Man lär sig mycket av att vara i ett långidstansförhållande. Åtminstone lilla världsovana jag som visserligen rest runt i Sverige både längst ner till söder och högt upp i norr. För resandet har inte gett mig någon bild av Sveriges proportioner ändå egentligen.

Det enda jag som liten under familjeresorna reflekterade över var tiden. Sverige verkade vara oändligt för det tog så lång tid att åka vart man nu skulle. Mer koll än så hade jag inte. Jag visste inte var i Sverige jag befann mig knappt ens vid resans mål. Kanske beror det på att resans mål sällan varit just Sverige utan vi har åkt vidare till Danmark, Tyskland, Norge, Finland.

I natt har jag lärt mig att jag känner till långt fler städer än jag visste om. Jag har nämligen studerat kartan ingående inatt, många gånger om. De flesta städer känner man ju faktiskt till. Sverige är inte oändligt. Det kryllar inte av tusentals städer vars namn är totalt okända.

Skulle jag ställa mig på 45:an och börja gå norrut längs den skulle det ta mig ca 145 timmar att komma fram till min älskade. Förutsatt att jag orkar gå hela vägen utan uppehåll och inte går fel någonstans, och så förstås att jag börjar gå åt rätt håll från start, hehe...

Eller också kunde jag cykla upp dit på två dygn. Det är väl inte så mycket egentligen. Varför slänga bort halva hyran på att åka när man kan cykla dit, det tar ju bara fyra gånger så lång tid. Det kan ju vara värt det. ? Förutom att man inte får varken gå eller cykla längs 45:an. Varför ska de ha så knäppa regler för?

Ja, på tal om knäppt. Som ni märker börjar jag nog bli lite knäpp av både trötthet och saknad. Och ändå var det ju inte så länge sedan jag kom hem från honom. Det finns de som får klara sig utan varandra i ett halvår eller mer, och jag har tappat förnuftet redan efter någon vecka...

Betyder det att vår kärlek är större än andras? Självklart är den det! Stor och stark är min kärlek för dig kära C.G.