Den viktiga gästen
Jag sitter här med tunga suddiga nyvakna ögon och funderar.
Jag ser nästan ingenting för det är så suddigt,
men det är ändå mysigt med ljusen som dansar i fönstret
och tankarna far iväg till min viktiga gäst.
Jag ser nästan ingenting för det är så suddigt,
men det är ändå mysigt med ljusen som dansar i fönstret
och tankarna far iväg till min viktiga gäst.
Jag har bott ensam i fem år nu. Under den tiden har jag lärt mig att jag inte bryr mig om min egen trivsel alls. Jag bryr mig inte om vad jag äter, det är inte roligt att laga mat till sig själv. Kanske äter jag inte alls.
Jag bryr mig inte om att diska. Vad gör det att köket knappt går att röra sig i för all disken, det är ju bara jag som ska få plats där?
Jag bryr mig inte om att städa. Det behöver inte se så bra ut för jag använder ju de där grejerna, varför då plocka undan dem i onödan? Det är ju ändå ingen som ser mitt stök.
Jag bryr mig inte om att pynta. Jag ska ju ändå flytta snart. (Ja, det är så jag har tänkt i fem år nu!)
Ja, så fortsätter det ungefär rakt igenom vad det än har att göra med. Det är väl inte så konstigt egentligen att livet känns lite smått meningslöst när man tänker sådär om sig själv...
Tack vare C.G. har jag börjat bry mig om vad jag äter. Att äta är viktigt säger han. Att tillaga mat med kärlek, bry sig om vad man äter, det stärker en både fysiskt och mentalt har jag därmed upptäckt. Det var väl inget nytt, alla vet väl det egentligen, men ändå står man där med halv- eller i värsta fall helfabrikat och slänger i sig maten i all hast utan eftertanke.
Nu har jag tagit ett steg framåt i det här. Varför inte behandla sig själv som en drottning på heltid? Visst, jag är fattig, luspank, så det går ju inte att leva efter någon kunglig standard. Men jag kan göra vad jag kan för att jag ska trivas. Behandla mig själv som den där jätteviktiga gästen som jag måste se till ska trivas i mitt hem.
Så på kvällarna och morgnarna sitter jag bland levande ljus och bränner rökelser och myser. Jag koncentrerar blicken på olika detaljer som faktiskt kan se lite mysigt ut, det kunde jag väl aldrig ha trott att jag har fina mysiga saker i mitt hem! Jag serverar kaffe och te till mig själv, frågar mig själv om jag vill ha något hela tiden, för gästen måste ju trivas! Hon kanske är jättehungrig men vågar inte säga till? Så det är bäst jag frågar om det också.
På detta sätt har jag blivit min egen tjänare och härskarinna. På detta sätt har jag gjort mig själv viktig, den viktigaste gästen i mitt hem. Vad gör det om jag snart flyttar? För nu ska jag snart flytta... Jag kan ändå se till att må så bra som möjligt här tills jag har flyttat, och sedan fortsätta på samma vis i det nya hemmet. Tjäna mig själv och må bra.
Tjäna er själva väl! // drottning J
Jag bryr mig inte om att diska. Vad gör det att köket knappt går att röra sig i för all disken, det är ju bara jag som ska få plats där?
Jag bryr mig inte om att städa. Det behöver inte se så bra ut för jag använder ju de där grejerna, varför då plocka undan dem i onödan? Det är ju ändå ingen som ser mitt stök.
Jag bryr mig inte om att pynta. Jag ska ju ändå flytta snart. (Ja, det är så jag har tänkt i fem år nu!)
Ja, så fortsätter det ungefär rakt igenom vad det än har att göra med. Det är väl inte så konstigt egentligen att livet känns lite smått meningslöst när man tänker sådär om sig själv...
Tack vare C.G. har jag börjat bry mig om vad jag äter. Att äta är viktigt säger han. Att tillaga mat med kärlek, bry sig om vad man äter, det stärker en både fysiskt och mentalt har jag därmed upptäckt. Det var väl inget nytt, alla vet väl det egentligen, men ändå står man där med halv- eller i värsta fall helfabrikat och slänger i sig maten i all hast utan eftertanke.
Nu har jag tagit ett steg framåt i det här. Varför inte behandla sig själv som en drottning på heltid? Visst, jag är fattig, luspank, så det går ju inte att leva efter någon kunglig standard. Men jag kan göra vad jag kan för att jag ska trivas. Behandla mig själv som den där jätteviktiga gästen som jag måste se till ska trivas i mitt hem.
Så på kvällarna och morgnarna sitter jag bland levande ljus och bränner rökelser och myser. Jag koncentrerar blicken på olika detaljer som faktiskt kan se lite mysigt ut, det kunde jag väl aldrig ha trott att jag har fina mysiga saker i mitt hem! Jag serverar kaffe och te till mig själv, frågar mig själv om jag vill ha något hela tiden, för gästen måste ju trivas! Hon kanske är jättehungrig men vågar inte säga till? Så det är bäst jag frågar om det också.
På detta sätt har jag blivit min egen tjänare och härskarinna. På detta sätt har jag gjort mig själv viktig, den viktigaste gästen i mitt hem. Vad gör det om jag snart flyttar? För nu ska jag snart flytta... Jag kan ändå se till att må så bra som möjligt här tills jag har flyttat, och sedan fortsätta på samma vis i det nya hemmet. Tjäna mig själv och må bra.
Tjäna er själva väl! // drottning J
Skribentens spruckna läpp
Det var inte så länge sedan jag skrev om min läpp här. Det kan det inte vara eftersom jag kommer ihåg inledningen till det inlägget, som gick ungefär så här: "Ett mentholfilter mot vinterspruckna läppar" ... det var säkert det enda jag skrev om läppen, men omfg vad ont jag har!
Varje morgon jag vaknar, eller vilken tid på dygnet det nu än är jag vaknar, har såret stelnat, försöker läka ihop. Och så spricker den för jag glömmer av den varje gång. Inte nog med att det som läkt ihop spricker upp varje gång, den blir ju bara djupare och djupare! Så snart har jag väl en tvådelad underläpp, om det fortsätter såhär.
Det är heller inte på morgnarna den spricker, ibland har jag suttit och koncentrerat mig på någontig bra länge eftersom den hunnit stelna, när jag plötsligt ler brett, bara för att låta ansiktet falla i hemska grimaser och tårade ögon med ett huvud som ekar av smärtan. Jag vet snart inte vad jag ska göra åt det här.
Jag har ett allvarligt problem.
Är jag så ordkåt att någonting som andra hade skrivit med en eller kanske två meningar måste jag skriva en hel uppsats om? Men det är ju i och för sig den domen jag fick i andra klass, nerklottrat i min läxbok som kommentar på min saga, en saga på en hel A5 sida. Min allra första uppsats, åtminstone som finns dokumenterad.
Den handlar om Pippi och Nalle. De går och leker med varann. Slut. Nåt liknande, inte särskilt långt, nyss lärt mig skriva (ja, jag lärde mig inte att skriva förrän i andra klass, hade lite svårt för de där krumelurerna), nerklottrat med gigantiska stora bokstäver med osäker och ostadig hand, under en inspirerande bild. Där skrev fröken att jag skrev så långa berättelser, i jämförelse med alla andra som bara skrev en mening på tre ord.
Så jag klarar helt enkelt inte av att bara skriva: "Jag har så ont i läppen för den har spruckit."
Ni ser, det hade säkert blivit två A-4 handskrift minst, kanske mer. Bara om en liten spricka i läppen, med ett litet sidospår men med en röd tråd rakt igenom. Eller handlar det här inlägget egentligen om mitt sätt att skriva? Det verkar ju onekligen så.
Innan jag gick och lade mig sa jag att jag är i en period då jag bara kan sova max tre timmar i sträck, det fick jag äta upp i natt. Vaknade en gång i timmen, gick upp efter tre uppvaknanden...
Jag har så mycket inspiration till musik nu. Det kommer såna här intensiva perioder med inspiration då och då. Men jag måste tvinga mig själv till att inte börja, för då kan jag inte avsluta. Jag måste skriva CV innan jag får lov att leka hehe. Men först ska jag ut och prata på min konstiga dialekt med Dina.
Jag vet inte vad som har hänt med min svenska dialekt. Jag har ju inte någon typisk finsk brytning, men jag har ändå ett lite annorlunda svenskaspråk. Folk brukar undra varifrån Sverige jag kommer haha. Men sedan jag fick en pojkvän på andra sidan om landet, i höjd mätt, har jag ändrat min dialekt till oigenkännlighet. Jag vet inte vad som har hänt. För jag har ju inte smittats av honom eftersom det inte är ens tillnärmelsevis hans dialekt jag böjer min tunga efter. Vad är det som händer med mig?
// J
Varje morgon jag vaknar, eller vilken tid på dygnet det nu än är jag vaknar, har såret stelnat, försöker läka ihop. Och så spricker den för jag glömmer av den varje gång. Inte nog med att det som läkt ihop spricker upp varje gång, den blir ju bara djupare och djupare! Så snart har jag väl en tvådelad underläpp, om det fortsätter såhär.
Det är heller inte på morgnarna den spricker, ibland har jag suttit och koncentrerat mig på någontig bra länge eftersom den hunnit stelna, när jag plötsligt ler brett, bara för att låta ansiktet falla i hemska grimaser och tårade ögon med ett huvud som ekar av smärtan. Jag vet snart inte vad jag ska göra åt det här.
Jag har ett allvarligt problem.
Är jag så ordkåt att någonting som andra hade skrivit med en eller kanske två meningar måste jag skriva en hel uppsats om? Men det är ju i och för sig den domen jag fick i andra klass, nerklottrat i min läxbok som kommentar på min saga, en saga på en hel A5 sida. Min allra första uppsats, åtminstone som finns dokumenterad.
Den handlar om Pippi och Nalle. De går och leker med varann. Slut. Nåt liknande, inte särskilt långt, nyss lärt mig skriva (ja, jag lärde mig inte att skriva förrän i andra klass, hade lite svårt för de där krumelurerna), nerklottrat med gigantiska stora bokstäver med osäker och ostadig hand, under en inspirerande bild. Där skrev fröken att jag skrev så långa berättelser, i jämförelse med alla andra som bara skrev en mening på tre ord.
Så jag klarar helt enkelt inte av att bara skriva: "Jag har så ont i läppen för den har spruckit."
Ni ser, det hade säkert blivit två A-4 handskrift minst, kanske mer. Bara om en liten spricka i läppen, med ett litet sidospår men med en röd tråd rakt igenom. Eller handlar det här inlägget egentligen om mitt sätt att skriva? Det verkar ju onekligen så.
Innan jag gick och lade mig sa jag att jag är i en period då jag bara kan sova max tre timmar i sträck, det fick jag äta upp i natt. Vaknade en gång i timmen, gick upp efter tre uppvaknanden...
Jag har så mycket inspiration till musik nu. Det kommer såna här intensiva perioder med inspiration då och då. Men jag måste tvinga mig själv till att inte börja, för då kan jag inte avsluta. Jag måste skriva CV innan jag får lov att leka hehe. Men först ska jag ut och prata på min konstiga dialekt med Dina.
Jag vet inte vad som har hänt med min svenska dialekt. Jag har ju inte någon typisk finsk brytning, men jag har ändå ett lite annorlunda svenskaspråk. Folk brukar undra varifrån Sverige jag kommer haha. Men sedan jag fick en pojkvän på andra sidan om landet, i höjd mätt, har jag ändrat min dialekt till oigenkännlighet. Jag vet inte vad som har hänt. För jag har ju inte smittats av honom eftersom det inte är ens tillnärmelsevis hans dialekt jag böjer min tunga efter. Vad är det som händer med mig?
// J
Prästerskap
Någon gång under sommarhalvåret 2007 satt jag i någon slags utvecklingssamtal med Camilla, en slags kontaktperson eller vad hon nu klassades som. Utvecklingssamtal är det bästa jag kan komma på att kalla de där samtalen som skedde en gång i veckan. Vi pratade om studier och jag berättade att jag nog kunde tänka mig att läsa miljövetenskap eller kanske till lärare. Hon ville veta mer om det miljövetenskapliga programmet och jag berättade. Sen blev det tyst och plötsligt kommer det här samtalet:
C: Har du nån gång funderat på att bli präst?
