Att se sig själv
För några dagar (eller nätter) sedan utmanade Mir sina läsare att möta våra blickar i spegeln och Se vilka vi är. (här är inlägget jag syftar på).
Jag tyckte spontant att det var en härlig uppmaning. Jag menar inte att man alltid gillar det man ser, jag menar att det verkligen är givande att se på sig själv på det viset. Det utvecklar mer än vad man tror.
För ett tag sedan skrev jag att jag ibland tar en bild på mig själv och ser på mig i undran om vad jag döljer för hemligheter för mig själv. Detta kan jag förstås också göra framför spegeln, och gör då och då. Hemligheterna kommer jag inte åt - det är inte dags för mig ännu att se dem, men de skymtar där och inte alla är enbart hemska.
Så vad ser jag när jag den här gången ställer mig framför spegeln igen, utmanad av denna fina Mir?
Åh, jag ser så mycket kärlek och skönhet att jag fylls av en varm mjuk lycka.
Jag ser naivitet, och ja, jag väljer att tro det bästa om folk tills jag lärt mig vilka de är, det goda med det onda. Men i första hand är jag naiv.
Jag ser någonting som jag först uppfattar som en tomhet, men det är ingen blockering, inte heller tomhet, utan ett spädbarn. Och det är sant, jag är en nyfödd, inför min 25-årsdag bestämde jag mig för att se det som en nystart, och det blev en grundlig nystart med många förändringar. Jag ser och upptäcker världen med en nyfödds ögon och det är också vad jag såg där i spegeln.
Och en del annat som jag håller för mig själv.
En annan sak som jag var tvungen att bekräfta när jag såg mig själv sådär i ögonen är hur mina ögon ändras igen. I vintras trodde jag nästan att det bara var vintern som gjorde det, ljuset reflekterad från snön och allt annat som spelar in, men nej, det är vår, ett helt annat ljus och ingen snö som reflekterar ljus, och ändå finns det där. Och det växer.
Jag har förvisso alltid haft växlande ögonfärg, blått-grått-grönt, ibland nästan gult, och faktiskt ibland mer i en lila ton. Länge länge kändes de, och var, mest tonlösa, svaga svaga färger bakom en grå gardin. Men den senaste tiden har så många plötsligt börjat prata om mina blåa ögon att det inte bara är jag som inbillar mig; den grå slöjan är på väg bort. Och jag ser dag för dag med spänning hur färgen bara blir starkare och djupare. Det är bra. Det är härligt. Det är vackert.
Jag tyckte spontant att det var en härlig uppmaning. Jag menar inte att man alltid gillar det man ser, jag menar att det verkligen är givande att se på sig själv på det viset. Det utvecklar mer än vad man tror.
För ett tag sedan skrev jag att jag ibland tar en bild på mig själv och ser på mig i undran om vad jag döljer för hemligheter för mig själv. Detta kan jag förstås också göra framför spegeln, och gör då och då. Hemligheterna kommer jag inte åt - det är inte dags för mig ännu att se dem, men de skymtar där och inte alla är enbart hemska.
Så vad ser jag när jag den här gången ställer mig framför spegeln igen, utmanad av denna fina Mir?
Åh, jag ser så mycket kärlek och skönhet att jag fylls av en varm mjuk lycka.
Jag ser naivitet, och ja, jag väljer att tro det bästa om folk tills jag lärt mig vilka de är, det goda med det onda. Men i första hand är jag naiv.
Jag ser någonting som jag först uppfattar som en tomhet, men det är ingen blockering, inte heller tomhet, utan ett spädbarn. Och det är sant, jag är en nyfödd, inför min 25-årsdag bestämde jag mig för att se det som en nystart, och det blev en grundlig nystart med många förändringar. Jag ser och upptäcker världen med en nyfödds ögon och det är också vad jag såg där i spegeln.
Och en del annat som jag håller för mig själv.
En annan sak som jag var tvungen att bekräfta när jag såg mig själv sådär i ögonen är hur mina ögon ändras igen. I vintras trodde jag nästan att det bara var vintern som gjorde det, ljuset reflekterad från snön och allt annat som spelar in, men nej, det är vår, ett helt annat ljus och ingen snö som reflekterar ljus, och ändå finns det där. Och det växer.
Jag har förvisso alltid haft växlande ögonfärg, blått-grått-grönt, ibland nästan gult, och faktiskt ibland mer i en lila ton. Länge länge kändes de, och var, mest tonlösa, svaga svaga färger bakom en grå gardin. Men den senaste tiden har så många plötsligt börjat prata om mina blåa ögon att det inte bara är jag som inbillar mig; den grå slöjan är på väg bort. Och jag ser dag för dag med spänning hur färgen bara blir starkare och djupare. Det är bra. Det är härligt. Det är vackert.
Tack staten för tandläkarbesöket
Som jag tidigare skrev insåg jag när jag vaknade att jag skulle till tandläkaren idag. Jag trodde att det var nästa månad. Jag hade alltså försummat flera dagars "fusk" som de flesta håller på med inför tandläkarbesöket. Det är ändå ganska menlöst att sköta om tänderna så extremt noga bara dagarna innan man ska till tandläkaren, jag har aldrig riktigt förstått det där. För har man under resterande av tiden sedan senaste besöket inte skött om tänderna så lär det synas även om man borstar dygnet runt dagarna före själva besöket. Så det gjorde mig inte så mycket att jag var oförberedd.
Men nej fy, jag ville inte dit, av helt andra orsaker. Det kostar massor och jag har ju allt annat än gott om pengar. Jag har inte skött tänderna alls bra sedan senaste besöket. Slarvat ganska rejält periodvis och har också känt av en del problem i flera tänder och var säker på att det skulle behöva lagas en hel del och det skulle ju kosta ännu mer... Till råga på allt hade jag ett missat besök, jag försökte ringa flera gånger (sammanlagt 5 gånger) men det krånglade och jag kom aldrig fram till den jag skulle tala med, jag var helt enkelt inte på plats, jag var bortrest, så vad kunde jag göra om jag inte kunde få tag på dem via telefon?
Men det var ju bara att pallra sig dit nu då, och väl inne hos tandläkaren började jag förklara vad som hänt senast då jag inte dök upp, jag hann bara nämna att jag då hade varit uppe i Östersund och att jag hade försökt ringa. Så var den avgiften stryken innan jag ens hann säga allt jag hade att säga till mitt försvar.
Tandkontrollen gick förvånansvärt bra. Finfina tänder. Hon skrapade lite tandsten och sen var det klart. Va? Jag som är ständigt uttorkad, röker och dricker kaffe, har känt ilningar i tänderna och haft så ont? Jag har nästan svårt att lita på tandläkarens omdöme, för jag känner ju till och med med tungspetsen att det är hål i den mest värkande tanden...
Hon förklarade att jag fortfarande är såpass ung att mina nerver kan vara ganska ytliga och känsliga, och att det kan vara det som gör att jag känner av en del, men hon kunde inte se något fel alls på mina tänder.
Det är tydligen bra att inte borsta tänderna så ofta då...?
Så till priset. 750 kronor. Hur i .... kan en vanlig enkel undersökning kosta så mycket!? Men se, jag fick en överraskning! Hon berättade att jag har fått 300 kronor från staten, alla under 30 år får 300:- om året, är man över 30 får man 150 kronor om året. Och det kan man spara på i två år, så jag kan ha max 600 kronor innestående. Det hade kunnat ge mig ett så gott som gratis tandläkarbesök till nästa år, men jag tog förstås de där 300 kronorna, de hjälpte till mycket.
Så tack staten!
Jag trodde inte att jag någonsin skulle tacka staten för något, särskilt inte under dessa högervridna 4 åren.. men nu gör jag det. Man upphör aldrig att förvåna sig själv!
Men nej fy, jag ville inte dit, av helt andra orsaker. Det kostar massor och jag har ju allt annat än gott om pengar. Jag har inte skött tänderna alls bra sedan senaste besöket. Slarvat ganska rejält periodvis och har också känt av en del problem i flera tänder och var säker på att det skulle behöva lagas en hel del och det skulle ju kosta ännu mer... Till råga på allt hade jag ett missat besök, jag försökte ringa flera gånger (sammanlagt 5 gånger) men det krånglade och jag kom aldrig fram till den jag skulle tala med, jag var helt enkelt inte på plats, jag var bortrest, så vad kunde jag göra om jag inte kunde få tag på dem via telefon?
Men det var ju bara att pallra sig dit nu då, och väl inne hos tandläkaren började jag förklara vad som hänt senast då jag inte dök upp, jag hann bara nämna att jag då hade varit uppe i Östersund och att jag hade försökt ringa. Så var den avgiften stryken innan jag ens hann säga allt jag hade att säga till mitt försvar.
Tandkontrollen gick förvånansvärt bra. Finfina tänder. Hon skrapade lite tandsten och sen var det klart. Va? Jag som är ständigt uttorkad, röker och dricker kaffe, har känt ilningar i tänderna och haft så ont? Jag har nästan svårt att lita på tandläkarens omdöme, för jag känner ju till och med med tungspetsen att det är hål i den mest värkande tanden...
Hon förklarade att jag fortfarande är såpass ung att mina nerver kan vara ganska ytliga och känsliga, och att det kan vara det som gör att jag känner av en del, men hon kunde inte se något fel alls på mina tänder.
Det är tydligen bra att inte borsta tänderna så ofta då...?
