkommande relationer på samma sätt som jag nu kan (och gör) med en kärlek som är större än vad som får plats i det mänskliga förståndet.

Är det så att mitt undermedvetna i och med detta försöker säga att genom att släppa det allra käraste för att det var det rätta, belönades jag till slut med någonting som kanske är ännu större? Kanske. Kanske är det så livet fungerar. Det får framtiden utvisa.