J: Präst?
C: Ja?
J: Eh, näe.
C: Varför inte?
J: Öh... Det är väl inget för mig bara.
C: Inte? Präster jobbar på många sätt. Man kan nog jobba med nästan vad man vill, det är så brett. Att jobba med människor sådär blir aldrig enformigt heller, det händer alltid något nytt.
J: Mmm.
C: Så... Tror du inte att det vore nåt för dig?
J: Alltså, jag är ju inte kristen eller så. Så det skulle ju kännas ganska falskt att gå och bli präst.
C: Man behöver inte vara kristen för att vara präst. Prästerskapet är ett ämbete, ett jobb som vilket jobb som helst. En präst kan hjälpa alla slags människor med stora som små problem. Vet du att den enda som har full tystnadsplikt är prästen? En präst är den enda du kan ge fullt förtroende för, ett tips bara.
J: Mmm.
C: Ja... Kom ihåg det. Det finns många som har tystnadsplikt men de måste anmäla brott och sånt där. Så har du något du behöver prata med någon om som du känner att du inte kan avslöja för någon och ändå behöver få ur dig, så kan du gå till en präst.
J: Ja.. jo. Eh...? Jag har väl inget sånt att prata om.
C: Nej. Okej.
C: Men tror du inte att det skulle vara nåt för dig?
J: Nej. Vad menar du? Jag har inget...
C: Att du skulle bli präst menar jag. Det är ju lite ovanligt men jag tror du skulle passa och trivas som präst.
J: Mmm?
C: Det var bara en tanke, jag försöker hjälpa dig att se möjligheterna, vidga vyerna lite. Det finns så mycket man kan bli som man inte tänker på.
J: Mmm.
C: Fast jag vet inte riktigt vad som krävs för att komma in på en prästutbildning. Vi kan väl titta lite på det under veckan? Du kan väl iallafall tänka lite på det?
J: Mmm.
Vi pratade aldrig om saken igen. Men det är intressant att minnas samtalet och hennes reaktioner.
Hon sken upp på ett underligt vis när hon pratade om mig som präst. Som om hon hade hittat meningen med mitt liv.
Hon gick så in i tanken att hon till och med råkade gå lite över den avtalade tiden, Mia avbröt och knackade på och undrade om hon skulle ta över lunchen. Alla ungdomar turades om med att laga gemensam lunch på måndagar... Det var faktiskt riktigt mysigt där, men det är jag en av få som tycker. ...nu fastnade jag i minnen.
Åter till ämnet.
Jag undrar verkligen.
Vad är det hos mig som gör att folk tror att jag bär på en stor svart hemlighet som jag inte kan avslöja för någon?
För hon är inte den första som antyder den tanken. Det framgår inte riktigt i dialogåtergivningen här men hon strök verkligen under orden, tittade på mig som om hon försökte se bakom ett hörn, som om hon försökte hitta den där inbillade mörka hemligheten.
Vadå, ser jag ut som någon slags mördare or what?
Fast då hade hon nog inte tyckt att jag skulle passa som präst.
Men vad skulle det då vara för hemligheter jag tiger om?
Jag blir förvirrad när jag tänker på alla som har trott det.
Jag kan förstå om folk i allmännhet tror att jag bär på hemligheter, men när det kommer till människor som vet så mycket om mig, som liksom ... har haft mig som sitt jobb, som känner till mina mörka skavanker och vet såpass mycket att de borde kunna förstå vad det är som tynger, människor vars ansikten mörknat när jag skrapat lite på ytan för att ge dem en chans att förstå... att de tror att det skulle finnas ytterligare något som tynger mig, det begriper jag inte.
Ser jag verkligen så hemsk ut att de tror att jag har någon kriminell historia bakom mig, annat än det som redan är känt?
Jag vill inte se kriminell ut. Jag är inte kriminell. Jag är ju god, om än kanske mörk och tyngd.
Råkar jag ut för det nån mer gång tänker jag fråga vad de egentligen tror.
C: Har du nån gång funderat på att bli präst?
J: Präst?
C: Ja?
J: Eh, näe.
C: Varför inte?
J: Öh... Det är väl inget för mig bara.
C: Inte? Präster jobbar på många sätt. Man kan nog jobba med nästan vad man vill, det är så brett. Att jobba med människor sådär blir aldrig enformigt heller, det händer alltid något nytt.
J: Mmm.
C: Så... Tror du inte att det vore nåt för dig?
J: Alltså, jag är ju inte kristen eller så. Så det skulle ju kännas ganska falskt att gå och bli präst.
C: Man behöver inte vara kristen för att vara präst. Prästerskapet är ett ämbete, ett jobb som vilket jobb som helst. En präst kan hjälpa alla slags människor med stora som små problem. Vet du att den enda som har full tystnadsplikt är prästen? En präst är den enda du kan ge fullt förtroende för, ett tips bara.
J: Mmm.
C: Ja... Kom ihåg det. Det finns många som har tystnadsplikt men de måste anmäla brott och sånt där. Så har du något du behöver prata med någon om som du känner att du inte kan avslöja för någon och ändå behöver få ur dig, så kan du gå till en präst.
J: Ja.. jo. Eh...? Jag har väl inget sånt att prata om.
C: Nej. Okej.
C: Men tror du inte att det skulle vara nåt för dig?
J: Nej. Vad menar du? Jag har inget...
C: Att du skulle bli präst menar jag. Det är ju lite ovanligt men jag tror du skulle passa och trivas som präst.
J: Mmm?
C: Det var bara en tanke, jag försöker hjälpa dig att se möjligheterna, vidga vyerna lite. Det finns så mycket man kan bli som man inte tänker på.
J: Mmm.
C: Fast jag vet inte riktigt vad som krävs för att komma in på en prästutbildning. Vi kan väl titta lite på det under veckan? Du kan väl iallafall tänka lite på det?
J: Mmm.
Vi pratade aldrig om saken igen. Men det är intressant att minnas samtalet och hennes reaktioner.
Hon sken upp på ett underligt vis när hon pratade om mig som präst. Som om hon hade hittat meningen med mitt liv.
Hon gick så in i tanken att hon till och med råkade gå lite över den avtalade tiden, Mia avbröt och knackade på och undrade om hon skulle ta över lunchen. Alla ungdomar turades om med att laga gemensam lunch på måndagar... Det var faktiskt riktigt mysigt där, men det är jag en av få som tycker. ...nu fastnade jag i minnen.
Åter till ämnet.
Jag undrar verkligen.
Vad är det hos mig som gör att folk tror att jag bär på en stor svart hemlighet som jag inte kan avslöja för någon?
För hon är inte den första som antyder den tanken. Det framgår inte riktigt i dialogåtergivningen här men hon strök verkligen under orden, tittade på mig som om hon försökte se bakom ett hörn, som om hon försökte hitta den där inbillade mörka hemligheten.
Vadå, ser jag ut som någon slags mördare or what?
Fast då hade hon nog inte tyckt att jag skulle passa som präst.
Men vad skulle det då vara för hemligheter jag tiger om?
Jag blir förvirrad när jag tänker på alla som har trott det.
Jag kan förstå om folk i allmännhet tror att jag bär på hemligheter, men när det kommer till människor som vet så mycket om mig, som liksom ... har haft mig som sitt jobb, som känner till mina mörka skavanker och vet såpass mycket att de borde kunna förstå vad det är som tynger, människor vars ansikten mörknat när jag skrapat lite på ytan för att ge dem en chans att förstå... att de tror att det skulle finnas ytterligare något som tynger mig, det begriper jag inte.
Ser jag verkligen så hemsk ut att de tror att jag har någon kriminell historia bakom mig, annat än det som redan är känt?
Jag vill inte se kriminell ut. Jag är inte kriminell. Jag är ju god, om än kanske mörk och tyngd.
Råkar jag ut för det nån mer gång tänker jag fråga vad de egentligen tror.
hysch!
Blogg.se har blivit knäpp. Det här inlägget postade jag vid 9.00-9.30 och stod som publicerad men inte var den där inte...
Himlen reflekterar ljus kyla i genomskinligt blått och rosa men där flyger fåglarna glada och pigga och planerar vårens göromål, dansar i den lätta vinden, färgar fjäderdräkten röd i solens strålar, visslar glatt i sökandet efter insekter i trädens bark... Visslar glatt till mina öron, kommer med hemligheter jag inte vill veta.
Varför alltid dessa hemligheter? Jag tycks vara förföljd av hemligheter, eller är det bara så att jag ser och hör mer än andra? När ska folk lära sig att respektera saker och ting egentligen? När ska folk lära sig att .. det är lite onödigt spill på energi att göra sig besväret att försöka gå om mig, runt mig, hitta vägar som far förbi mig utan att jag skulle lägga märke till det?
Kan hända även det är mitt eget fel, som det mesta, eftersom jag inte avslöjar vilka hemligheter jag får till min kännedom utan att jag självmant ens vill ha koll på hur eller varför jag får reda på dem. Men det är inte min sak att lägga näsan i blöt - inte ens när det faktiskt är hemligheter som i allra högsta grad gäller mig själv. Det finns alltid en anledning till varför någon vill hålla en sak hemlig inom sig och så får det vara. Inte ens när jag har med saken att göra lägger jag mig i förrän hemlighetsbäraren självmant öppnar sig för mig.
Vissa hemligheter sveper förbi, som jag aldrig kan lägga mig i därför att det inte var menat att jag skulle känna till dem, det får jag helt enkelt godta. Men andra hemligheter blir en lättnad att bli inbjuden till så jag slipper dölja min kännedom. Oftast är detta hur som helst en plåga, jag tycker inte om det.
Ett onödigt inlägg när jag självklart inte kan avslöja några hemligheter, och de flesta hemligheter är smått skrattretande och jag undrar ibland varför folk håller såna saker hemliga över huvud taget, men jag respekterar självklart sånt här. Eftersom jag till och med tiger när tigandet kan vara till min egen nackdel av respekt, kan jag aldrig avslöja saker såhär i min blogg heller, men ändå måste jag skriva om det. Släppa litegrann på pressen...irritationen...det hjälpte nog lite faktiskt.
Tack // J
Himlen reflekterar ljus kyla i genomskinligt blått och rosa men där flyger fåglarna glada och pigga och planerar vårens göromål, dansar i den lätta vinden, färgar fjäderdräkten röd i solens strålar, visslar glatt i sökandet efter insekter i trädens bark... Visslar glatt till mina öron, kommer med hemligheter jag inte vill veta.
Varför alltid dessa hemligheter? Jag tycks vara förföljd av hemligheter, eller är det bara så att jag ser och hör mer än andra? När ska folk lära sig att respektera saker och ting egentligen? När ska folk lära sig att .. det är lite onödigt spill på energi att göra sig besväret att försöka gå om mig, runt mig, hitta vägar som far förbi mig utan att jag skulle lägga märke till det?
Kan hända även det är mitt eget fel, som det mesta, eftersom jag inte avslöjar vilka hemligheter jag får till min kännedom utan att jag självmant ens vill ha koll på hur eller varför jag får reda på dem. Men det är inte min sak att lägga näsan i blöt - inte ens när det faktiskt är hemligheter som i allra högsta grad gäller mig själv. Det finns alltid en anledning till varför någon vill hålla en sak hemlig inom sig och så får det vara. Inte ens när jag har med saken att göra lägger jag mig i förrän hemlighetsbäraren självmant öppnar sig för mig.
Vissa hemligheter sveper förbi, som jag aldrig kan lägga mig i därför att det inte var menat att jag skulle känna till dem, det får jag helt enkelt godta. Men andra hemligheter blir en lättnad att bli inbjuden till så jag slipper dölja min kännedom. Oftast är detta hur som helst en plåga, jag tycker inte om det.