Så till priset. 750 kronor. Hur i .... kan en vanlig enkel undersökning kosta så mycket!? Men se, jag fick en överraskning! Hon berättade att jag har fått 300 kronor från staten, alla under 30 år får 300:- om året, är man över 30 får man 150 kronor om året. Och det kan man spara på i två år, så jag kan ha max 600 kronor innestående. Det hade kunnat ge mig ett så gott som gratis tandläkarbesök till nästa år, men jag tog förstås de där 300 kronorna, de hjälpte till mycket.
Så tack staten!
Jag trodde inte att jag någonsin skulle tacka staten för något, särskilt inte under dessa högervridna 4 åren.. men nu gör jag det. Man upphör aldrig att förvåna sig själv!
Den arbetslösas vardag
Idag tänkte jag visa en liten bildserie på hur trevligt man kan ha det som arbetslös om man bara vill. De dagar då jag låter mig väckas av min älsklings röst tenderar alltid att bli av de bättre dagarna. Det här var en sådan dag. Och han har, måste jag säga, en förmåga att väcka på ett sådant sätt att man verkligen blir på gott humör. Härligt!
Väl uppstigen insåg jag att jag visst skulle vara hos tandläkaren om en och en halv timme. Det hade jag ingen aning om. (Vilken tur att jag blev väckt!) Så planerna på att gå ut i skogen och stanna där hela förmiddagen såg ut att behöva ställas in. Men se jag har sådan tur, för jag fick skjuts av mor till tandläkaren och hon hade Dina tills jag var färdig, så fick vi ta oss ut på äventyr efter tandläkarbesöket.
Den här turen brukar vi gå ganska ofta, men för en gångs skull lyckades jag ha med mig kameran så jag kan visa lite bilder.
Det här är en dag som verkligen väcker sommarkänslorna till liv. Inte den första ordentliga vårdagen förvisso, men ändå. Redan i gläntan in till skogen började Dina bli riktigt varm av solen, det är inte helt lätt att vara svartpälsad i solsken. Ännu är det ingen större fara (säger jag som inte vet hur hon känner sig) men på somrarna blir det lite för varmt för långa promenader så det är ju bäst att passa på nu. Här sitter hon och längtar efter att få doppa sig i bäcken. Men det får hon inte. Visst är jag snäll?
Jag har länge varit nyfiken på stenmuren som finns i skogen så vi följde den en stund, men den verkade ju aldrig komma fram till något intressant, bara fortsatte och fortsatte så till slut vände jag tillbaka igen. Stenarna på muren fungerar även utmärkt som utkiksposter tycker Dina.
Sedan mötte vi på en ekorr-koloni. Det händer då och då att man ser ekorrar, inget ovanligt i det. Men ovanligt är det när ekorrarna börjar nyfiket springa efter en. Däremot har det inte hänt när jag haft Dina med mig (av förståeliga skäl) men idag.. jag vet inte vad det var jag mötte på, ett helt Rike skapat av och för ekorrar!
De sprang överallt! Vart man än vände blicken fanns där minst två ekorrar. På marken, på sidorna, framför, bakom, uppe i träden.. det vimlade av ekorrar och till och med Dina blev så förvånad över spektaklet att hon inte ens förstod att liva upp sig utan bara stod där bredvid mig tyst och stilla och stirrade på dem. En kom fram och kuttrade till oss och försökte väl säga någonting. Men jag fick inte ta några bilder på dem. Det ville de tydligen inte.
Givetvis måste en vattentokig vovve få blöta ner tassarna. Jag trodde faktiskt att hon skulle hoppa i och bada, för det brukar hon vilja göra, men hon var bara så törstig av värmen att hon helt glömde nöjet framför nyttan.
Strax innan vi kom till mina favoritställen var vi ute vid kanten av en åker och sniffade på koskit. Om man tittar riktigt noga ut mot åkern kan man se små åkerväsen dansa omkring i sommarpäls och utan jackor. Ser ni? Långt där ute, Dina har nog iallafall fått syn på dem. (och nej, det är inte snö i bakgrunden utan vatten)
Om ni inte lyckades skymta några åkerväsen på bilden så har jag som tur är högst exklusiva bilder på dem här, där de syns ganska tydligt. Det är sällan de fastnar på bild, men jag fick flera stycken :
Sedan kom vi in på mina favorittrakter, men där fick jag inte ta några foton heller, den här gången på grund av att betterierna i kameran tog slut. Jag hade visserligen varit förutseende nog att ta batterierna ur batteriladdaren med mig, men om man inte använder dem direkt slukar laddaren batterierna istället för att fylla på dem lite extra. Så de var tydligen också helt urladdade. Så det får bli en annan gång.
Sol, värme och natur åt folket! (människor, ekorrar, hundar och allt vad folket nu består av)
Väl uppstigen insåg jag att jag visst skulle vara hos tandläkaren om en och en halv timme. Det hade jag ingen aning om. (Vilken tur att jag blev väckt!) Så planerna på att gå ut i skogen och stanna där hela förmiddagen såg ut att behöva ställas in. Men se jag har sådan tur, för jag fick skjuts av mor till tandläkaren och hon hade Dina tills jag var färdig, så fick vi ta oss ut på äventyr efter tandläkarbesöket.
Den här turen brukar vi gå ganska ofta, men för en gångs skull lyckades jag ha med mig kameran så jag kan visa lite bilder.
Det här är en dag som verkligen väcker sommarkänslorna till liv. Inte den första ordentliga vårdagen förvisso, men ändå. Redan i gläntan in till skogen började Dina bli riktigt varm av solen, det är inte helt lätt att vara svartpälsad i solsken. Ännu är det ingen större fara (säger jag som inte vet hur hon känner sig) men på somrarna blir det lite för varmt för långa promenader så det är ju bäst att passa på nu. Här sitter hon och längtar efter att få doppa sig i bäcken. Men det får hon inte. Visst är jag snäll?
Jag har länge varit nyfiken på stenmuren som finns i skogen så vi följde den en stund, men den verkade ju aldrig komma fram till något intressant, bara fortsatte och fortsatte så till slut vände jag tillbaka igen. Stenarna på muren fungerar även utmärkt som utkiksposter tycker Dina.
Sedan mötte vi på en ekorr-koloni. Det händer då och då att man ser ekorrar, inget ovanligt i det. Men ovanligt är det när ekorrarna börjar nyfiket springa efter en. Däremot har det inte hänt när jag haft Dina med mig (av förståeliga skäl) men idag.. jag vet inte vad det var jag mötte på, ett helt Rike skapat av och för ekorrar!
De sprang överallt! Vart man än vände blicken fanns där minst två ekorrar. På marken, på sidorna, framför, bakom, uppe i träden.. det vimlade av ekorrar och till och med Dina blev så förvånad över spektaklet att hon inte ens förstod att liva upp sig utan bara stod där bredvid mig tyst och stilla och stirrade på dem. En kom fram och kuttrade till oss och försökte väl säga någonting. Men jag fick inte ta några bilder på dem. Det ville de tydligen inte.
Givetvis måste en vattentokig vovve få blöta ner tassarna. Jag trodde faktiskt att hon skulle hoppa i och bada, för det brukar hon vilja göra, men hon var bara så törstig av värmen att hon helt glömde nöjet framför nyttan.
Strax innan vi kom till mina favoritställen var vi ute vid kanten av en åker och sniffade på koskit. Om man tittar riktigt noga ut mot åkern kan man se små åkerväsen dansa omkring i sommarpäls och utan jackor. Ser ni? Långt där ute, Dina har nog iallafall fått syn på dem. (och nej, det är inte snö i bakgrunden utan vatten)
Om ni inte lyckades skymta några åkerväsen på bilden så har jag som tur är högst exklusiva bilder på dem här, där de syns ganska tydligt. Det är sällan de fastnar på bild, men jag fick flera stycken :
Sedan kom vi in på mina favorittrakter, men där fick jag inte ta några foton heller, den här gången på grund av att betterierna i kameran tog slut. Jag hade visserligen varit förutseende nog att ta batterierna ur batteriladdaren med mig, men om man inte använder dem direkt slukar laddaren batterierna istället för att fylla på dem lite extra. Så de var tydligen också helt urladdade. Så det får bli en annan gång.
Sol, värme och natur åt folket! (människor, ekorrar, hundar och allt vad folket nu består av)
Älskade jag
De på posten börjar nog snart bli lite nyfikna och en aning avundsjuka på mig för det dimper ner paket i min postbox varje vecka. Kuvert som buktar ut lite och innehåller helt säkert någonting som gör mottagern glad, särskilt som mottagaren adresseras som:
Älskade:
Mitt namn
Min adress
Små saker som kan göra en så glad. Som överskriften på ett kuvert. Att jag faktiskt väntat mig att få dessa kuvert och vet vad de innehåller dämpar inte på något sätt min lycka över att få dem. Det är inte innehållet, själva sakerna som gör mig lycklig, utan alla bevisen på att jag har en man som kanske befinner sig lite långt bort, men som faktiskt älskar mig. (Och det som får kuverten att bukta ut lite är inte särskilt spännande, men det behöver ju inte de på posten veta...)
Åh så jag saknar och längtar efter Dig! Snart är vi tillsammans igen!
Black out
Ibland tar jag slumpmässigt fram en bild på mig själv och tittar på den där flickan / kvinnan (beroende på vad jag ser i mig själv just då) och frågar "Vem är du? Vad döljer du för mig egentligen?" Men det kvittar hur länge jag tittar på henne, hur många frågor jag ställer, hon förblir tyst.
Jag har tvingats till att jobba mycket med mig själv. Jag har inte fått någon hjälp som är värd att nämna, jag har fått rehabilitera mig själv, och jag är fortfarande på "självrehab". Jag kan förstås inte sjukskriva mig själv, men jag kan åtminstone göra den viktigaste biten som sjukvården vägrar ge mig: Verktygen och vägen till tillfrisknandet.
