Jag var nyss och handlade lite småsaker som jag behöver. Vid kassan lärde jag mig någonting när jag sträckte mig efter någonting som hängde längst upp, det var precis så att jag nådde det, men till min förargelse hade de någon slags säkerhetsspärr längst ut på stången som varorna hänger i, så jag fick ändå inte loss den.

Jag ropade på kassörskan som satt tre kassor bort, och sade att jag inte når den, och hon hjälpte mig förstås med det. Inte förrän efteråt insåg jag att det var en stor revolution för mig, någonting som den lilla osynliga flickan aldrig hade fått för sig att göra, det vill säga att ropa ut sådär efter hjälp. Jag brukar ju bli röd om kinderna bara av tanken att fråga var de har toa-pappret i affären t.ex. och nu gjorde jag en sån stor grej utan att ens tänka på saken. Kanske börjar jag trots allt bryta mig ut ur det där fängelset jag skrev om i förra inlägget...

En annan sak som jag lärde mig av det här är hur motsatser ofta ser varandras brister som tillgångar. För som tur är var ju tjejen i kassan ganska lång och kunde hjälpa mig att få ner det jag ville ha. Hon log lite och sa "Ja det är väl bra att vara lång ibland också..."


Där stod motsatserna öga mot öga, den långa och den korta, och växlade en blick i tyst samförstånd. Det är ju inte så att jag inte trivs med min längd, jag tycker om att vara lite kort, men det har förstås sina brister som ibland irriterar mig. Hennes sätt att uttala det hon sade uttryckte tydligt att hon tänkt att hon skulle vilja vara lite kortare ibland.

Alla har vi brister, men det finns kanske någon som ser din brist som en tillgång som han eller hon önskar att han/hon hade. Det är vad jag har lärt mig att se ibland, och det har ändrat min syn på mina så kallade "brister". Det är också det som gjort att jag idag är fullt nöjd med att vara precis så lång som jag är. Eller kort.