Ett onödigt inlägg när jag självklart inte kan avslöja några hemligheter, och de flesta hemligheter är smått skrattretande och jag undrar ibland varför folk håller såna saker hemliga över huvud taget, men jag respekterar självklart sånt här. Eftersom jag till och med tiger när tigandet kan vara till min egen nackdel av respekt, kan jag aldrig avslöja saker såhär i min blogg heller, men ändå måste jag skriva om det. Släppa litegrann på pressen...irritationen...det hjälpte nog lite faktiskt.
Tack // J
...and a happy new year!
Tjoho och hoppsanhejsan, nu finns det inte så många nyktra vuxna eller ungdomar kvar i den här delen av världen, men några är vi ändå.
Det är ett sånt himla liv och firande världen över kring nyår. Men jag kan inte helt begripa varför. Det enda som händer är att vi byter kalender, byter ut siffror mot några andra. Folk pratar om året som gått i ordalag som får mig att tänka på att det låter som att de står inför döden och vill ha sina sista ord sagda.
Det är visserligen fint att blicka över året som gått och planera för året som kommer och sådär, och de flesta verkar tycka att det är trevligt att dricka sig fördärvade och inte alls komma ihåg hur det gamla året slutade eller hur det nya började. Jo, det kan jag förstå att det är en rolig fest-dag. men ... ja. eh. jag vet inte alls hur jag ska uttrycka vad jag tänker idag. Jag förstår bara inte riktigt varför.
Det är som om alla människor i världen plötsligt går in i några dagars frälsning, som om åren var gudar; den gamla guden tackas och hedras för att ha vakat över oss i ett helt år; den nya välkomnas med pompa och ståt. Det finns de som bävar inför den nya guden, hackar tänder av rädsla i undran om den kommer för att utplåna mänskligheten eller till och med spränga hela jorden i bitar, medan andra välkomnar den nya guden med löften och offer för att få ett gott år.
Efter några dagar har frälsningen glömts bort, gudarna är bortglömda och offren och löfterna rinner ut i sanden. Skulle de bli hågkomna litet längre in på året undrar man vad som egentligen fick en att tro att löftena och offren skulle hålla genom hela året.
Jag låter kanske bitter, men jag är inte alls bitter. Jag bara sitter här och undrar varför.
Visst önskar jag alla jag bryr mig om ett gott nytt år, men varför begränsa sig vid ett årtal? Jag önskar alla mina nära och kära givande och lyckliga liv. Kanske är nyår en dag som påminner oss om att önska de våra goda liv, men hur hjärtligt menar de det om de behöver en särskild dag för att komma ihåg något sådant?
Själv är jag glad över att det är år 2009 nu. Jag har åtminstone en anledning att glädjas åt årskiftet. Jag inser hur töntigt det här låter, men jag har längtat till årsskiftet: Äntligen får jag börja skriva i min nya kalender! Det är också vad jag hävdar är det enda som händer, vi byter kalender. That´s it.
Dock har jag svårt att tro att hela världens befolkning tycker att det är så roligt att byta kalender att det är värt att fira med att skjuta raketer, skåla i champagne, äta god mat och allt annat som görs ute i världen för att fira in det nya året. Men å andra sidan, kan jag glädjas åt en sådan sak så varför skulle inte alla andra kunna göra det? Men det är ju inte så att jag firar kalenderbytet, det är bara någonting som jag har sett framemot att göra.
Men visst har jag ätit gott och skålat i champagne för att det är gott, lyssnat på Ring klocka ring mest för att min pojkvän verkar ha det som tradition, tittat på alla raketer för det är ju spännande... Men annars är faktiskt den här dagen precis som vilken annan dag som helst.
Jag hoppas att ni tar det lugnt där ute i natten så att ni orkar välkomna den nya guden som ni valt att kalla "år 2009" på dess allra första dag här bland oss. Tänk vilket välkomnande, här kommer den stora guden hit för att ta hand om oss i 365 dagar och sätts direkt i arbete bland en massa bakfulla människor... hmm.
Jag önskar er ett lyckligt liv, med år 2009 inkluderat! // J
Det är ett sånt himla liv och firande världen över kring nyår. Men jag kan inte helt begripa varför. Det enda som händer är att vi byter kalender, byter ut siffror mot några andra. Folk pratar om året som gått i ordalag som får mig att tänka på att det låter som att de står inför döden och vill ha sina sista ord sagda.
Det är visserligen fint att blicka över året som gått och planera för året som kommer och sådär, och de flesta verkar tycka att det är trevligt att dricka sig fördärvade och inte alls komma ihåg hur det gamla året slutade eller hur det nya började. Jo, det kan jag förstå att det är en rolig fest-dag. men ... ja. eh. jag vet inte alls hur jag ska uttrycka vad jag tänker idag. Jag förstår bara inte riktigt varför.
Det är som om alla människor i världen plötsligt går in i några dagars frälsning, som om åren var gudar; den gamla guden tackas och hedras för att ha vakat över oss i ett helt år; den nya välkomnas med pompa och ståt. Det finns de som bävar inför den nya guden, hackar tänder av rädsla i undran om den kommer för att utplåna mänskligheten eller till och med spränga hela jorden i bitar, medan andra välkomnar den nya guden med löften och offer för att få ett gott år.
Efter några dagar har frälsningen glömts bort, gudarna är bortglömda och offren och löfterna rinner ut i sanden. Skulle de bli hågkomna litet längre in på året undrar man vad som egentligen fick en att tro att löftena och offren skulle hålla genom hela året.
Jag låter kanske bitter, men jag är inte alls bitter. Jag bara sitter här och undrar varför.
Visst önskar jag alla jag bryr mig om ett gott nytt år, men varför begränsa sig vid ett årtal? Jag önskar alla mina nära och kära givande och lyckliga liv. Kanske är nyår en dag som påminner oss om att önska de våra goda liv, men hur hjärtligt menar de det om de behöver en särskild dag för att komma ihåg något sådant?
Själv är jag glad över att det är år 2009 nu. Jag har åtminstone en anledning att glädjas åt årskiftet. Jag inser hur töntigt det här låter, men jag har längtat till årsskiftet: Äntligen får jag börja skriva i min nya kalender! Det är också vad jag hävdar är det enda som händer, vi byter kalender. That´s it.
Dock har jag svårt att tro att hela världens befolkning tycker att det är så roligt att byta kalender att det är värt att fira med att skjuta raketer, skåla i champagne, äta god mat och allt annat som görs ute i världen för att fira in det nya året. Men å andra sidan, kan jag glädjas åt en sådan sak så varför skulle inte alla andra kunna göra det? Men det är ju inte så att jag firar kalenderbytet, det är bara någonting som jag har sett framemot att göra.
Men visst har jag ätit gott och skålat i champagne för att det är gott, lyssnat på Ring klocka ring mest för att min pojkvän verkar ha det som tradition, tittat på alla raketer för det är ju spännande... Men annars är faktiskt den här dagen precis som vilken annan dag som helst.
Jag hoppas att ni tar det lugnt där ute i natten så att ni orkar välkomna den nya guden som ni valt att kalla "år 2009" på dess allra första dag här bland oss. Tänk vilket välkomnande, här kommer den stora guden hit för att ta hand om oss i 365 dagar och sätts direkt i arbete bland en massa bakfulla människor... hmm.
Jag önskar er ett lyckligt liv, med år 2009 inkluderat! // J
Samtidigt på flera plan
Håren reser sig på mitt huvud. Är det av rysningar, eller är det av elektricitet? Det är inte alls omöjligt att de båda är komponenter av varandra, rysningar innehåller väl en hel del energi de med, som ... äh.
Elektricitet... energierna är många idag.. Kanske är de fem. Om det skjuter en blixt ur hjässan på mig idag blir jag inte alls förvånad. Jag är på för många ställen samtidigt för att alls begripa hur det går till. Jag klagar inte, för det är av godo. I hela mitt liv har jag störts av alla planen jag befunnit mig på samtidigt. Försökt förklara för alla oförstående öron att jag tänker på flera plan, det har alltid varit en enda röra i huvudet på mig, tusen tankar samtidigt, flera "tankeröster" som ständigt babblar i munnen på varandra.
Ett förvirrat tillstånd, inte så konstigt att jag oftast känner mig så oerhört stressad utan att andra någonsin kan förstå hur jag som tillsynes inte gör någonting och bara latar mig livet igenom alls kan känna mig stressad.. Det händer alltid minst tre saker samtidigt i mig. Jag börjar nog närma mig en lösning.
Jag har accepterat det här virrvarret, jag har accepterat att de där tankarna finns där. Jag har slutat försöka tysta ner dem, det är hur som helst omöjligt att tysta ner tankar, det vet alla som är bekanta med meditation. Så nu har jag börjat se det positiva i det hela. På det här sättet kan jag arbeta minst tre gånger så fort som om jag bara hade en enda tanke, om jag bara fanns på ett enda plan hela tiden. Ibland snabbare än så till och med.
Det måste ju betyda att jag hinner leva minst tre gånger så länge i medvetandet som min fysiska kropp lever. Det är inte så att jag kan styra mer än ett par av de här planen samtidigt, men jag kan sätta igång en tanke och sedan flytta över mitt medvetande i ett annat plan och låta den där tanken i första planet mala på i undermedvetandet. Ganska praktiskt om man har för många saker att tänka på.
Och nu verkar det som att jag har börjat lyckas med att skilja dem åt lite bättre. De ligger inte längre i samma gryta och mal i en enda röra, utan de rullar fram där på var sin räls. Det är när jag blir uppmärksam på dem alla samtidigt som det blir som en liten elektrisk chock, därför skulle jag alltså inte bli förvånad om jag skjöt iväg en blixt ur huvudet när som helst nu. Fast jo, jag skulle nog bli väldigt förvånad ändå hehe.
Hur som helst, detta är en mycket bra sak, kanske kanske kan jag så småningom ... en dag ... slippa den här stressen som pågår i mitt huvud dygnet runt. Jag kanske aldrig kommer att kunna fokusera fullt ut på en enda sak i taget, men jag kanske faktiskt kan lära mig att kontrollera det här någorlunda bra och dra nytta av det, förvandlas från en förvirrad nickedocka som inte vet vilken röst som ska följas, till en högst effektiv, medveten och snabb kvinna? Vem vet. Det lär väl dröja minst tio år tills dess med tanke på hur lång tid det tagit mig att bara nå hit. Om det nu är så "bara" vet jag inte...
Finns det någon där ute som förstår vad jag menar med allt det här? Jag har aldrig lyckats förklara det för någon så att de verkligen förstår. Ibland tror jag att jag lyckats men sen visar det sig att de ändå inte förstått någonting utan verkar snarare inbilla sig att det skulle ha med flera personer i en kropp att göra, eller något liknande. Eller att det är en enda tanke som hoppar från ämne till ämne. Så är det inte. Det är flera tankar, en person, en hjärna, ett medvetande. Eh.
Äh. Jag har lite svårt för att tro att någon skulle kunna begripa det här. Jag har ju själv lika svårt för att begripa hur det funkar i andras huvuden som bara bär på en enda tanke åt gången. Är det verkligen möjligt? Är det möjligt att när någon, till exempel du, sitter där och läser mina ord, inte har några andra tankar i huvudet samtidigt? Själv sitter jag här och visualiserar det där templet jag ibland längtar till, funderar över vad det egentligen är för tempel, försöker se detaljerna på pelarna; jag tänker på kampsport, kommer ihåg rörelserna och försöker utveckla dem litegrann; jag tänker på en romantiserad värld där mannen och kvinnan strider sida vid sida, någon slags fantasi som börjat dyka upp då och då; jag tänker på den här bloggen, allt det jag nu skrivit, jag försöker få fram en bra design både till denna och min systers blogg; jag tänker på detaljer i en låt som jag inte kan bli nöjd med, försöker komma på en lösning till varför den låter så fel... Allt detta tänker jag på, inte i den ordningen jag nu skrev ner dem, utan exakt samtidigt. Inte som flyktiga snuttar av tankar en efter en, utan invecklat och djupt koncentrerat, i flera olika spår eller band, på olika hyllplan.. samtidigt som jag finns med här i verkligheten, ser på min vackra pojkvän och ler, smakar på kaffet, funderar på att ta mig en cigarrett m.m.