Jag har arbetat aktivt med mig själv i många år nu, och jag har kommit långt. Ja, jag har kommit mycket långt. Jag har vunnit livet åter. Men fortfarande känns det som att jag döljer någonting för mig själv. Och nu har jag kommit såpass långt att jag det känns som att jag behöver komma åt den där hemligheten, om den nu ens finns där. Det kanske inte ens finns någonting där.
Men någonting måste ha hänt. Jag var redan depressivt lagd tidigare, men plötsligt hände så mycket på en gång. Jag tappade greppet om livet helt. Jag låtsades, och jag låtsades stundvis riktigt bra, även om jag aldrig dolde att jag mådde dåligt. Jag gjorde försök efter försök att klara av gymnasiet men till slut gav jag upp. Att jag inte klarade av att gå kvar i skolan är egentligen bara en liten struntsak, känslomässigt, men likväl är det vad som väger tyngst utåt sett, uppenbarligen. Det är mätbart, synligt, någonting som folk kan se, undra över, klaga på. Men jag tappade så mycket mer än skolan då. Så mycket...
Och jag försöker tänka efter. Vad hände?
Jag minns flyktigt en språngmarsch i tårar. Jag ser träd eller buskar svisha förbi i ögonvrån. Jag sprang planlöst, flydde. Sedan var jag hemma hos mitt redan dåvarande ex´s bror (ja, varför mina ben styrde just hem till honom av alla människor har jag ingen aning om, men jag tror att det var just dit jag behövde komma för att få vara trygg trots att jag inte kände honom vidare väl) och där minns jag vad som hände resten av natten. Jag störtade in utan att ens knacka på först, stortjöt, blev omkramad och ompysslad men jag tror inte att jag lyckades säga många ord alls.
Jag ägnade inte den kvällen en tanke mer efteråt, men ett år senare mötte jag exets bror och hans vän som också var där den kvällen, det var första gången sedan dess som vi sågs, och de undrade vad som egentligen hade hänt den kvällen. Jag förstod inte alls frågan, jag visste inte vad de pratade om. Sedan kom jag ihåg hur jag hade suttit där och gråtit hemma hos honom tills det blev morgon. Ja, jag har ingen aning om vad som hände innan jag hamnade där.
Jag kan inte ens minnas om jag hade druckit den kvällen eller om jag var nykter (åtminstone tills jag kom till exets bror där de gav mig diverse konstigheter för att jag skulle lugna ner mig en aning), jag vet inte var jag hade varit innan och ingen har nämnt att jag skulle ha stuckit någonstans ifrån. Jag har helt enkelt ingen aning om vad som hände den dagen - och det skrämmer mig. Ett hårt tonårsliv har ju resulterat i ett antal black-outs men det här liknar inget av de andra.
Ibland undrar jag om den där kvällen kan ha någonting med allt som hände att göra. För tidsmässigt stämmer det faktiskt ganska bra in. Men vad kan ha varit så hemskt att jag vägrar minnas det? För så mycket har jag ändå varit med om i mitt liv att jag har svårt att tro att någonting alls skulle komma som en sådan chock för mig att jag glömmer av det. Jag begriper bara inte.
Därför tänker jag oftast att jag nog var full den där gången. Jag fick ofta snedfyllor och betedde mig märkligt. Jag blev ledsen och stack ofta ifrån alla andra. Kanske var det bara så, att jag blev fylle-deppig och att där egentligen inte finns någonting att minnas, och därför minns jag det inte..? Men det låter ändå lite skumt. Då hade jag väl åtminstone vetat vad jag gjorde innan jag blev sådär knäpp.
Vissa saker är inte menade att minnas. Det kan vara så. Men om det är en sak som har förstört resten av ens liv kan det hända att man ändå måste minnas det till slut för att kunna komma vidare.
Lång eller kort
Jag var nyss och handlade lite småsaker som jag behöver. Vid kassan lärde jag mig någonting när jag sträckte mig efter någonting som hängde längst upp, det var precis så att jag nådde det, men till min förargelse hade de någon slags säkerhetsspärr längst ut på stången som varorna hänger i, så jag fick ändå inte loss den.
Jag ropade på kassörskan som satt tre kassor bort, och sade att jag inte når den, och hon hjälpte mig förstås med det. Inte förrän efteråt insåg jag att det var en stor revolution för mig, någonting som den lilla osynliga flickan aldrig hade fått för sig att göra, det vill säga att ropa ut sådär efter hjälp. Jag brukar ju bli röd om kinderna bara av tanken att fråga var de har toa-pappret i affären t.ex. och nu gjorde jag en sån stor grej utan att ens tänka på saken. Kanske börjar jag trots allt bryta mig ut ur det där fängelset jag skrev om i förra inlägget...
En annan sak som jag lärde mig av det här är hur motsatser ofta ser varandras brister som tillgångar. För som tur är var ju tjejen i kassan ganska lång och kunde hjälpa mig att få ner det jag ville ha. Hon log lite och sa "Ja det är väl bra att vara lång ibland också..."
Där stod motsatserna öga mot öga, den långa och den korta, och växlade en blick i tyst samförstånd. Det är ju inte så att jag inte trivs med min längd, jag tycker om att vara lite kort, men det har förstås sina brister som ibland irriterar mig. Hennes sätt att uttala det hon sade uttryckte tydligt att hon tänkt att hon skulle vilja vara lite kortare ibland.
Alla har vi brister, men det finns kanske någon som ser din brist som en tillgång som han eller hon önskar att han/hon hade. Det är vad jag har lärt mig att se ibland, och det har ändrat min syn på mina så kallade "brister". Det är också det som gjort att jag idag är fullt nöjd med att vara precis så lång som jag är. Eller kort.
Jag ropade på kassörskan som satt tre kassor bort, och sade att jag inte når den, och hon hjälpte mig förstås med det. Inte förrän efteråt insåg jag att det var en stor revolution för mig, någonting som den lilla osynliga flickan aldrig hade fått för sig att göra, det vill säga att ropa ut sådär efter hjälp. Jag brukar ju bli röd om kinderna bara av tanken att fråga var de har toa-pappret i affären t.ex. och nu gjorde jag en sån stor grej utan att ens tänka på saken. Kanske börjar jag trots allt bryta mig ut ur det där fängelset jag skrev om i förra inlägget...
En annan sak som jag lärde mig av det här är hur motsatser ofta ser varandras brister som tillgångar. För som tur är var ju tjejen i kassan ganska lång och kunde hjälpa mig att få ner det jag ville ha. Hon log lite och sa "Ja det är väl bra att vara lång ibland också..."
Där stod motsatserna öga mot öga, den långa och den korta, och växlade en blick i tyst samförstånd. Det är ju inte så att jag inte trivs med min längd, jag tycker om att vara lite kort, men det har förstås sina brister som ibland irriterar mig. Hennes sätt att uttala det hon sade uttryckte tydligt att hon tänkt att hon skulle vilja vara lite kortare ibland.
Alla har vi brister, men det finns kanske någon som ser din brist som en tillgång som han eller hon önskar att han/hon hade. Det är vad jag har lärt mig att se ibland, och det har ändrat min syn på mina så kallade "brister". Det är också det som gjort att jag idag är fullt nöjd med att vara precis så lång som jag är. Eller kort.
Allting löser sig
De senaste dagarna har känts som riktiga otursdagar, och idag kulminerade det sig till katastrof. Allt gick fel, saker går sönder och jag får en hel del otrevliga besked en efter annan. Allt kändes hopplöst, hela mitt liv kändes som en enda stor sörja av motarbetning, som om det verkligen är någon där ute som styr allting mot mig för att jag ska falla pladask ner mot den platta berggrunden som slipats ner av istidsisarna.
Som jag tidigare skrev känns det som att jag inte ens har råd att köpa ett par potatisar att mätta magen med. Visst har jag lite pengar kvar, men det känns förbjudet att slösa dem på mat och annat sådant som man kanske behöver när jag inte ens har råd att betala alla mina räkningar.
Samtal med C.G.
Vi pratade om vad jag kunde göra åt min situation och jag sade:
"mm om någon bara gjorde allt det där åt mig. jag orkar inte ta tag i någonting alls längre, så uppgiven är jag."
C.G: "Det är därför du skall ta en paus.."
Jag tog en paus.
Jag sov bort en del av ledsenheten.
Sedan gick jag på promenad och började känna mig en aning piggare.
Kanske berodde på att jag hade köpt cigg för pengarna som kunde ha lagts på något vettigare. Och mjölk - men jag tror inte det är mjölken i kylskåpet som fick mig att känna mig litet mer positivt inställd, det var förstås ciggen som min kropp skrikit efter hela dagen.
Efter en stund ringde räddaren i nöden.
Min älskade mamma. Hon frågade gång på gång vad jag behöver. Jag hatar att leva på andras pengar, jag vill inte ta emot folks pengar, inte heller saker som de köper för sina pengar. Jag känner mig som en parasit som biter hål i folks plånböcker. För jag kan aldrig betala tillbaka allt jag får. Jag sa att jag behövde smör. Det var allt. "Men då behöver du väl bröd också?" Ja, okej, bröd förstås. "Inget mer?" Nej, inget mer. "Säkert att du inte ska ha mer?" Ja, jag var säker.
Hon frågade om tusen saker, onödiga saker som t.ex. bär. Vad ska jag med bär till? Visst är det gott med bär och jag köper det ibland när jag har råd med det, men jag vill väl inte att hon ska slösa sina pengar på bär till mig. Jag förklarade för henne att jag tycker det känns obehagligt att be om saker som känns onödiga, som jag inte absolut behöver för att överleva. Hon accepterade det till slut.
Och så kom hon hit. Med en kasse full av varor. Man kan iallafall inte påstå att jag inte är tacksam av mig, jag brast ut i gråt när jag stod i köket och lastade ut varorna. Åh, lök! Morötter! Nej men titta! Det är ju ett halvt vitkålshuvud! Varenda sak jag plockade ur kassen fick mig att fälla nya tårar av tacksamhet. Synd att hon inte var här och såg det, för det är en underbar känsla att ge, och se att det man ger är uppskattat.
Inte nog med att jag kan äta mig mätt ett tag nu igen utan att behöva vara rädd för att det ska ta slut och jag ska hungra ihjäl bara för att jag ätit mig mätt tidigare. När en sak löser sig börjar det rulla på av sig självt.
När dåliga nyheter kommer verkar det som att allting kommer på en och samma gång, det rullar på allt djupare och djupare ner i träsket. På samma sätt lyfter problemen upp i cirklar om man bara får en liten sak att vändas åt rätt håll.
På bara ett par minuter har jag nu beslutat mig för att packa ner mitt hem.
Visst har jag pratat om det ett bra tag nu och planerat, men jag har inte vetat hur det ska bli riktigt. Nu är vägen glasklar. Så på bara ett par minuter vet jag plötsligt vem som kanske köper min lägenhet, vart jag ska ta vägen sedan och hur jag ska komma vidare med allt.
Vem vet, kanske bara om några veckor har jag lämnat den här staden. Det är litet skrämmande men samtidigt frigörande. Jag kan ge Trollhättans kommun fingret, de har behandlat mig så illa att det ska bli mig ett nöje att lämna dem. Jag tänker även passa på att vifta med knutna nävar i ilskna gester mot sjukvården som bara bidragit till mitt lidande istället för att ens försöka hjälpa mig.
Självklart är det inte så att jag tar för givet att allting löser sig på annat håll, men det blir en nystart med nya möjligheter och förhoppningar.
C.G. sade senare:
"[...]
Då sade du
mm om någon bara gjorde allt det där åt mig. jag orkar inte ta tag i någonting alls längre, så uppgiven är jag
Jag sade
Det är därför du skall ta en paus..
och det gjorde du... ;)
så skötte världen resten"
Det är så lätt att känna att det är som om någon utifrån motarbetar en när saker blir svåra. Men man ska inte glömma bort de där som också tycks arbeta för en...
På kroken
Jag vaknar på gott humör. I den drömlösa sömnen mår jag som bäst. Men efter att ha öppnat ögonen och sakta återkommit till verkligheten slår livet mig med hårda knytnävar. Ska det aldrig få bli bra?
Jag är så fruktansvärt trött på den här ekonomiska krisen jag befinner mig i. Är det verkligen mitt fel att jag inte har råd att leva? Jag har aldrig varit slösaktig, snarare har jag lärt mig under alla dessa år med ekonomiska bakslag att leva långt under existensminimum.
Jag är inte lat. Har jag inte kämpat mot sjukdomar som ingen kan sätta stämpel på, som ingen kan hjälpa mig att förstå? Som alla verkar förstå förhindrar mig från både yrke och studier men som ingen ändå kan stämpla som sjukdom och jag blir därmed ändå klassad som arbetsduglig.
Har jag inte envisats med att gå kvar i skolan på gymnasienivå i hela sju år i sträck för att klara av det - inte därför att jag någonsin har haft problem med själva ämnena. Lärarna hade velat ge mig mvg i nästan alla ämnen redan de första åren, så kunskapen var bättre än bara god i de flesta ämnen. Nej, det räcker inte att man kan saker och ting, man måste också vara på plats varje dag 8-16 ... tider som mitt tillstånd helt enkelt verkar omöjliggöra.
Och har jag inte efter skolan faktiskt arbetat den största delen? Så fort jag var färdig med skolan fixade jag jobb, ett skitjobb som förstörde min rygg men likväl stannade jag där, tog ett avbrott när det blev riktigt jobbigt trots att jag inte fick bli sjukskriven, fortsatte sedan och skötte mig riktigt bra tills jag fick en fast anställning på ett annat ställe. Där började helvetet igen, tiderna som jag helt enkelt inte klarar av att följa. Men jag fick fortfarande inte bli sjukskriven och gjorde verkligen så gott jag kunde.
Så slogs företaget igen och jag står nu här utan jobb, sjuk och utan inkomst. Återigen straffas jag för min sjukdom, att få 64 kronor (som dessutom ska betalas skatt på) om dagen är bara ett hån och ingen inkomst. Det räcker för fan inte ens till hyran. Nu sitter de flesta i de här dagarna och betalar bort sina räkningar, suckar tungt över hur mycket de måste göra sig av med - de har bara 5000 kvar att leva på resten av månaden. Herregud. 5000! Det är fem gånger så mycket som jag får in - och det är före räkningarna räknat.
Jag vet inte längre vad jag kan ta mig till. Ingenting blir bättre av alla runtomkring som tjatar och gnäller på mig om att jag måste göra någonting själv åt situationen. Jag har för det första ingen ork att försöka längre. Inte får jag mer ork av gnället heller. För det andra så finns det ingenting jag kan göra. Den här kommunen har bestämt sig för att jag ska mördas genom svält.
Jag kommer in efter en promenad då jag inte har varit och handlat mjölk, smör, cigg eller potatis - inte för att jag inte behöver det utan för att jag helt enkelt inte har råd ens med två små potatisar. Jag hänger av mig jackan på kroken i hallen och får god lust att göra den sällskap på kroken bredvid.
Jag är så fruktansvärt trött på den här ekonomiska krisen jag befinner mig i. Är det verkligen mitt fel att jag inte har råd att leva? Jag har aldrig varit slösaktig, snarare har jag lärt mig under alla dessa år med ekonomiska bakslag att leva långt under existensminimum.
Jag är inte lat. Har jag inte kämpat mot sjukdomar som ingen kan sätta stämpel på, som ingen kan hjälpa mig att förstå? Som alla verkar förstå förhindrar mig från både yrke och studier men som ingen ändå kan stämpla som sjukdom och jag blir därmed ändå klassad som arbetsduglig.
Har jag inte envisats med att gå kvar i skolan på gymnasienivå i hela sju år i sträck för att klara av det - inte därför att jag någonsin har haft problem med själva ämnena. Lärarna hade velat ge mig mvg i nästan alla ämnen redan de första åren, så kunskapen var bättre än bara god i de flesta ämnen. Nej, det räcker inte att man kan saker och ting, man måste också vara på plats varje dag 8-16 ... tider som mitt tillstånd helt enkelt verkar omöjliggöra.
Och har jag inte efter skolan faktiskt arbetat den största delen? Så fort jag var färdig med skolan fixade jag jobb, ett skitjobb som förstörde min rygg men likväl stannade jag där, tog ett avbrott när det blev riktigt jobbigt trots att jag inte fick bli sjukskriven, fortsatte sedan och skötte mig riktigt bra tills jag fick en fast anställning på ett annat ställe. Där började helvetet igen, tiderna som jag helt enkelt inte klarar av att följa. Men jag fick fortfarande inte bli sjukskriven och gjorde verkligen så gott jag kunde.
Så slogs företaget igen och jag står nu här utan jobb, sjuk och utan inkomst. Återigen straffas jag för min sjukdom, att få 64 kronor (som dessutom ska betalas skatt på) om dagen är bara ett hån och ingen inkomst. Det räcker för fan inte ens till hyran. Nu sitter de flesta i de här dagarna och betalar bort sina räkningar, suckar tungt över hur mycket de måste göra sig av med - de har bara 5000 kvar att leva på resten av månaden. Herregud. 5000! Det är fem gånger så mycket som jag får in - och det är före räkningarna räknat.
Jag vet inte längre vad jag kan ta mig till. Ingenting blir bättre av alla runtomkring som tjatar och gnäller på mig om att jag måste göra någonting själv åt situationen. Jag har för det första ingen ork att försöka längre. Inte får jag mer ork av gnället heller. För det andra så finns det ingenting jag kan göra. Den här kommunen har bestämt sig för att jag ska mördas genom svält.
Jag kommer in efter en promenad då jag inte har varit och handlat mjölk, smör, cigg eller potatis - inte för att jag inte behöver det utan för att jag helt enkelt inte har råd ens med två små potatisar. Jag hänger av mig jackan på kroken i hallen och får god lust att göra den sällskap på kroken bredvid.
Jag börjar bli ung
Min blogg krånglar en del för tillfället. Jag får inte ut vissa inlägg, så jag tar det väl som ett tecken på att jag inte ska publicera dem då hehe.
Mitt hår börjar bli långt och jag blir så glad så glad. Jag satte ut som mål att få så långt hår att jag kan stå toppless och dölja brösten med håret. Jag har väl inte planerat att gå omkring på det viset förstås, haha, utan det är bara ett mått på hur långt hår jag velat ha. Nu är det inte långt kvar till det är verklighet, men jag börjar önska mig ännu litet längre hår, var ska detta sluta?
Det är inte bara håret som växer. Det händer konstiga saker med min kropp. Ikväll insåg jag att värken jag har i benen faktiskt liknar växtvärk. Jag har inte vuxit sedan jag var 11-12 år (då ansågs jag vara ganska lång så någon dvärg är jag inte, bara lite sådär sötkort ..?) så det vore ju sjukt om jag plötsligt börjar växa igen.
Men å andra sidan förvånar inte min kropp mig alls längre med sina konstiga ryck. Allting händer på något vis bakvänt.