Varför jag nu gjort det här, skrivit om saken på det här sättet, är för att jag vill se om jag kan få någon alls att förstå, kanske bekräfta eller motsäga möjligheten av allt detta. Jag gör det lite då och då på lite olika ställen, för att se om jag någonsin ska kunna uttrycka mig på ett för andra begripligt sätt om det här.
L // J
Elektricitet... energierna är många idag.. Kanske är de fem. Om det skjuter en blixt ur hjässan på mig idag blir jag inte alls förvånad. Jag är på för många ställen samtidigt för att alls begripa hur det går till. Jag klagar inte, för det är av godo. I hela mitt liv har jag störts av alla planen jag befunnit mig på samtidigt. Försökt förklara för alla oförstående öron att jag tänker på flera plan, det har alltid varit en enda röra i huvudet på mig, tusen tankar samtidigt, flera "tankeröster" som ständigt babblar i munnen på varandra.
Ett förvirrat tillstånd, inte så konstigt att jag oftast känner mig så oerhört stressad utan att andra någonsin kan förstå hur jag som tillsynes inte gör någonting och bara latar mig livet igenom alls kan känna mig stressad.. Det händer alltid minst tre saker samtidigt i mig. Jag börjar nog närma mig en lösning.
Jag har accepterat det här virrvarret, jag har accepterat att de där tankarna finns där. Jag har slutat försöka tysta ner dem, det är hur som helst omöjligt att tysta ner tankar, det vet alla som är bekanta med meditation. Så nu har jag börjat se det positiva i det hela. På det här sättet kan jag arbeta minst tre gånger så fort som om jag bara hade en enda tanke, om jag bara fanns på ett enda plan hela tiden. Ibland snabbare än så till och med.
Det måste ju betyda att jag hinner leva minst tre gånger så länge i medvetandet som min fysiska kropp lever. Det är inte så att jag kan styra mer än ett par av de här planen samtidigt, men jag kan sätta igång en tanke och sedan flytta över mitt medvetande i ett annat plan och låta den där tanken i första planet mala på i undermedvetandet. Ganska praktiskt om man har för många saker att tänka på.
Och nu verkar det som att jag har börjat lyckas med att skilja dem åt lite bättre. De ligger inte längre i samma gryta och mal i en enda röra, utan de rullar fram där på var sin räls. Det är när jag blir uppmärksam på dem alla samtidigt som det blir som en liten elektrisk chock, därför skulle jag alltså inte bli förvånad om jag skjöt iväg en blixt ur huvudet när som helst nu. Fast jo, jag skulle nog bli väldigt förvånad ändå hehe.
Hur som helst, detta är en mycket bra sak, kanske kanske kan jag så småningom ... en dag ... slippa den här stressen som pågår i mitt huvud dygnet runt. Jag kanske aldrig kommer att kunna fokusera fullt ut på en enda sak i taget, men jag kanske faktiskt kan lära mig att kontrollera det här någorlunda bra och dra nytta av det, förvandlas från en förvirrad nickedocka som inte vet vilken röst som ska följas, till en högst effektiv, medveten och snabb kvinna? Vem vet. Det lär väl dröja minst tio år tills dess med tanke på hur lång tid det tagit mig att bara nå hit. Om det nu är så "bara" vet jag inte...
Finns det någon där ute som förstår vad jag menar med allt det här? Jag har aldrig lyckats förklara det för någon så att de verkligen förstår. Ibland tror jag att jag lyckats men sen visar det sig att de ändå inte förstått någonting utan verkar snarare inbilla sig att det skulle ha med flera personer i en kropp att göra, eller något liknande. Eller att det är en enda tanke som hoppar från ämne till ämne. Så är det inte. Det är flera tankar, en person, en hjärna, ett medvetande. Eh.
Äh. Jag har lite svårt för att tro att någon skulle kunna begripa det här. Jag har ju själv lika svårt för att begripa hur det funkar i andras huvuden som bara bär på en enda tanke åt gången. Är det verkligen möjligt? Är det möjligt att när någon, till exempel du, sitter där och läser mina ord, inte har några andra tankar i huvudet samtidigt? Själv sitter jag här och visualiserar det där templet jag ibland längtar till, funderar över vad det egentligen är för tempel, försöker se detaljerna på pelarna; jag tänker på kampsport, kommer ihåg rörelserna och försöker utveckla dem litegrann; jag tänker på en romantiserad värld där mannen och kvinnan strider sida vid sida, någon slags fantasi som börjat dyka upp då och då; jag tänker på den här bloggen, allt det jag nu skrivit, jag försöker få fram en bra design både till denna och min systers blogg; jag tänker på detaljer i en låt som jag inte kan bli nöjd med, försöker komma på en lösning till varför den låter så fel... Allt detta tänker jag på, inte i den ordningen jag nu skrev ner dem, utan exakt samtidigt. Inte som flyktiga snuttar av tankar en efter en, utan invecklat och djupt koncentrerat, i flera olika spår eller band, på olika hyllplan.. samtidigt som jag finns med här i verkligheten, ser på min vackra pojkvän och ler, smakar på kaffet, funderar på att ta mig en cigarrett m.m.
Varför jag nu gjort det här, skrivit om saken på det här sättet, är för att jag vill se om jag kan få någon alls att förstå, kanske bekräfta eller motsäga möjligheten av allt detta. Jag gör det lite då och då på lite olika ställen, för att se om jag någonsin ska kunna uttrycka mig på ett för andra begripligt sätt om det här.
L // J
Logdans
Under min tidiga tonår hade vi ett fast ställe på en camping där vi brukade ha vår husvagn. Någon gång då och då hände det att de hade logdans på campingen och eftersom det annars inte hände någonting alls där, så var vi ju förstås där allihop och lyssnade på Candela och tittade på de vuxna som inte ens vanligtvis kunde stå upprätt på grund av alkoholintaget, men som nu till råga på allt försökte dansa med varandra.
Givetvis blev jag uppbjuden av en bekant till familjen. Jag har aldrig tyckt om honom, ända sedan jag var litet barn har jag förstått att han är en äckelgubbe, gubbsjuk pedofil. Där stod han alltså och väntade på att jag lydigt skulle följa med in på dansgolvet.
Jag tänkte efter. "Jag kan faktiskt göra mina egna val. Jag har rätt att säga nej om jag inte vill." Jag visste att det kunde bli min begravning, men jag tackade nej så fint jag bara kunde. Hövligt och med ett litet leende, inte alls några tonårsfasoner som "Nej för fan gubbjävel din jävla pedofilfan!" eller hur de där tonåringarna nu pratar, jag vet inte riktigt för jag var aldrig någon helt vanlig tonåring haha...
Där stod mamma och såg på, och snabbt var hon där, inte alls oväntat. "Man säger inte nej!" väste hon ilsket. Jag förklarade att jag visst kunde säga nej, för jag ville inte dansa med honom. Jag ville inte dansa över huvud taget. "Man säger inte nej till en man!" Och så tvingade hon ut mig på dansgolvet med en gubbsjuk kåtbock.
Det var total förnedring. Det var en läxa i livet. "Man säger inte nej." Den läxan har jag fått leva med under hela min uppväxt. Men den där kvällen, som en tonåring i utvecklingen, mitt i frigörelsen och uppbyggandet av den egna viljan och självständigheten, slog detta som en dolk rakt in i mitt bröst.
"Man säger inte nej till en man"
Gör man det kan man räkna med att bli förnedrad, tvingad. Man kommer inte undan. Det är bäst att ge med sig på en gång, alltid le sött och tacka ja och låtsas att man tycker att det är jättekul, man ska inte säga nej. För du har som tjej ingen rätt att säga nej, du har inga rättigheter alls, du gör som du blir tillsagd, framför allt om det är en man som ber dig.
"Ber dig" ? Det är inget annat än kommandon klädda i finare ord. Någonting som får mannen att känna sig ödmjuk, en process i en lång linje av lögner.
Se vad som hände. Se, bara se! Här står jag mitt i livet, oförmögen att säga nej. Vad hände? Vad blev frukten av den där lektionen i förnedring och underkastelse? Ja, lilla mamma, innerst inne vet du nog det.
Givetvis blev jag uppbjuden av en bekant till familjen. Jag har aldrig tyckt om honom, ända sedan jag var litet barn har jag förstått att han är en äckelgubbe, gubbsjuk pedofil. Där stod han alltså och väntade på att jag lydigt skulle följa med in på dansgolvet.
Jag tänkte efter. "Jag kan faktiskt göra mina egna val. Jag har rätt att säga nej om jag inte vill." Jag visste att det kunde bli min begravning, men jag tackade nej så fint jag bara kunde. Hövligt och med ett litet leende, inte alls några tonårsfasoner som "Nej för fan gubbjävel din jävla pedofilfan!" eller hur de där tonåringarna nu pratar, jag vet inte riktigt för jag var aldrig någon helt vanlig tonåring haha...
Där stod mamma och såg på, och snabbt var hon där, inte alls oväntat. "Man säger inte nej!" väste hon ilsket. Jag förklarade att jag visst kunde säga nej, för jag ville inte dansa med honom. Jag ville inte dansa över huvud taget. "Man säger inte nej till en man!" Och så tvingade hon ut mig på dansgolvet med en gubbsjuk kåtbock.
Det var total förnedring. Det var en läxa i livet. "Man säger inte nej." Den läxan har jag fått leva med under hela min uppväxt. Men den där kvällen, som en tonåring i utvecklingen, mitt i frigörelsen och uppbyggandet av den egna viljan och självständigheten, slog detta som en dolk rakt in i mitt bröst.
"Man säger inte nej till en man"
Gör man det kan man räkna med att bli förnedrad, tvingad. Man kommer inte undan. Det är bäst att ge med sig på en gång, alltid le sött och tacka ja och låtsas att man tycker att det är jättekul, man ska inte säga nej. För du har som tjej ingen rätt att säga nej, du har inga rättigheter alls, du gör som du blir tillsagd, framför allt om det är en man som ber dig.
"Ber dig" ? Det är inget annat än kommandon klädda i finare ord. Någonting som får mannen att känna sig ödmjuk, en process i en lång linje av lögner.
Se vad som hände. Se, bara se! Här står jag mitt i livet, oförmögen att säga nej. Vad hände? Vad blev frukten av den där lektionen i förnedring och underkastelse? Ja, lilla mamma, innerst inne vet du nog det.
Höga berg och djupa dalar
Igår klättrade vi ända högst upp till toppen av det höga berg som jag brukade leka på när jag var liten. Det visade sig vara ett misstag för nu håller alla högst högfärdiga Östersundsbor på och mobbar mig - bakom ryggen på mig dessutom!
Fjantar. Bara för att de inte vet att vara balanserade och jämna i humöret utan måste absolut antingen vara uppe bland de högsta fjällen eller i de djupaste dalarna kan de inte ens förstå hur praktiskt det är med plan mark, det är balans och harmoni det.
Såhär ser det omtalade "berget" ut:
Det intressanta med de här slättbergen i vår stad är att de slipades ner när isarna i norden smälte. Man ser skåror åt alla möjliga håll, klösmärken efter isandarnas kamp ristade i den platta berggrunden. Isen har glidit fram och tillbaka och inte riktigt vetat åt vilket håll den skulle dra sig. En intressant del av de här slättbergen är dess förhållande till Halle- och Hunneberg, som faktiskt är små berg på vardera sidan om den här plana ytan där isen skred fram. De här platta "bergen" är egentligen de samma som Halle- och Hunneberg. De är visserligen inga stora fjäll, men de är ändå berg (oavsett var Östersundsborna skulle säga om de fick syn på dem, pfft! )
Så från begynnelsen var det alltså menat att Halle-, Hunne- och slättbergen skulle vara ett enda berg, men den stora Isen bestämde sig för att dela upp dem i tre, med denna peneplan i mitten.
Här har någon av Isens viljor velat etsa sig fast och rivit upp en skåra i marken. Den är faktiskt djupare än den verkar, jag kan säga att jag har ramlat genom isen där och blivit blöt upp till knänä, och min hund har dessutom lyckats dyka i den (Inte just här som bilden visar visserligen, men i samma skåra längre bort ändå) men den ser för blotta ögat väldigt liten och harmlös ut. Så bara för att någonting verkar vara platt måste det inte betyda att det inte finns några överraskningar där. Där finns alltid mer än blotta ögat kan se...