Som nioåring fick jag min mens och ett tag var den regelbunden och jobbig. När klasskamraterna fick mens tog min slut. Sedan dess har den hoppat och varit mycket oregelbunden, även i det fallet brukar det ju snarare vara tvärtom, att den är oregelbunden i början men kommer in i regelbundenheten så småningom.
Det var inte så jättelänge sedan som jag kände att min kropp var mycket gammal. Jag pratade om att jag hade en gamlings kropp. Sedan kände jag att jag faktiskt började bli kvinna, jag började få litet kvinnligare former bl.a. Och nu var det inte alls länge sedan jag sade att jag nog är i puberteten, för det var precis så det kändes. Och nu har jag växtvärk.
Det skulle faktiskt inte ens förvåna mig om jag började tappa tänderna som ersätts av nya nu när visdomständerna börjat dyka upp. Eller kanske måste de växa ut ordentligt först?
Mitt hår börjar bli långt och jag blir så glad så glad. Jag satte ut som mål att få så långt hår att jag kan stå toppless och dölja brösten med håret. Jag har väl inte planerat att gå omkring på det viset förstås, haha, utan det är bara ett mått på hur långt hår jag velat ha. Nu är det inte långt kvar till det är verklighet, men jag börjar önska mig ännu litet längre hår, var ska detta sluta?
Det är inte bara håret som växer. Det händer konstiga saker med min kropp. Ikväll insåg jag att värken jag har i benen faktiskt liknar växtvärk. Jag har inte vuxit sedan jag var 11-12 år (då ansågs jag vara ganska lång så någon dvärg är jag inte, bara lite sådär sötkort ..?) så det vore ju sjukt om jag plötsligt börjar växa igen.
Men å andra sidan förvånar inte min kropp mig alls längre med sina konstiga ryck. Allting händer på något vis bakvänt.
Som nioåring fick jag min mens och ett tag var den regelbunden och jobbig. När klasskamraterna fick mens tog min slut. Sedan dess har den hoppat och varit mycket oregelbunden, även i det fallet brukar det ju snarare vara tvärtom, att den är oregelbunden i början men kommer in i regelbundenheten så småningom.
Det var inte så jättelänge sedan som jag kände att min kropp var mycket gammal. Jag pratade om att jag hade en gamlings kropp. Sedan kände jag att jag faktiskt började bli kvinna, jag började få litet kvinnligare former bl.a. Och nu var det inte alls länge sedan jag sade att jag nog är i puberteten, för det var precis så det kändes. Och nu har jag växtvärk.
Det skulle faktiskt inte ens förvåna mig om jag började tappa tänderna som ersätts av nya nu när visdomständerna börjat dyka upp. Eller kanske måste de växa ut ordentligt först?
Ett gott skratt för livet
Efter en lång natt med dator-installationer och sånt är jag nu äntligen ute på nätet ordentligt. Den här datorn är så gammal och har använts av en ansvarslös tonåring (hmmpfh, vem skulle det kunna vara...?) så den var tydligen full av virus men det har jag i och för sig kunnat räkna ut redan innan jag ens hade något antivirusprogram som kunde bekräfta det. Men nu är de eliminerade, och datorn kanske börjar tillfriskna på riktigt snart.
Jag såg hur snön formligen blåste ner i form av små moln ner från himlen under natten, och tänkte litet sorgset att den här dagen nog inte har så mycket utomhusvistelse att erbjuda. Men solen skiner på som vanligt, snön smälter och vindarna får rufsa mig i håret bäst de vill, det blev ändå en långpromenad, lekstund i hundrastgården och lite matvarushopping på hemvägen.
När jag satte mig här vid datorn lärde jag Theresia att webcamma och jag skrattade som aldrig förr, åtminstone aldrig när jag varit ensam, även om jag minns ett annat skratt i min ensamhet som kommer på en god andraplats. Jag skrattade så högt att jag blev hes och fick litet ont i halsen, tårarna sprutade åt alla håll och sminket är nu ett randigt minne av omsorgsfullt arbete. Men åh så roligt jag hade, det känns i magen som redan var drabbad av träningsvärk.
Ordspråket om att ett gott skratt förlänger livet innehåller många visdomar. Inte bara den fysiska delen av att man andas in mer, arbetar med lungorna och magmusklerna, det gör mycket gott för själen också. Så tack underbara du för det här skrattet!
Candoris is back
Nu är jag äntligen tillbaka! Jag bara försvann utan ett ord och de vänner jag inte har kontakt med utanför den här virtuella världen har nog inte riktigt förstått vad som har hänt. Det blev nämligen så att jag tappade laptopen i golvet och blev därmed utan dator, men man har ju som jag tidigare nämnt inte varit helt dum i valet av kille hehe. För nu har han äntligen ordnat så att jag kan använda min stationära dator från stenåldern som en normal dator igen! Så nu kommer jag äntligen ut på nätet, bland annat.
Jag har förstås mycket att ta ikapp mig med, över 50 olästa mail, många av dem rent skräp men jag hann se att där fanns en hel del intressant också, för att inte tala om alla bloggar och allt annat jag sysslar med på internet så jag skriver lite mer här när det finns tid till det.
Så nu vet ni, jag lever, jag är frisk och våren lockar med mycket frisk luft så att musklerna blir trimmade på långa skogspromenader m.m.
Ha det så fint nu och njut av våren allihopa!
Jag har förstås mycket att ta ikapp mig med, över 50 olästa mail, många av dem rent skräp men jag hann se att där fanns en hel del intressant också, för att inte tala om alla bloggar och allt annat jag sysslar med på internet så jag skriver lite mer här när det finns tid till det.
Så nu vet ni, jag lever, jag är frisk och våren lockar med mycket frisk luft så att musklerna blir trimmade på långa skogspromenader m.m.
Ha det så fint nu och njut av våren allihopa!
Flyttplanering
Igår kväll tog jag ett steg mot flyttning. Jag gjorde det jag funderat på ända sedan jag hörde att Sofia skulle överge storstan och flytta hit. Kanske, och allt är ju fortfarande just bara ett stort kanske, har jag min framtida hyresgäst i henne. Jag var väl den sista som jag hade trott skulle bli en hyresvärd hahaha!
Och i morse, efter att ha lekt med kartan på eniro hela natten, skrev jag in mig hos en bostadsförmedling och jag kunde ju inte låta bli att göra flera intresseanmälningar på lockande lägenheter. Som det är nu så står jag ju längst ner i kön så chansen är ju minimal att jag skulle få någon av dem, men nu är jag åtminstone med i kösystemet om jag en dag verkligen gör sak av de här planerna att flytta.
Då blir nästa steg att planera vad jag vill ha för stil i hemmet. För jag har lärt mig en hel del av att ha bott här i fem år utan någon planering i förväg. Jag har bara tagit vad jag fått istället för att ha någon som helst vision av hur man egentligen vill ha det. Jag vill trivas i mitt nästa hem, för här har jag aldrig riktigt trivts just för att jag aldrig gjort det till mitt hem. Så nu ska jag börja drömma och lära mig inredningsplanering och trivsamhetens regler.
Och i morse, efter att ha lekt med kartan på eniro hela natten, skrev jag in mig hos en bostadsförmedling och jag kunde ju inte låta bli att göra flera intresseanmälningar på lockande lägenheter. Som det är nu så står jag ju längst ner i kön så chansen är ju minimal att jag skulle få någon av dem, men nu är jag åtminstone med i kösystemet om jag en dag verkligen gör sak av de här planerna att flytta.
Då blir nästa steg att planera vad jag vill ha för stil i hemmet. För jag har lärt mig en hel del av att ha bott här i fem år utan någon planering i förväg. Jag har bara tagit vad jag fått istället för att ha någon som helst vision av hur man egentligen vill ha det. Jag vill trivas i mitt nästa hem, för här har jag aldrig riktigt trivts just för att jag aldrig gjort det till mitt hem. Så nu ska jag börja drömma och lära mig inredningsplanering och trivsamhetens regler.
Vårens längtan
Den här dagens ljus och atmosfär, ljuden av barn som är ute och leker, grus som låter under skosulorna, dofterna av förmultning.. ja allt idag har påmint mig om min barndom.
De där första vårdagarna då jag som barn satt ute i vår trädgård och pillade på gruset mellan naglarna och luktade på jorden under gräset och mossan, kanske gick där en skalbagge som jag intresserat följde tills den gömde sig i något vrå, samtidigt som jag blickade mot den lilla bilvägen och önskade att jag fick lov att ta fram min cykel så att jag kunde få cykla runt några varv. Eller önskade att jag hade en kompis att hoppa hopprep eller twist med. Att jag hade någon vän som jag faktiskt kunde tycka om att leka med, någon som ville cykla runt kvarteret med mig.
Jag var mycket ensam när jag var liten. Jag hade min storasyster, men hon var så mycket äldre att hon hade helt andra intressen än jag, och vännerna bodde på andra sidan stan. Jag kunde ju inte svenska så de andra barnen i området vågade jag inte ens försöka leka med för jag kände mig så dum som inte förstod vad de sa.
Men jag hade tre kompisar. Två killar som egentligen var allt annat än kompisar. De misshandlade mig, drog mig i håret och tog stryptag om mig tills jag blev alldeles röd. Det tyckte de var roligt. Jag ville självklart inte leka med dem men mamma tvingade ut mig när de knackade på och frågade om jag fick komma ut och leka.
Och så hade jag en tjejkompis också. Vi gick i samma klass och jag visste från start att vi bodde ganska nära varandra men jag sa ingenting till henne för jag ville inte leka med henne. Men en dag råkade hon se var jag bodde och då fick jag ju nöja mig med att leka med henne - hon var åtminstone bättre än de våldsamma killarna.
Nåja, den här dagen har hur som helst påmint mig om mina barndoms vårar, som jag älskade därför att jag fann sådan frid i att studera gräset, peta på skalbaggar med barr och hitta små lökar som skulle bli till blommor. Att äntligen få vara utomhus igen utan att frysa, utan de obekväma vinterkläderna.
Nu sätter jag mig inte längre ute på gräset trots att hela min kropp skriker om att få vara ute hela dagen och göra ingenting. Tänk att man gör så mot sig själv, bara för att det inte är brukligt för en vuxen ung kvinna att krypa runt på alla fyra i en förföljning av skalbaggar. Att man inte unnar sig saker som man längtar efter, så enkla saker som kunde göra en lycklig. Det är ju knäppt. Och ändå tänker jag inte göra det, trots att jag inser det knäppa i att låta bli.
Jag var hos min syster idag och jag antar att vi firade hennes födelsedag. Jag hade ingen present till henne och det var gårdagens fika som bjöds på, vilket gjorde stämningen sådan att jag bara "antar" att vi firade hennes dag, för det kändes inte riktigt som att vi firade. Kanske för att jag är så melankolisk idag och inte riktigt närvarande?
Jag sa inte ens grattis, men det är för att hon faktiskt fyller år först imorgon så jag tänker gratta henne då istället, och det är inte en undanflykt för att jag skulle ha glömt av det på något vis, jag bestämde helt enkelt redan igår att jag ska gratta henne på den rätta dagen. Gör det du med, det förtjänar hon! (sussustankar.blogg.se)
Jag hade ju tänkt ta med kameran, men jag hade antagligen inte publicerat de bilderna här ändå även om jag kanske hade velat. För det tar emot att publicera bilder på andra, såvida de inte har godkänt det själva först. Så därför blir det ännu en bild på mig.
Jag får ofta höra att jag alltid ser så allvarlig/ledsen ut. Men jag har faktiskt bilder från idag med äkta leenden och vårvärme - men just nu känner jag mig inte riktigt sådan så det får bli en annan gång, de där smil-bilderna.
De där första vårdagarna då jag som barn satt ute i vår trädgård och pillade på gruset mellan naglarna och luktade på jorden under gräset och mossan, kanske gick där en skalbagge som jag intresserat följde tills den gömde sig i något vrå, samtidigt som jag blickade mot den lilla bilvägen och önskade att jag fick lov att ta fram min cykel så att jag kunde få cykla runt några varv. Eller önskade att jag hade en kompis att hoppa hopprep eller twist med. Att jag hade någon vän som jag faktiskt kunde tycka om att leka med, någon som ville cykla runt kvarteret med mig.
Jag var mycket ensam när jag var liten. Jag hade min storasyster, men hon var så mycket äldre att hon hade helt andra intressen än jag, och vännerna bodde på andra sidan stan. Jag kunde ju inte svenska så de andra barnen i området vågade jag inte ens försöka leka med för jag kände mig så dum som inte förstod vad de sa.
Men jag hade tre kompisar. Två killar som egentligen var allt annat än kompisar. De misshandlade mig, drog mig i håret och tog stryptag om mig tills jag blev alldeles röd. Det tyckte de var roligt. Jag ville självklart inte leka med dem men mamma tvingade ut mig när de knackade på och frågade om jag fick komma ut och leka.
Och så hade jag en tjejkompis också. Vi gick i samma klass och jag visste från start att vi bodde ganska nära varandra men jag sa ingenting till henne för jag ville inte leka med henne. Men en dag råkade hon se var jag bodde och då fick jag ju nöja mig med att leka med henne - hon var åtminstone bättre än de våldsamma killarna.
Nåja, den här dagen har hur som helst påmint mig om mina barndoms vårar, som jag älskade därför att jag fann sådan frid i att studera gräset, peta på skalbaggar med barr och hitta små lökar som skulle bli till blommor. Att äntligen få vara utomhus igen utan att frysa, utan de obekväma vinterkläderna.
Nu sätter jag mig inte längre ute på gräset trots att hela min kropp skriker om att få vara ute hela dagen och göra ingenting. Tänk att man gör så mot sig själv, bara för att det inte är brukligt för en vuxen ung kvinna att krypa runt på alla fyra i en förföljning av skalbaggar. Att man inte unnar sig saker som man längtar efter, så enkla saker som kunde göra en lycklig. Det är ju knäppt. Och ändå tänker jag inte göra det, trots att jag inser det knäppa i att låta bli.
Jag var hos min syster idag och jag antar att vi firade hennes födelsedag. Jag hade ingen present till henne och det var gårdagens fika som bjöds på, vilket gjorde stämningen sådan att jag bara "antar" att vi firade hennes dag, för det kändes inte riktigt som att vi firade. Kanske för att jag är så melankolisk idag och inte riktigt närvarande?
Jag sa inte ens grattis, men det är för att hon faktiskt fyller år först imorgon så jag tänker gratta henne då istället, och det är inte en undanflykt för att jag skulle ha glömt av det på något vis, jag bestämde helt enkelt redan igår att jag ska gratta henne på den rätta dagen. Gör det du med, det förtjänar hon! (sussustankar.blogg.se)
Jag hade ju tänkt ta med kameran, men jag hade antagligen inte publicerat de bilderna här ändå även om jag kanske hade velat. För det tar emot att publicera bilder på andra, såvida de inte har godkänt det själva först. Så därför blir det ännu en bild på mig.
Jag får ofta höra att jag alltid ser så allvarlig/ledsen ut. Men jag har faktiskt bilder från idag med äkta leenden och vårvärme - men just nu känner jag mig inte riktigt sådan så det får bli en annan gång, de där smil-bilderna.
Svettig morgon
God morgon!
Jag hälsade dagen välkommen genom att gå ut på promenad samtidigt som morgonen började gry. Luften är fuktig och de grå molnen verkar ha glömt hur man flyttar på sig men jag var vid gott humör och kände hur livskraften tränger sig upp överallt i naturen.
När jag hade kommit halvvägs på promenaden och var således så långt bort från hemmet som jag under den här promenaden skulle hamna började problemen hopa sig en efter annan. Plötsligt drabbades jag av ett intensivt illamående och fick svindel. Och när jag gick där, i en nerförsbacke av generöst grustäckt asfalt i min ouppmärksammaste stund och tänkte förtvivlat vad jag skulle ta mig till om jag plötsligt blev tvungen att kasta upp, fick hunden som dittills gått ovanligt snällt i kopplet ett ryck och störtade framåt.
Skosulorna formligen gled fram över rullande grus och jag hade inte mycket att sätta emot så istället bestämde jag mig för att flyga efter hunden med klampande steg hellre än att antingen släppa taget om kopplet eller ramla med ansiktet före mot de vassa stenarna. Jag hann se anledningen till attacken när jag i panik letade efter en lösning i omgivningen - en liten ekorre som ilade längs cykelvägen. Jag siktade in mig mot en lyktstolpe, använde ena armen som ankare och lyckligtvis fick jag slut på farten.
Vi hade tre kilometer kvar att gå hem och Dina blev bara busigare och busigare i takt med ljuset samtidigt som jag i ojämna men täta intervaller drabbades av ett illamående som jag verkligen trodde skulle sluta med att jag blev tvungen att kräkas där jag var. Men trots detta, och trots en lätt stukad höger handled, stötskadad vänsteraxel och en bedövning i vänster underarm var jag fortfarande på mycket gott humör.
Jag hoppas att det håller i sig! Jag behöver verkligen det här glada humöret nu.
Jag ska vila en stund och hoppas på att illamåendet ska gå över innan jag ska göra mig i ordning för dagen. Jag är litet osäker på vad dagen har att bjuda på, men säkert är det någonting som händer!
(Och nej, jag tror fortfarande inte att jag är gravid. Konstigt nog, jag med min graviditets-hypokondri!)
Jag hälsade dagen välkommen genom att gå ut på promenad samtidigt som morgonen började gry. Luften är fuktig och de grå molnen verkar ha glömt hur man flyttar på sig men jag var vid gott humör och kände hur livskraften tränger sig upp överallt i naturen.
När jag hade kommit halvvägs på promenaden och var således så långt bort från hemmet som jag under den här promenaden skulle hamna började problemen hopa sig en efter annan. Plötsligt drabbades jag av ett intensivt illamående och fick svindel. Och när jag gick där, i en nerförsbacke av generöst grustäckt asfalt i min ouppmärksammaste stund och tänkte förtvivlat vad jag skulle ta mig till om jag plötsligt blev tvungen att kasta upp, fick hunden som dittills gått ovanligt snällt i kopplet ett ryck och störtade framåt.
Skosulorna formligen gled fram över rullande grus och jag hade inte mycket att sätta emot så istället bestämde jag mig för att flyga efter hunden med klampande steg hellre än att antingen släppa taget om kopplet eller ramla med ansiktet före mot de vassa stenarna. Jag hann se anledningen till attacken när jag i panik letade efter en lösning i omgivningen - en liten ekorre som ilade längs cykelvägen. Jag siktade in mig mot en lyktstolpe, använde ena armen som ankare och lyckligtvis fick jag slut på farten.
Vi hade tre kilometer kvar att gå hem och Dina blev bara busigare och busigare i takt med ljuset samtidigt som jag i ojämna men täta intervaller drabbades av ett illamående som jag verkligen trodde skulle sluta med att jag blev tvungen att kräkas där jag var. Men trots detta, och trots en lätt stukad höger handled, stötskadad vänsteraxel och en bedövning i vänster underarm var jag fortfarande på mycket gott humör.