Så en dag när jag kommer tillbaka till Östersund tänker jag skratta åt deras berg. Jag ska håna dem och deras himmel för de inte lärt sig att vara balanserade. De förtjänar inte den kärlek jag annars hade kunnat ge dem *muttrar* Den kärleken kan få bli kvar bland Norges berg istället, för de har åtminstone vett nog att inte skratta åt andra. Även den delen av landet kan förefalla ganska platt i jämförelse med andra ställen på vår jord, tänk på det ni, innan ni skrattar.
De där högfärdiga bergen i Östersund är enkelriktade och ser bara uppåt. Mycket tragiskt. Som om de tror att de på något vis skulle vara närmare Gud bara genom att vara så högt upp i himlen som möjligt. Vi är barn av Jord och det är i grunden vi kan finna den rätta styrkan. Klättrar vi för högt upp utan att först ha grävt ner rötterna djupt i marken är det väldigt svårt att hålla sig kvar i det som är vår grund, där vi kan kontrollera var vi hamnar och vad vi gör. Utan förankring till jorden tar vinden lätt tag om oss och vi svävar iväg ut i rymden och kommer till den där världen New Age. Det finns förvisso de som föredrar den världen också men... (no comments)
Bli ett med jorden innan ni utforskar rymden! // J
Fjantar. Bara för att de inte vet att vara balanserade och jämna i humöret utan måste absolut antingen vara uppe bland de högsta fjällen eller i de djupaste dalarna kan de inte ens förstå hur praktiskt det är med plan mark, det är balans och harmoni det.
Såhär ser det omtalade "berget" ut:
Det intressanta med de här slättbergen i vår stad är att de slipades ner när isarna i norden smälte. Man ser skåror åt alla möjliga håll, klösmärken efter isandarnas kamp ristade i den platta berggrunden. Isen har glidit fram och tillbaka och inte riktigt vetat åt vilket håll den skulle dra sig. En intressant del av de här slättbergen är dess förhållande till Halle- och Hunneberg, som faktiskt är små berg på vardera sidan om den här plana ytan där isen skred fram. De här platta "bergen" är egentligen de samma som Halle- och Hunneberg. De är visserligen inga stora fjäll, men de är ändå berg (oavsett var Östersundsborna skulle säga om de fick syn på dem, pfft! )
Så från begynnelsen var det alltså menat att Halle-, Hunne- och slättbergen skulle vara ett enda berg, men den stora Isen bestämde sig för att dela upp dem i tre, med denna peneplan i mitten.
Här har någon av Isens viljor velat etsa sig fast och rivit upp en skåra i marken. Den är faktiskt djupare än den verkar, jag kan säga att jag har ramlat genom isen där och blivit blöt upp till knänä, och min hund har dessutom lyckats dyka i den (Inte just här som bilden visar visserligen, men i samma skåra längre bort ändå) men den ser för blotta ögat väldigt liten och harmlös ut. Så bara för att någonting verkar vara platt måste det inte betyda att det inte finns några överraskningar där. Där finns alltid mer än blotta ögat kan se...
Så en dag när jag kommer tillbaka till Östersund tänker jag skratta åt deras berg. Jag ska håna dem och deras himmel för de inte lärt sig att vara balanserade. De förtjänar inte den kärlek jag annars hade kunnat ge dem *muttrar* Den kärleken kan få bli kvar bland Norges berg istället, för de har åtminstone vett nog att inte skratta åt andra. Även den delen av landet kan förefalla ganska platt i jämförelse med andra ställen på vår jord, tänk på det ni, innan ni skrattar.
De där högfärdiga bergen i Östersund är enkelriktade och ser bara uppåt. Mycket tragiskt. Som om de tror att de på något vis skulle vara närmare Gud bara genom att vara så högt upp i himlen som möjligt. Vi är barn av Jord och det är i grunden vi kan finna den rätta styrkan. Klättrar vi för högt upp utan att först ha grävt ner rötterna djupt i marken är det väldigt svårt att hålla sig kvar i det som är vår grund, där vi kan kontrollera var vi hamnar och vad vi gör. Utan förankring till jorden tar vinden lätt tag om oss och vi svävar iväg ut i rymden och kommer till den där världen New Age. Det finns förvisso de som föredrar den världen också men... (no comments)
Bli ett med jorden innan ni utforskar rymden! // J
Tillbaka till spädbarnsstadiet
Åter igen pånyttfödd och förvirrad över hur allting ser ut, känns, låter, luktar och smakar. Jag har legat i sängen som ett nyfött barn i stort sett hela dagen och förundrats. Tittat på mina egna händer, armar, lärt mig att röra på fingrarna och stirrat facinerat på fenomenet; det är mina armar, så långa, så främmande. Men jag kan böja på dem, jag kan vrida dem och töja ut musklerna, så de måste vara mina armar. Muskler i armar och ben som är starkare än de borde vara med tanke på hur lite jag använder dem. Hur kommer det sig?
Under vissa av dygnets timmar har jag känt en liten klagan växa i mig. Varför blir det såhär? Varför måste jag lära mig hur världen ser ut om och om igen? Varför förvrängs bilderna som om jag hamnat i en helt ny värld, som en nyfödd? Varför luktar saker och ting annorlunda?
Men så kommer jag på mig själv med att inse att det inte är något att klaga över. Visst tar det på krafterna och jag blir sådär sängliggande som ett barn, oförmögen att göra annat än att ligga och stirra, men det är ingenting att klaga över. Jag har lärt mig att hålla mig undan från omvärlden dessa dagar så gott jag kan. Det är som det ska, viskar jag till mig själv med en moders kärleksfulla tröst. Allt är som det ska.
Det kan visserligen vara obehagligt ibland, om jag en sådan här dag hamnar ute bland för många intryck, för många människor, bland för många tankar och känslor. Det kan bli riktigt plågsamt, men det är ingenting att klaga över, för jag lär mig att inte utsätta mig för det där. Jag kan inte förhindra att saker ändrar form, men jag kan justera min reaktion på det.
Världen förändras, saker och ting, djur och människor, planeter och stjärnor, vattnet och luften. Allting verkar förändras för mina sinnen. Vissa saker har jag till och med sett bevis på. Små obetydliga saker som inte borde kunna flytta på sig har bytt plats. Men det är ingenting jag kan bevisa, jag har inte bevisen, jag har bara sett dem. Det enda jag har att visa upp är sakerna som har bytt plats eller bytt färg, men jag kan inte bevisa att de inte alltid varit just där. Och vad spelar det väl för roll om en fläck har flyttat sig några centimeter?
Antagligen gör det en skillnad, annars skulle den ju inte ha bytt plats. Men det är ingenting som stör ordningen för någon annan än mig. Jag har inget behov av att ens kunna bevisa att den har flyttat på sig. Och vad skulle det göra för skillnad om någon möblerade om i vår stad? Så att jag bodde i de norra delarna istället? Om ingen annan märker det skulle heller inte det påverka någon annan än mig själv.
Det är som det ska. Om det inte är det så kommer det att rättas till, det har du ju märkt. Allting är som det ska.
Under vissa av dygnets timmar har jag känt en liten klagan växa i mig. Varför blir det såhär? Varför måste jag lära mig hur världen ser ut om och om igen? Varför förvrängs bilderna som om jag hamnat i en helt ny värld, som en nyfödd? Varför luktar saker och ting annorlunda?
Men så kommer jag på mig själv med att inse att det inte är något att klaga över. Visst tar det på krafterna och jag blir sådär sängliggande som ett barn, oförmögen att göra annat än att ligga och stirra, men det är ingenting att klaga över. Jag har lärt mig att hålla mig undan från omvärlden dessa dagar så gott jag kan. Det är som det ska, viskar jag till mig själv med en moders kärleksfulla tröst. Allt är som det ska.
Det kan visserligen vara obehagligt ibland, om jag en sådan här dag hamnar ute bland för många intryck, för många människor, bland för många tankar och känslor. Det kan bli riktigt plågsamt, men det är ingenting att klaga över, för jag lär mig att inte utsätta mig för det där. Jag kan inte förhindra att saker ändrar form, men jag kan justera min reaktion på det.
Världen förändras, saker och ting, djur och människor, planeter och stjärnor, vattnet och luften. Allting verkar förändras för mina sinnen. Vissa saker har jag till och med sett bevis på. Små obetydliga saker som inte borde kunna flytta på sig har bytt plats. Men det är ingenting jag kan bevisa, jag har inte bevisen, jag har bara sett dem. Det enda jag har att visa upp är sakerna som har bytt plats eller bytt färg, men jag kan inte bevisa att de inte alltid varit just där. Och vad spelar det väl för roll om en fläck har flyttat sig några centimeter?
Antagligen gör det en skillnad, annars skulle den ju inte ha bytt plats. Men det är ingenting som stör ordningen för någon annan än mig. Jag har inget behov av att ens kunna bevisa att den har flyttat på sig. Och vad skulle det göra för skillnad om någon möblerade om i vår stad? Så att jag bodde i de norra delarna istället? Om ingen annan märker det skulle heller inte det påverka någon annan än mig själv.
Det är som det ska. Om det inte är det så kommer det att rättas till, det har du ju märkt. Allting är som det ska.
Jungfru Ilmatar
Kanske är jag helt förstörd. Eller också är det mina förväntningar som ville sätta mig på plats. Jag trodde nämligen att jag skulle få sova gott inatt och har nog uttalat mig om det litet för mycket. Jag längtar efter en sju timmars oavbruten, naturlig och god sömn!
En av mina psykologer sa en gång såhär:
"Den här typen av sömnbesvär är egentligen inte helt ovanliga, det är vanligt att man får problem med sömnen när man blir gammal. Men du är ju ingen gamling!"
Ibland tror jag dock att jag är just en gamling. En urgamling. Jag känner mig som just en sån där människa från "stenåldern som upplevt big bang". På sätt och vis är jag ju också det. Min kropp är ingenting nytt. Allt jag består av skapades väl långt före tidernas begynnelse. Jag är återvinningsmaterial.
Jag har flytit fram genom de stora haven.
Jag har dansat i öknen bland sandkorn.
Jag har gömt mig i ett frö som sedan grott sig till en stor ek
Med rötter i jorden och kronan i skyn.
Fått ta del av hur livet på jorden utvecklat sig.
Jag har skridit genom skogarna som en hjort.
Jag har jagat rådjur i vargens skepnad.
Jag fanns med från första början:
Jag är en del av livets vatten,
Jag är en del av det botten som höjde sig ur vattnet.
Jag är en del av fågeln som lade de gyllene äggen.
Jag är en del av de äggen.
Jag är en del av självaste Jungfru Ilmatar.
Allt det där är du också. Men du kanske inte är lika medveten om det som jag är. Kanske är det inte alls så konstigt att jag ibland känner mig som en gamling. Kanske är det inte alls konstigt att jag inte kan sova, för jag är förankrad till denna jord, jag är en del av Ilmatar och kanske är det så att jag känner på mig att någonting håller på att förändras? Är det därför jag inte kan sova? För att Hon är orolig?
Mitt liv är bara ett ögonblick i det oändliga. Mitt liv kanske måste levas många gånger om, innan det som håller på att hända sker, men Hon är orolig. I detta ögonblick, detta liv, är det någonting som händer och förändras. Är det hennes barn må tro, som Hon sörjer? Är det oss Hon oroar sig för? Jag vill krypa upp i Hennes famn, lägga min hand mot Hennes kind och viska i Hennes öra:
"Vi är alla, och kommer alltid att förbli, delar av henne i oändlighet, oavsett vilken form vi tar."
Så vill jag trösta Henne, allas vår Moder Ilmatar.
LL // J
En av mina psykologer sa en gång såhär:
"Den här typen av sömnbesvär är egentligen inte helt ovanliga, det är vanligt att man får problem med sömnen när man blir gammal. Men du är ju ingen gamling!"