Jag hoppas att det håller i sig! Jag behöver verkligen det här glada humöret nu.
Jag ska vila en stund och hoppas på att illamåendet ska gå över innan jag ska göra mig i ordning för dagen. Jag är litet osäker på vad dagen har att bjuda på, men säkert är det någonting som händer!
(Och nej, jag tror fortfarande inte att jag är gravid. Konstigt nog, jag med min graviditets-hypokondri!)
Kan man leva utan internet?
Igår blev det dags för mig att beblanda mig med stadsbefolkningen. Att sitta ensam hemma utan att träffa en själ är inte särskilt bra för humöret i längden. Så jag bestämde mig för att åka in till stan.
Jag skulle egentligen ha träffat mitt ex men det blev ändrade planer. Men för att på något vis rycka upp mig lite bestämde jag mig för att åka ut ändå, och fick med mig Theresia. Det var marknad på stan, som vanligt första onsdagen i månaden, men vi hade helt glömt av det. Vi smakade litet på ost men så mycket mer än så blev det inte av marknadslivet, utan vi gick iväg för att luncha tillsammans istället.
Där blev vi också sittandes en god stund och i vanlig ordning var det jag som babblade på så att stackars sesi inte fick en syl i vädret. Det är konstigt att jag som annars är ytterst få-ordig kommer igång på det viset så fort jag är ensam med henne. Så har det alltid varit genom alla tider. Det är ett under att hon fortfarande efter tio års vänskap orkar höra på mig... (eller är det kanske därför som vi så sällan träffas numera hehe...)
När jag kom hem igen och startade datorn som alltid, för att kolla på alla ställen som jag använder som surrogat för det sociala liv jag inte har, blev jag till min förfäran inte ansluten till internet. Jag provade (mestadels med vägledning av C.G. [ tack! ] ) tusen olika ändringar i datorn - utan resultat.
Jag mådde trots allt mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra i ett sådant läge. För jag är verkligen allvarligt internet-beroende. Inte bara för kontakterna jag har över nätet utan också ekonomiskt. Jag hade inga pengar på telefonen, jag hade inga pengar på mitt privatkonto. Jag behövde komma ut på min internetbank snarast möjligt, också för att betala några kvarglömda räkningar som jag oväntat lyckades hitta.
Och fortfarande gick det inte att ansluta idag. Jag beslöt mig för att inte bry mig så mycket om internetstrulet för tillfället utan gick hem till syrran för att låna deras dator så att jag åtminstone kunde få över litet pengar. Givetvis glömde jag fylla på telefonen så det blev litet problem med att försöka ringa till min internetleverantör när jag väl kom hem och konstaterade att det fortfarande inte funkade.
Men jag lyckades ringa till slut ändå, och bemöttes mycket fint av dem. På en gång satte internet igång igen och han önskade mig en fortsatt trevlig kväll. Fin människa. Det ingår väl säkert i både utbildningen och företagets policy att vara trevliga och artiga, men det gör inte att jag uppskattar det mindre för det!
Så, för att besvara min fråga i rubriken: Visst går det att leva utan internet, men det är inte enkelt om man har byggt upp hela livet så att det är anpassat efter nätet.
Är du också beroende av internet och har ett behov av att veta allt som hänt mig idag kan du läsa mer om denna dagen här. ;-)
Tjejsnack
"Syster mensen,
Syster mensen,
var är du?
Var är du?
Har du ingen klocka?
Har du ingen klocka?
Pling, pling, plong.
Pling, pling, plong."
Det är hemskt frustrerande att känna sig så mensig och aldrig ha mens! Jag kan ju inte skylla på mensen för mitt humör som alla andra kvinnor får göra. Så jag har börjat skylla på puberteten haha.
Men att gå runt i månader och varje dag undra om den kanske kommer idag. Alltid behöva vara förberedd... Det är en frustration jag helst skulle slippa. Alltid komma ihåg att ha med sig bindor i tid och otid vart man än går bara utifall att. Samtidigt som det är ett så sällan använt föremål att det lätt faller helt bort i glömska.
Jobbigt.
Men blöder gör jag. Ur näsan och ibland ur örat. Ända sedan jag kom hem igen har det hänt minst en gång om dagen. Inte helt kul.
Jag vaknade av att jag var hungrig idag. Att bli väckt av hunger gör mig litet småskeptisk för hela dagen. Jag som vanligtvis inte ens känner någon hunger och förstår inte skillnaden mellan mättnad och hunger. Hur kan jag plötsligt vara så hungrig att jag väcks av det?
Men så fort jag öppnar kylskåpet eller skafferiet får jag total avsmak för allt som kan stoppas i munnen. Jag klarar inte av att äta så att magen slipper vara hungrig. Nu har jag hur som helst gjort i ordning en smörgås som ligger här bredvid mig på bordet och väntar på att bli uppäten. Den hinner nog bli torr och tråkig innan jag lyckas...
Bara för att jag är så oerhört dålig på att lägga upp bilder här ska jag visa er min fina smörgås. För det är förstås precis såna saker ni vill se när ni kommer in på Candoris, visst? Bilder på opimpade smörgåsar och sand i bajspåsar...
Men ser ni hur den bara väntar på att bli uppäten? Den kommer bli ledsen om jag inte får i mig den... [Vad är det för fel på mig!? Inte det att jag inte kan äta, utan .. jag är ju bara för konstig. Visar bilder på smörgåsar och pratar om hur ledsna de är. Och exemplen på mina konstigheter den senaste tiden tar inte slut där.]
Den här dagen är oerhört seg. Jag kommer sitta här i ytterligare många timmar innan jag kommer igång. Om jag ens gör det alls idag. Jag kanske går och lägger mig igen istället.
Men förväxla inte mitt gnäll med nedstämdhet! Oh, jag är faktiskt på riktigt gott myshumör!
Syster mensen,
var är du?
Var är du?
Har du ingen klocka?
Har du ingen klocka?
Pling, pling, plong.
Pling, pling, plong."
Det är hemskt frustrerande att känna sig så mensig och aldrig ha mens! Jag kan ju inte skylla på mensen för mitt humör som alla andra kvinnor får göra. Så jag har börjat skylla på puberteten haha.
Men att gå runt i månader och varje dag undra om den kanske kommer idag. Alltid behöva vara förberedd... Det är en frustration jag helst skulle slippa. Alltid komma ihåg att ha med sig bindor i tid och otid vart man än går bara utifall att. Samtidigt som det är ett så sällan använt föremål att det lätt faller helt bort i glömska.
Jobbigt.
Men blöder gör jag. Ur näsan och ibland ur örat. Ända sedan jag kom hem igen har det hänt minst en gång om dagen. Inte helt kul.
Jag vaknade av att jag var hungrig idag. Att bli väckt av hunger gör mig litet småskeptisk för hela dagen. Jag som vanligtvis inte ens känner någon hunger och förstår inte skillnaden mellan mättnad och hunger. Hur kan jag plötsligt vara så hungrig att jag väcks av det?
Men så fort jag öppnar kylskåpet eller skafferiet får jag total avsmak för allt som kan stoppas i munnen. Jag klarar inte av att äta så att magen slipper vara hungrig. Nu har jag hur som helst gjort i ordning en smörgås som ligger här bredvid mig på bordet och väntar på att bli uppäten. Den hinner nog bli torr och tråkig innan jag lyckas...
Bara för att jag är så oerhört dålig på att lägga upp bilder här ska jag visa er min fina smörgås. För det är förstås precis såna saker ni vill se när ni kommer in på Candoris, visst? Bilder på opimpade smörgåsar och sand i bajspåsar...
Men ser ni hur den bara väntar på att bli uppäten? Den kommer bli ledsen om jag inte får i mig den... [Vad är det för fel på mig!? Inte det att jag inte kan äta, utan .. jag är ju bara för konstig. Visar bilder på smörgåsar och pratar om hur ledsna de är. Och exemplen på mina konstigheter den senaste tiden tar inte slut där.]
Den här dagen är oerhört seg. Jag kommer sitta här i ytterligare många timmar innan jag kommer igång. Om jag ens gör det alls idag. Jag kanske går och lägger mig igen istället.
Men förväxla inte mitt gnäll med nedstämdhet! Oh, jag är faktiskt på riktigt gott myshumör!
Socialisering
Nu har jag suttit i några timmar hos stjärnögat och fikat. Att en kopp kaffe kan dra ut på sig så länge när man talar om barn, hundar, svärföräldrar och pratar om att man ska träffas oftare (vilket man sen ändå inte gör) samtidigt som båda försöker läsa varandras blickar som inte alls kan dölja sorgen i dem. Vi är rätt lika, fastän så olika...
Sedan skuttade jag in på ica för att hitta lite roliga frön att så. Och där avslöjade jag också varför jag har varit ute och snott lite sand, för det ska tydligen vara bra att så i sandblandad jord. Men den här ica-affären ville bara att jag skulle så stora sallads- och kålhuvuden och morötter... knappt några örter över huvud taget. Men jag har ju en del hemma också.
Nåja, med lite lavendel och timjanfrön i väskan cyklade jag hemåt och fick sällskap i telefonen äv min kär den sista biten. Jag stod sedan en stund utanför hemmet medan jag rökte och talade i telefon. När vi lade på kom lägligt nog min granne gåendes med fina Daisy (hund) och stannade för en liten pratstund. Någonting hände med min cykel, jag förstod inte vad men utan att säga något började han greja med den, tydligen hade någon växelsladd lossat och det fixde han.
Han är en fin människa, hjälper alltid till och verkar vara en sån där som verkligen ställer upp för andra. Alla borde ha en granne som han. Även vi som är av den mindre sociala sorten, för han ställer upp utan att man ens behöver be om det.
Vi kom in på ämnet datorer och så kom det sig att jag fick hans msn-adress. Haha, han bor rakt nedanför mitt kök men nu ska vi kommunicera via msn, det är ju så jobbigt att springa upp och ner för trapporna hehehe...
Ja just ja, jag skulle ju lägga till han på msn. Bäst att göra det nu på en gång innan jag glömmer av det, haha!
Sedan skuttade jag in på ica för att hitta lite roliga frön att så. Och där avslöjade jag också varför jag har varit ute och snott lite sand, för det ska tydligen vara bra att så i sandblandad jord. Men den här ica-affären ville bara att jag skulle så stora sallads- och kålhuvuden och morötter... knappt några örter över huvud taget. Men jag har ju en del hemma också.
Nåja, med lite lavendel och timjanfrön i väskan cyklade jag hemåt och fick sällskap i telefonen äv min kär den sista biten. Jag stod sedan en stund utanför hemmet medan jag rökte och talade i telefon. När vi lade på kom lägligt nog min granne gåendes med fina Daisy (hund) och stannade för en liten pratstund. Någonting hände med min cykel, jag förstod inte vad men utan att säga något började han greja med den, tydligen hade någon växelsladd lossat och det fixde han.
Han är en fin människa, hjälper alltid till och verkar vara en sån där som verkligen ställer upp för andra. Alla borde ha en granne som han. Även vi som är av den mindre sociala sorten, för han ställer upp utan att man ens behöver be om det.
Vi kom in på ämnet datorer och så kom det sig att jag fick hans msn-adress. Haha, han bor rakt nedanför mitt kök men nu ska vi kommunicera via msn, det är ju så jobbigt att springa upp och ner för trapporna hehehe...
Ja just ja, jag skulle ju lägga till han på msn. Bäst att göra det nu på en gång innan jag glömmer av det, haha!
Sandtjuven slår till
Hallo lieblings!
Heute ich bin auf Energi gefüllen!
Jag leker att jag kan tyska numera, verkar det som...
Språket har fallit i skamlig glömska, jag som brukade titta på tysk tv och imponerades av mig själv för att jag inte ens lade märke till att det faktiskt var tyska och inte engelska eller svenska de talade. Jag är jättesugen på att liva upp kunskaperna i språket igen...
Stackars barnen kanske upptäcker idag, eller kanske inte förrän på måndag, att det fattas sand i deras sandlåda. Inatt klädde jag mig svart som natten och drog på mig rånarhuvan. Med min lika svarta medhjälpare smög vi bland skuggorna och fyllde en hel svart säck med sand och släpade hem.
Nejdå, fullt så allvarligt var det kanske inte. Visserligen fyllde vi en svart påse med sand från en sandlåda, men det var en hundbajspåse och ca 0,5 kg sand och inte mer. Det kommer ingen sakna. Och givetvis hade jag ingen rånarhuva på mig och var faktiskt för en gångs skull inte ens svartklädd!
Så varför i all världen går jag ut och snor sand? Ja det kan man ju fråga sig... Jag var inte full, så det var ingen fylle-idé. Några av er kanske vet varför. Men orsaken avslöjar jag vid ett senare tillfälle. Jag vet hur det ser ut på bilden men NEJ, det är inte hundskit, det är sand, helt säkert!
Idag ska jag som sagt hem till lilla stjärnögat. Innan dess kommer jag att publicera inlägget med den spännande femte sanningen som roar mig så enormt att jag hoppas att ingen av mina läsare missar det. Inget helt barnvänligt inlägg men min blogg är inte heller särskilt barnvänlig hehe.
Summan av det här inlägget är att detta bara är en teaser. Så knasig är jag. Men man gör vad man kan för att roa sig själv i den trista vardagen (jo, jag tror att det är lördag idag men var dag är en vardag i mitt liv)... Så nu har ni två saker att se framemot att få läsa, och jag har två saker att se framemot att få publicera: En het sotarhistoria och en förklaring till varför jag snor sand av barnen!
Heute ich bin auf Energi gefüllen!
Jag leker att jag kan tyska numera, verkar det som...
Språket har fallit i skamlig glömska, jag som brukade titta på tysk tv och imponerades av mig själv för att jag inte ens lade märke till att det faktiskt var tyska och inte engelska eller svenska de talade. Jag är jättesugen på att liva upp kunskaperna i språket igen...
Stackars barnen kanske upptäcker idag, eller kanske inte förrän på måndag, att det fattas sand i deras sandlåda. Inatt klädde jag mig svart som natten och drog på mig rånarhuvan. Med min lika svarta medhjälpare smög vi bland skuggorna och fyllde en hel svart säck med sand och släpade hem.
Nejdå, fullt så allvarligt var det kanske inte. Visserligen fyllde vi en svart påse med sand från en sandlåda, men det var en hundbajspåse och ca 0,5 kg sand och inte mer. Det kommer ingen sakna. Och givetvis hade jag ingen rånarhuva på mig och var faktiskt för en gångs skull inte ens svartklädd!
Så varför i all världen går jag ut och snor sand? Ja det kan man ju fråga sig... Jag var inte full, så det var ingen fylle-idé. Några av er kanske vet varför. Men orsaken avslöjar jag vid ett senare tillfälle. Jag vet hur det ser ut på bilden men NEJ, det är inte hundskit, det är sand, helt säkert!
Idag ska jag som sagt hem till lilla stjärnögat. Innan dess kommer jag att publicera inlägget med den spännande femte sanningen som roar mig så enormt att jag hoppas att ingen av mina läsare missar det. Inget helt barnvänligt inlägg men min blogg är inte heller särskilt barnvänlig hehe.
Summan av det här inlägget är att detta bara är en teaser. Så knasig är jag. Men man gör vad man kan för att roa sig själv i den trista vardagen (jo, jag tror att det är lördag idag men var dag är en vardag i mitt liv)... Så nu har ni två saker att se framemot att få läsa, och jag har två saker att se framemot att få publicera: En het sotarhistoria och en förklaring till varför jag snor sand av barnen!
Ensam i saknaden
Jag som trodde att jag hade fått in en bra dygnsrytm, jag kände mig nästan normal. Det är väl kanske inte så eftertraktansvärt att vara normal i alla lägen, men det vore ändå skönt ibland att vara synkad med resten av samhället. Kanske skulle jag till och med träffa folk om jag levde sem alla andra, hehe.
Men på fullt allvar, detta eremitlivet kan inte fortgå längre. Men det är heller inte det lättaste att träffa sina gamla vänner när alla har flyttat härifrån. De få som är kvar verkar upptagna, eller också är de eremiter som jag, som alltid pratar om att träffas men aldrig lyckas göra det.
Jag lever två liv. Ett socialt via datorn och ett mindre socialt i verkligheten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att nästan inga av mina "riktiga" vänner håller till på internet. För jag saknar gemenskapen med dem och jag kan inte ens trösta mig med att umgås med dem virtuellt nu när det är som det är och jag aldrig får träffa dem - de tappas bort en efter en och många gånger känner jag mig extremt ensam.
Imorgon (läs idag) ska jag träffa lilla stjärnögat men sjukdomen har satt en kall och hård gräns mellan oss. Jag har haft tålamod i några år nu men ska det aldrig bli bra igen? Ska jag aldrig släppas innanför den där gränsen igen? Det oroar mig. Inte bara att just jag inte kommer innanför, utan det faktum att sjukdomen aldrig verkar bli bättre och att hon är så ensam - hon måste vara ännu ensammare än vad jag själv är. Lilla katten. Jag vill så gärna se henne bra igen. Då skulle ingen av oss vara ensam längre.
Men på fullt allvar, detta eremitlivet kan inte fortgå längre. Men det är heller inte det lättaste att träffa sina gamla vänner när alla har flyttat härifrån. De få som är kvar verkar upptagna, eller också är de eremiter som jag, som alltid pratar om att träffas men aldrig lyckas göra det.
Jag lever två liv. Ett socialt via datorn och ett mindre socialt i verkligheten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att nästan inga av mina "riktiga" vänner håller till på internet. För jag saknar gemenskapen med dem och jag kan inte ens trösta mig med att umgås med dem virtuellt nu när det är som det är och jag aldrig får träffa dem - de tappas bort en efter en och många gånger känner jag mig extremt ensam.
Imorgon (läs idag) ska jag träffa lilla stjärnögat men sjukdomen har satt en kall och hård gräns mellan oss. Jag har haft tålamod i några år nu men ska det aldrig bli bra igen? Ska jag aldrig släppas innanför den där gränsen igen? Det oroar mig. Inte bara att just jag inte kommer innanför, utan det faktum att sjukdomen aldrig verkar bli bättre och att hon är så ensam - hon måste vara ännu ensammare än vad jag själv är. Lilla katten. Jag vill så gärna se henne bra igen. Då skulle ingen av oss vara ensam längre.
Sorg
Jag skulle ju sluta gnälla så mycket i den här bloggen, jag skulle sluta gnälla så mycket i livet över huvud taget. För ingenting är något annat än man gör det till. Men idag. Idag är jag ett söndersplittrat glas.
Jag vet inte om jag orkar.
Alla beslut som måste fattas hela tiden, varför måste det vara så?
Jag vet inte hur ni andra lyckas ta er fram.
Idag sörjer jag hela mitt liv.
Jag vet inte om jag orkar.
Alla beslut som måste fattas hela tiden, varför måste det vara så?
Jag vet inte hur ni andra lyckas ta er fram.
Idag sörjer jag hela mitt liv.