Ibland tror jag dock att jag är just en gamling. En urgamling. Jag känner mig som just en sån där människa från "stenåldern som upplevt big bang". På sätt och vis är jag ju också det. Min kropp är ingenting nytt. Allt jag består av skapades väl långt före tidernas begynnelse. Jag är återvinningsmaterial.
Jag har flytit fram genom de stora haven.
Jag har dansat i öknen bland sandkorn.
Jag har gömt mig i ett frö som sedan grott sig till en stor ek
Med rötter i jorden och kronan i skyn.
Fått ta del av hur livet på jorden utvecklat sig.
Jag har skridit genom skogarna som en hjort.
Jag har jagat rådjur i vargens skepnad.
Jag fanns med från första början:
Jag är en del av livets vatten,
Jag är en del av det botten som höjde sig ur vattnet.
Jag är en del av fågeln som lade de gyllene äggen.
Jag är en del av de äggen.
Jag är en del av självaste Jungfru Ilmatar.
Allt det där är du också. Men du kanske inte är lika medveten om det som jag är. Kanske är det inte alls så konstigt att jag ibland känner mig som en gamling. Kanske är det inte alls konstigt att jag inte kan sova, för jag är förankrad till denna jord, jag är en del av Ilmatar och kanske är det så att jag känner på mig att någonting håller på att förändras? Är det därför jag inte kan sova? För att Hon är orolig?
Mitt liv är bara ett ögonblick i det oändliga. Mitt liv kanske måste levas många gånger om, innan det som håller på att hända sker, men Hon är orolig. I detta ögonblick, detta liv, är det någonting som händer och förändras. Är det hennes barn må tro, som Hon sörjer? Är det oss Hon oroar sig för? Jag vill krypa upp i Hennes famn, lägga min hand mot Hennes kind och viska i Hennes öra:
"Vi är alla, och kommer alltid att förbli, delar av henne i oändlighet, oavsett vilken form vi tar."
Så vill jag trösta Henne, allas vår Moder Ilmatar.
LL // J
Vänner
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag nästan aldrig mer träffar mina vänner. Men jag måste säga att de är mig kära, de jag verkligen upplever som mina vänner. Att en natt försjunka sig i samtal och tankar som länge sedan påbörjats och fått ligga i vila sedan dess fram tills nu, det smakar friskt och fylligt på tungan.
Där saknar tid betydelse. Där saknar mängden utväxlade ord betydelse. Det är när tankarna förenas, när kommunikationen sker genom så mycket mer än ord, det är då man vet. Vissa band finns där, kanske inte för evigt, eller också just; för evigt. Det finns de som alltid kommer att älskas av mig, oavsett vilken form de tar, vilka temperaturer eller färger de sveper in mig i.
Att en gång ha älskat, verkligen älskat, går inte att radera. Ni finns där, vare sig ni är medvetna om det eller ej. Kärleken kan också ta sig så många olika former. Vissa av dem jag älskar låter jag tro är för mig bortglömda, för att skona dem. Andra låter jag glida på en sval bäck, även det för att skona dem. Det är att älska; att bortse från sig själv och sina behov för att ge vad som är bäst för den man älskar. Sedan, det ljuvligaste, är att öppet få älska en vän och veta att det gör honom/henne gott.
Det kommer ofta stunder då jag begråter min saknad efter många jag älskar. Men så kommer dessa nätter då jag får vältra mig i välbehag av att få älska, det är vad som gör saknaden värd att härda ut.
Love // J
Där saknar tid betydelse. Där saknar mängden utväxlade ord betydelse. Det är när tankarna förenas, när kommunikationen sker genom så mycket mer än ord, det är då man vet. Vissa band finns där, kanske inte för evigt, eller också just; för evigt. Det finns de som alltid kommer att älskas av mig, oavsett vilken form de tar, vilka temperaturer eller färger de sveper in mig i.
Att en gång ha älskat, verkligen älskat, går inte att radera. Ni finns där, vare sig ni är medvetna om det eller ej. Kärleken kan också ta sig så många olika former. Vissa av dem jag älskar låter jag tro är för mig bortglömda, för att skona dem. Andra låter jag glida på en sval bäck, även det för att skona dem. Det är att älska; att bortse från sig själv och sina behov för att ge vad som är bäst för den man älskar. Sedan, det ljuvligaste, är att öppet få älska en vän och veta att det gör honom/henne gott.
Det kommer ofta stunder då jag begråter min saknad efter många jag älskar. Men så kommer dessa nätter då jag får vältra mig i välbehag av att få älska, det är vad som gör saknaden värd att härda ut.
Love // J
Big Bang på stenåldern
Läste precis syrrans blogg. Barn kan vara så underbart söta ibland! *fniss*
På tal om barnen, Ronja, 9 år, delade med sig av sina djupa tankar i söndags.
"Om vi hade fötts för länge sen, typ på stenåldern eller så, då hade vi vetat hur gammal jorden egentligen är. För den är ju jättegammal, och kom från ingenstans i en explosion. Fast vi skulle ändå inte veta hur gammal den är för allting börjar ju om igen hela tiden, allting händer om och om igen."
Det där med stenåldern är ju lite intressant. Ibland verkar det som att för jättejättelänge sen bara var tio år sen, när cd-skivor var gjorda av sten, var "typ på 90-talet eller så" ... hehe, så den detaljen behöver vi ju inte bry oss om, hon menade helt uppenbart en mycket tidigare tid än stenåldern. Mmm. Barn vet mycket. Ibland är det synd att de tänker snabbare än de hinner prata, man missar ju så många tankar som far där emellan orden... Men man kan ju förstås ana dem.
TCotC // J
På tal om barnen, Ronja, 9 år, delade med sig av sina djupa tankar i söndags.
"Om vi hade fötts för länge sen, typ på stenåldern eller så, då hade vi vetat hur gammal jorden egentligen är. För den är ju jättegammal, och kom från ingenstans i en explosion. Fast vi skulle ändå inte veta hur gammal den är för allting börjar ju om igen hela tiden, allting händer om och om igen."
Det där med stenåldern är ju lite intressant. Ibland verkar det som att för jättejättelänge sen bara var tio år sen, när cd-skivor var gjorda av sten, var "typ på 90-talet eller så" ... hehe, så den detaljen behöver vi ju inte bry oss om, hon menade helt uppenbart en mycket tidigare tid än stenåldern. Mmm. Barn vet mycket. Ibland är det synd att de tänker snabbare än de hinner prata, man missar ju så många tankar som far där emellan orden... Men man kan ju förstås ana dem.
TCotC // J
Jämställdhet eller likställdhet?
Det pratas så mycket om jämställdhet. Det har på något vis blivit så att människan är ute efter att utrota det kvinnliga och det manliga ur våra beteenden. Det har inte längre med jämställdhet att göra, utan om likställdhet. Kvinnan och mannen är inte lika, vi har olika funktion och förutsättningar, vi har olika behov och möjligheter.
Självklart tycker jag att det ska vara jämställt, självklart tycker jag att en kvinna ska få lika mycket lön, uppskattning och uppmärksamhet för samma sysslor som män utför. Och självklart tycker jag att det borde bli en balans mellan kvinnliga och manliga yrken. Det behöver inte vara 50-50 bland de anställda i varenda arbete. Det vore ju tokigt. Ett arbete som en kvinna i regel utför bättre borde väl också utföras av kvinnor, och vice versa. Men det är stora skillnader vad gäller lön och prestige mellan kvinnliga och manliga yrken.
Det beror säkert på den gamla traditionen om att kvinnan, när hon fått barn, automatiskt förvandlades till hemmafru, och mannen blev den som måste försörja hela familjen. Och att det idag inte har blivit jämställt mellan de kvinnliga och manliga yrkena beror säkert inte på annat än girighet. Det är klart att kommuner och andra institutioner vill ge så låg lön som möjligt.
Jämställdheten handlar hur som helst inte om att göra människan till någon slags unisex-art. Det finns skillnader mellan kvinnligt och manligt, jämställdheten handlar helt enkelt om att varken det kvinnliga eller det manliga ska vara mer värt än det andra.
Jag trivs med att vara kvinna. Jag trivs när jag är tillsammans med en manlig man (eller en manlig kvinna), jag trivs med mannens sätt att visa uppskattning och vördnad för kvinnan. Jag älskar små gentlemanne-gester, så som att hålla upp dörren för kvinnan, eller lägga handen på ryggen vid midjan och fösa henne framför sig sådär kärvänligt som i "damerna först". Jag tycker om att känna mig beskyddad.
Jag trivs med kvinnans sätt att visa uppskattning och vördnad för mannen. Jag tycker om att göra mig fin för min man, jag tycker om att få honom att känna sig manlig, som när jag kommer intill honom och "söker beskydd" i en kram som innesluter hela mig, eller tar honom i handen under promenaden och låter honom leda mig.
Det finns så mycket annat kvinnligt och manligt än det lilla jag här har nämnt, som jag verkligen hoppas att vi inte tar död på under den här tiden av "jämställdhet=likhet" ...
Ja, såna tankar vaknade jag till den här morgonen, efter en orolig natt med bristfällig sömn.
God morgon! // J
Självklart tycker jag att det ska vara jämställt, självklart tycker jag att en kvinna ska få lika mycket lön, uppskattning och uppmärksamhet för samma sysslor som män utför. Och självklart tycker jag att det borde bli en balans mellan kvinnliga och manliga yrken. Det behöver inte vara 50-50 bland de anställda i varenda arbete. Det vore ju tokigt. Ett arbete som en kvinna i regel utför bättre borde väl också utföras av kvinnor, och vice versa. Men det är stora skillnader vad gäller lön och prestige mellan kvinnliga och manliga yrken.
Det beror säkert på den gamla traditionen om att kvinnan, när hon fått barn, automatiskt förvandlades till hemmafru, och mannen blev den som måste försörja hela familjen. Och att det idag inte har blivit jämställt mellan de kvinnliga och manliga yrkena beror säkert inte på annat än girighet. Det är klart att kommuner och andra institutioner vill ge så låg lön som möjligt.
Jämställdheten handlar hur som helst inte om att göra människan till någon slags unisex-art. Det finns skillnader mellan kvinnligt och manligt, jämställdheten handlar helt enkelt om att varken det kvinnliga eller det manliga ska vara mer värt än det andra.
Jag trivs med att vara kvinna. Jag trivs när jag är tillsammans med en manlig man (eller en manlig kvinna), jag trivs med mannens sätt att visa uppskattning och vördnad för kvinnan. Jag älskar små gentlemanne-gester, så som att hålla upp dörren för kvinnan, eller lägga handen på ryggen vid midjan och fösa henne framför sig sådär kärvänligt som i "damerna först". Jag tycker om att känna mig beskyddad.
Jag trivs med kvinnans sätt att visa uppskattning och vördnad för mannen. Jag tycker om att göra mig fin för min man, jag tycker om att få honom att känna sig manlig, som när jag kommer intill honom och "söker beskydd" i en kram som innesluter hela mig, eller tar honom i handen under promenaden och låter honom leda mig.
Det finns så mycket annat kvinnligt och manligt än det lilla jag här har nämnt, som jag verkligen hoppas att vi inte tar död på under den här tiden av "jämställdhet=likhet" ...
Ja, såna tankar vaknade jag till den här morgonen, efter en orolig natt med bristfällig sömn.
God morgon! // J
Verklig kunskap
Att en teori verkar logisk enligt någon annans argumentation innebär inte att teorin är Sanningen. Därför är det svårt att verkligen lära sig någonting. [senare tillägg: bli inte rädd för nästa stycke, hela inlägget kommer inte handla om matematiska formler och formuleringar]
Många brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag vill förstå saker och ting grundligt, innan jag kan ta till mig det som andra kallar för "kunskap". För att jag ska lita på att 2+2=4 måste jag veta hur det går till. Egentligen kunde 2+2 lika gärna vara =1. För om man lägger ihop saker, borde de ju faktiskt bli en. Har jag ett tuggummi i munnen och tar ett till, så blir det ju bara en större klump att tugga på. 2+2 borde alltså uttryckas som en enhet som består av 4. Ingenstans har jag sett detta. Är det bara jag som är knäpp då? Tänker jag fel? Jag önskar att jag kände till all världens matematik, då hade jag vetat om jag är ensam om att tänka såhär.
Nu tappade jag visst tråden. Alltså: Folk brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag är som en två-åring som precis lärt sig att säga "varför". Sådan har jag alltid varit, jag fick till exempel mattelärarna att svettas och bli irriterade, för jag vägrade ta en kunskap som jag inte förstod, och de i sin tur försökte förklara att för att jag ska förstå hur saker hängde ihop skulle jag behöva en högre utbildning i matematik, men för att komma dit måste jag få godkänt och lära mig det som lärdes ut där. De kunde inte ge mig den grunden jag behövde på en enda lektion eller ens en termin. Alltså satte jag mig och lärde mig själv. Om jag ska göra rätt på provet måste jag alltså acceptera det som lärdes ut, men för att kunna acceptera måste jag veta hur det kommer sig att just den uträkningen verkligen stämmer. Sån var jag i skolan. Min egen lärare.
För att kalla någonting för sin kunskap räcker det inte att ha läst någonting och kunna citera det perfekt. Man måste förstå, göra det där citatet till sina egna ord och tankar. Annars är de ju inte ens egna kunskaper, utan någon annans. Därför räcker det inte ens med att ha kollat flera olika källor som verkar säga samma sak. De där källorna kan fortfarande ha fel, allihop.
Självklart går det inte att veta allt man "vet" på det djupet jag nu talar om. Det skulle ta en livstid att skriva en enkel uppsats i skolan till exempel, om man var tvungen att gå efter den här metoden. Men samtidigt, hur mycket av vår kunskap är verklig kunskap? Hur mycket vet vi egentligen om någonting alls? Vi bara litar på att andra vet åt oss.
Själv är jag, vilket jag ibland faktiskt irriteras över själv, sådan att jag nog inte ens skulle lita på Einstein om han på något vis kom hit och berättade för mig att triangeln har tre kanter. Jag skulle vara tvungen att få se triangeln och räkna kanterna själv om jag inte redan hade gjort det tidigare. Det är förvisso bra, det är det ju, jag tar ingens ord som absoluta sanningar, och därmed styrs jag heller inte av någon annan än mig själv, om jag inte själv låter mig styras. Men det är fruktansvärt jobbigt!
Tänk själva, att ha gått igenom hela skolan, 12 år (eller i mitt fall 16) av den här ständiga strävan efter att göra andras kunskaper till mina egna. I de flesta fall har de ju visat sig stämma överens, och ändå kan jag bara inte svälja någonting som absolut sant om jag inte har förstått det från grunden. Och trots denna plåga fortsätter jag att studera. Jag riktigt suger i mig information om allt. Alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna hinna lära mig allt det jag suger i mig, alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna förstå allt i grunden.
Därför känner jag mig allt mer korkad ju mer jag "lär" mig. Ibland gör det mig ledsen. Oftast gör det mig bara yr. All den information jag suger i mig måste på något vis bearbetas. Den finns där som en oanvändbar massa, som en dag kanske plötsligt faller på plats av sig självt. Ibland händer det att saker gör det.. fast just nu finner jag ingen tröst i det. Jag känner mig dum och korkad, för jag kan inte särskilt mycket om någonting alls. Ju mer jag "lär" mig, enligt vad andra kallar att lära sig, desto mer upptäcker jag att jag inte kan.
Hjärnan känns där i huvudet... som en bubblande gegga som jobbar hårt trots att den är överhettad. Gör mig yr.
// J
Många brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag vill förstå saker och ting grundligt, innan jag kan ta till mig det som andra kallar för "kunskap". För att jag ska lita på att 2+2=4 måste jag veta hur det går till. Egentligen kunde 2+2 lika gärna vara =1. För om man lägger ihop saker, borde de ju faktiskt bli en. Har jag ett tuggummi i munnen och tar ett till, så blir det ju bara en större klump att tugga på. 2+2 borde alltså uttryckas som en enhet som består av 4. Ingenstans har jag sett detta. Är det bara jag som är knäpp då? Tänker jag fel? Jag önskar att jag kände till all världens matematik, då hade jag vetat om jag är ensam om att tänka såhär.
Nu tappade jag visst tråden. Alltså: Folk brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag är som en två-åring som precis lärt sig att säga "varför". Sådan har jag alltid varit, jag fick till exempel mattelärarna att svettas och bli irriterade, för jag vägrade ta en kunskap som jag inte förstod, och de i sin tur försökte förklara att för att jag ska förstå hur saker hängde ihop skulle jag behöva en högre utbildning i matematik, men för att komma dit måste jag få godkänt och lära mig det som lärdes ut där. De kunde inte ge mig den grunden jag behövde på en enda lektion eller ens en termin. Alltså satte jag mig och lärde mig själv. Om jag ska göra rätt på provet måste jag alltså acceptera det som lärdes ut, men för att kunna acceptera måste jag veta hur det kommer sig att just den uträkningen verkligen stämmer. Sån var jag i skolan. Min egen lärare.
För att kalla någonting för sin kunskap räcker det inte att ha läst någonting och kunna citera det perfekt. Man måste förstå, göra det där citatet till sina egna ord och tankar. Annars är de ju inte ens egna kunskaper, utan någon annans. Därför räcker det inte ens med att ha kollat flera olika källor som verkar säga samma sak. De där källorna kan fortfarande ha fel, allihop.
Självklart går det inte att veta allt man "vet" på det djupet jag nu talar om. Det skulle ta en livstid att skriva en enkel uppsats i skolan till exempel, om man var tvungen att gå efter den här metoden. Men samtidigt, hur mycket av vår kunskap är verklig kunskap? Hur mycket vet vi egentligen om någonting alls? Vi bara litar på att andra vet åt oss.
Själv är jag, vilket jag ibland faktiskt irriteras över själv, sådan att jag nog inte ens skulle lita på Einstein om han på något vis kom hit och berättade för mig att triangeln har tre kanter. Jag skulle vara tvungen att få se triangeln och räkna kanterna själv om jag inte redan hade gjort det tidigare. Det är förvisso bra, det är det ju, jag tar ingens ord som absoluta sanningar, och därmed styrs jag heller inte av någon annan än mig själv, om jag inte själv låter mig styras. Men det är fruktansvärt jobbigt!
Tänk själva, att ha gått igenom hela skolan, 12 år (eller i mitt fall 16) av den här ständiga strävan efter att göra andras kunskaper till mina egna. I de flesta fall har de ju visat sig stämma överens, och ändå kan jag bara inte svälja någonting som absolut sant om jag inte har förstått det från grunden. Och trots denna plåga fortsätter jag att studera. Jag riktigt suger i mig information om allt. Alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna hinna lära mig allt det jag suger i mig, alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna förstå allt i grunden.
Därför känner jag mig allt mer korkad ju mer jag "lär" mig. Ibland gör det mig ledsen. Oftast gör det mig bara yr. All den information jag suger i mig måste på något vis bearbetas. Den finns där som en oanvändbar massa, som en dag kanske plötsligt faller på plats av sig självt. Ibland händer det att saker gör det.. fast just nu finner jag ingen tröst i det. Jag känner mig dum och korkad, för jag kan inte särskilt mycket om någonting alls. Ju mer jag "lär" mig, enligt vad andra kallar att lära sig, desto mer upptäcker jag att jag inte kan.
Hjärnan känns där i huvudet... som en bubblande gegga som jobbar hårt trots att den är överhettad. Gör mig yr.
// J
Alkoholistsverige
Det skrattas friskt i det här landet åt våra grannar finnarna för deras alkoholvanor. Jag försöker förstå hur det egentligen kommer sig, för Sverige är väl knappast något nykterist-land.
Jag träffar sällan eller aldrig mina vänner längre. För jag har faktiskt ingen lust att stå och försvara mig, ständigt behöva förklara varför jag inte dricker något. Sen om jag faktiskt sitter där och sörplar lite vatten eller kanske till och med en cider verkar sakna betydelse, för jag super ju inte.
Är inte det ganska vridet? Eller är det bara jag som är konstig som tycker att det vore mycket mer naturligt att som nykter fråga den berusade varför han/hon dricker, och inte tvärtom? Dessutom räcker det ju inte med att snabbt och enkelt säga "nej, jag dricker inte ikväll" eller "jag vill bara inte" ... Man måste ha giltiga svar med långt utlägg för varför man har valt att inte dricka just den kvällen.
Den enda godkända ursäkten verkar vara: "Jag kör". Det respekteras. Inte ens något som "Jag äter mediciner" accepteras helt. Då måste man svara på vad för mediciner, varför man äter mediciner, vad som händer om man dricker ändå och "men en öl kan ju inte skada" ... Varför är det så tabu att låta bli att dricka!? Varför måste man ens ha någon ursäkt?
Inte nog med att man inte får vara på en fest utan att försvara sin nykterhet ända tills man antingen lämnar festen eller ger med sig och börjar supa... Hur ofta umgås vi svenskar utan att dricka? Det händer nog inte särskilt ofta. Kanske om man bara ses över en fika eller så, men att umgås en kväll med ett gäng - det händer ytterst sällan utan alkohol.
Jag träffar som sagt nästan aldrig mina vänner längre. För jag har ingen lust att supa, jag har fått nog av att dricka, det är ju inte ens kul. Någon gång ibland kan ju vara kul, men varje helg? Varje gång man ses? Det borde väl vara vännerna som lockar, inte alkoholen. Jag har inte blivit uppringd och bjuden på säkert fem år, bara för att umgås, utan att dricka. Det finns givetvis undantag, men de gångerna kan jag räkna på en hand. Och innan du kontrar med "Men när ringde du själv och bjöd hem någon" kan jag ju säga att jag faktiskt har gjort det. Jag har bara gett upp försöken för det är ju ingen som vill umgås om det inte resulterar i fest eller utgång, eller "åtminstone lite vin för att det är mysigt".
Så varför skrattar egentligen Sverige åt Finland, när Sverige består av Bellman-suputer som inte ens vågar umgås utan berusningsmedel? Jag förstår inte.
!? // J
Jag träffar sällan eller aldrig mina vänner längre. För jag har faktiskt ingen lust att stå och försvara mig, ständigt behöva förklara varför jag inte dricker något. Sen om jag faktiskt sitter där och sörplar lite vatten eller kanske till och med en cider verkar sakna betydelse, för jag super ju inte.
Är inte det ganska vridet? Eller är det bara jag som är konstig som tycker att det vore mycket mer naturligt att som nykter fråga den berusade varför han/hon dricker, och inte tvärtom? Dessutom räcker det ju inte med att snabbt och enkelt säga "nej, jag dricker inte ikväll" eller "jag vill bara inte" ... Man måste ha giltiga svar med långt utlägg för varför man har valt att inte dricka just den kvällen.
Den enda godkända ursäkten verkar vara: "Jag kör". Det respekteras. Inte ens något som "Jag äter mediciner" accepteras helt. Då måste man svara på vad för mediciner, varför man äter mediciner, vad som händer om man dricker ändå och "men en öl kan ju inte skada" ... Varför är det så tabu att låta bli att dricka!? Varför måste man ens ha någon ursäkt?
Inte nog med att man inte får vara på en fest utan att försvara sin nykterhet ända tills man antingen lämnar festen eller ger med sig och börjar supa... Hur ofta umgås vi svenskar utan att dricka? Det händer nog inte särskilt ofta. Kanske om man bara ses över en fika eller så, men att umgås en kväll med ett gäng - det händer ytterst sällan utan alkohol.
Jag träffar som sagt nästan aldrig mina vänner längre. För jag har ingen lust att supa, jag har fått nog av att dricka, det är ju inte ens kul. Någon gång ibland kan ju vara kul, men varje helg? Varje gång man ses? Det borde väl vara vännerna som lockar, inte alkoholen. Jag har inte blivit uppringd och bjuden på säkert fem år, bara för att umgås, utan att dricka. Det finns givetvis undantag, men de gångerna kan jag räkna på en hand. Och innan du kontrar med "Men när ringde du själv och bjöd hem någon" kan jag ju säga att jag faktiskt har gjort det. Jag har bara gett upp försöken för det är ju ingen som vill umgås om det inte resulterar i fest eller utgång, eller "åtminstone lite vin för att det är mysigt".
Så varför skrattar egentligen Sverige åt Finland, när Sverige består av Bellman-suputer som inte ens vågar umgås utan berusningsmedel? Jag förstår inte.
!? // J
Tankar i uppförsbacke
Jag skulle till doktorn i morse. Jag visste att det var farligt halt ute och försökte välja mellan att cykla eller gå de där 5-7 kilometrarna. Att gå är kanske lite säkrare än att cykla, jag är livrädd för att cykla på annat än en mycket säker, platt men gärna lite knottrig (så den inte är hal), rak väg utan minsta sten, sväng eller förhöjning. Jag har ramlat med cykel och skadat mig tillräckligt hårt och många gånger för att ha en aning rädsla för cykelturer. Ändå cyklar jag ganska ansvarslöst snabbt och tokigt (läs: total trafikkatastrof), och ofta. Hur som helst, att gå i den blixthalkan skulle inte vara lätt det heller. Och det skulle säkert ta mig 1,5 timmar att komma fram idag. Det hade jag ju inte tid med, jag hade en tid att passa, så jag tog cykeln.
Jag cyklade i snigelfart med största tillförsikt och kom plötsligt till en oväntad brant uppförsbacke. Jag cyklade nämligen lite fel och tänkte ta en något okänd genväg för att hamna rätt igen... Den kom så plötsligt att jag hade hunnit komma säkert ett par meter fram och uppåt innan jag fick hjärtat i halsgropen. Det skulle aldrig funka att cykla upp för den i den här oerhörda halkan! Just efter jag tänkt detta gled också bakdäcket okontrollerat, tappade greppet om vägen, så jag stannade cykeln. När jag skulle landa med ena foten mot backen insåg jag mitt stora misstag.
Det var mycket halt, jag kunde knappt hålla mig upprätt med bara en fot att balansera på, den andra hade jag fortfarande över cykeln. Någon idiot har dessutom bestämt att just där jag stod skulle det vara en T-formad vägkorsning. Vem lägger en korsning i en brant backe? Jag stod där alltså mitt på vägen och försökte hitta fotfäste medan cykeln envist slingrade sig och försökte frigöra sig från mitt grepp som en okastrerad tamhingst som fått vittring på ett löpande vildsto.
Vad gör man i det läget? Jag kunde inte böja mig ner för det var så halt att jag då garanterat hade ramlat. Jag skulle alltså i det fallet böja mig ner för att lägga ner cykeln och få lättare att få ner den andra foten. Jag kunde inte utföra någon akrobatik där på det förisade vattenfallet, d.v.s. lyfta upp benet över cykeln medan den i upprätt ställning slingrade fram och tillbaka. (Ja! Det är helt sant, den stod inte still utan jag fick dra den med händerna mot mig om och om igen. Ett orm* till cykel är vad jag har!)
Där står jag fast i en vägkorsning mitt emellan alla köksfönster där familjerna sitter och äter frukost och säkert fick sig ett gott skratt. Inte nog med det hörde jag en bil närma sig. Då fick jag panik. Enda alternativet jag hade var att faktiskt slunga iväg cykeln, bort från mig och snabbt få ner den andra foten på marken för att inte halka och slå mig fördärvad.. Detta gjorde jag alltså. Sen kom nästa problem. Jag måste ju få upp cykeln. Jag gled till cykeln och försökte böja mig ner men det var med nöd och näppe det gick utan att slå ett par volter. Men det gick ju trots allt och jag var beredd att fortsätta vidare till fots.
Det kunde ju ha varit slutet på historian - lite spänning och ett lyckligt slut. Men det är det inte. Jag tog ett steg fram, och gled tillbaka till utgångsläget. Jag tog ett nytt steg och gled ner. Ca tio försök gjorde jag, med samma resultat. Det gick verkligen inte att komma upp för den där backen! Att gå ner den lilla biten och ta en annan väg var inget alternativ, att gå i nerförsbacke i den halkan måste vara snäppet värre än i uppförsbacke, särskilt när man leder en cykel som tror att den är en hingst.
Cykelfanskapet (ja, vid det här laget svor jag högt för mig själv och undrade vad klockan var, jag borde vara hos doktorn och inte leka rutchkana på en bilväg) fortsatte att slingra sig ifrån mig. Friktionen av att åka upp och ner om och om igen måste till slut ha värmt upp skosulorna underifrån, för jag började faktiskt komma uppåt. Det gick sakta och jag gled alltid ett halvt steg ner innan jag hunnit ta ett nytt steg uppåt för att förhindra att jag åkte hela vägen ner igen. Så ni kan ju förstå att jag inte skojar när jag säger att det var halt i morse!
Jag lyckades ju ta mig fram som tur är.... Nu sitter jag här och undrar om jag ska tolka den här händelsen metaforiskt. Kanske är det så att jag är på väg i livet eller humöret, och har kommit till en brant uppförsbacke? Att gå upp för brant är nog inte helt bra, då faller man snabbt ner. Så att man får kämpa sig svettig och blodig med hjärtat i halsgropen för vart steg man tar för att ta sig upp, kanske faktiskt är bra? En fördröjning i hastigheten. Ja, det kanske är bra hur svårt det än är...
Vad säger dina fotsteg om ditt liv?
Love // J
Fotnot:
*Ett orm - Apulanta
Favoritcitatet ur låten är åtminstone idag:
"Det regnar mycket men det blåser även mera.
Nu jag är sönder och du skall mig reparera."
Jag cyklade i snigelfart med största tillförsikt och kom plötsligt till en oväntad brant uppförsbacke. Jag cyklade nämligen lite fel och tänkte ta en något okänd genväg för att hamna rätt igen... Den kom så plötsligt att jag hade hunnit komma säkert ett par meter fram och uppåt innan jag fick hjärtat i halsgropen. Det skulle aldrig funka att cykla upp för den i den här oerhörda halkan! Just efter jag tänkt detta gled också bakdäcket okontrollerat, tappade greppet om vägen, så jag stannade cykeln. När jag skulle landa med ena foten mot backen insåg jag mitt stora misstag.
Det var mycket halt, jag kunde knappt hålla mig upprätt med bara en fot att balansera på, den andra hade jag fortfarande över cykeln. Någon idiot har dessutom bestämt att just där jag stod skulle det vara en T-formad vägkorsning. Vem lägger en korsning i en brant backe? Jag stod där alltså mitt på vägen och försökte hitta fotfäste medan cykeln envist slingrade sig och försökte frigöra sig från mitt grepp som en okastrerad tamhingst som fått vittring på ett löpande vildsto.
Vad gör man i det läget? Jag kunde inte böja mig ner för det var så halt att jag då garanterat hade ramlat. Jag skulle alltså i det fallet böja mig ner för att lägga ner cykeln och få lättare att få ner den andra foten. Jag kunde inte utföra någon akrobatik där på det förisade vattenfallet, d.v.s. lyfta upp benet över cykeln medan den i upprätt ställning slingrade fram och tillbaka. (Ja! Det är helt sant, den stod inte still utan jag fick dra den med händerna mot mig om och om igen. Ett orm* till cykel är vad jag har!)
Där står jag fast i en vägkorsning mitt emellan alla köksfönster där familjerna sitter och äter frukost och säkert fick sig ett gott skratt. Inte nog med det hörde jag en bil närma sig. Då fick jag panik. Enda alternativet jag hade var att faktiskt slunga iväg cykeln, bort från mig och snabbt få ner den andra foten på marken för att inte halka och slå mig fördärvad.. Detta gjorde jag alltså. Sen kom nästa problem. Jag måste ju få upp cykeln. Jag gled till cykeln och försökte böja mig ner men det var med nöd och näppe det gick utan att slå ett par volter. Men det gick ju trots allt och jag var beredd att fortsätta vidare till fots.
Det kunde ju ha varit slutet på historian - lite spänning och ett lyckligt slut. Men det är det inte. Jag tog ett steg fram, och gled tillbaka till utgångsläget. Jag tog ett nytt steg och gled ner. Ca tio försök gjorde jag, med samma resultat. Det gick verkligen inte att komma upp för den där backen! Att gå ner den lilla biten och ta en annan väg var inget alternativ, att gå i nerförsbacke i den halkan måste vara snäppet värre än i uppförsbacke, särskilt när man leder en cykel som tror att den är en hingst.
Cykelfanskapet (ja, vid det här laget svor jag högt för mig själv och undrade vad klockan var, jag borde vara hos doktorn och inte leka rutchkana på en bilväg) fortsatte att slingra sig ifrån mig. Friktionen av att åka upp och ner om och om igen måste till slut ha värmt upp skosulorna underifrån, för jag började faktiskt komma uppåt. Det gick sakta och jag gled alltid ett halvt steg ner innan jag hunnit ta ett nytt steg uppåt för att förhindra att jag åkte hela vägen ner igen. Så ni kan ju förstå att jag inte skojar när jag säger att det var halt i morse!
Jag lyckades ju ta mig fram som tur är.... Nu sitter jag här och undrar om jag ska tolka den här händelsen metaforiskt. Kanske är det så att jag är på väg i livet eller humöret, och har kommit till en brant uppförsbacke? Att gå upp för brant är nog inte helt bra, då faller man snabbt ner. Så att man får kämpa sig svettig och blodig med hjärtat i halsgropen för vart steg man tar för att ta sig upp, kanske faktiskt är bra? En fördröjning i hastigheten. Ja, det kanske är bra hur svårt det än är...
Vad säger dina fotsteg om ditt liv?
Love // J
Fotnot:
*Ett orm - Apulanta
Favoritcitatet ur låten är åtminstone idag:
"Det regnar mycket men det blåser även mera.
Nu jag är sönder och du skall mig reparera."
Liten, skör, älskad och beskyddad
I mig själv är jag liten och skör, så liten och skör att det nog är lätt att älska mig så som man älskar och vill beskydda ett litet oförståndigt barn från att någonsin fara illa. För älskad är jag och beskyddad av flera. Den lilla, sköra, älskade, beskyddade är jag. Men även den lilla, starka, älskande, beskyddande. Kanske är det så att man inte kan älskas om man inte älskar, kanske behöver jag vara dessa båda för att kunna vara någon alls av dem?
Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.
Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.
Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.
Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.
Jag....
tycker inte om att vakna...
och se att jag somnat mitt i en text,
okontrollerat fallit i sömn sådär.
Sånt gör att en god stund av det vakna tillståndet upptas av förvirring...
Ja ja. Vissa av er firar andra advent idag. Jag hoppas att ni finner glädje i skenet av ljusen och låter er hållas vid gott mod i denna mörka årstid. Glöm inte att släcka, och lämna aldrig levande ljus obevakade!
Jag känner att dagen kan komma att innehålla lite allitteratur.
God morgon får jag väl som nyvaken önska er! // J
Sannolikhetslära och filosofi
Så trött jag var redan i skaplig tid ikväll, att jag nästan började lita på att jag skulle somna. Nu har flera timmar förflutit och min kropp har fått total panik av stillheten. Pirrande sprattlande fingrar och tår, fötter som gungat och ben som börjat sparka i luften. Händerna som pulserat och handlederna vridits fram och tillbaka, sedan for armarna upp i luften och jag låg här i okontrollerade stress-ryckningar som den värsta ad/hd-drabbade någonsin.
Tekniken att ligga still i all sysslolöshet har jag lärt mig att behärska genom åren, men ibland kan jag bara inte ta över kontrollen och stilla pirret. Så varför låta sig plågas när det bara blir värre och värre? Lika bra att ge upp och låta kroppen härja runt i spasmer som den vill.
Jag tänkte nästan skriva om hur luften de senaste nätterna fyllts av vitskimrande kristaller som inte verkar hitta ner till marken, men nu har det ju faktiskt snöat en god stund inatt. Det började med de små små kristallerna som ljudlöst sökte sig ner mot marken, som sedan blev till flingor som slingrande gled ner genom natten. Men nu plaskar de lätt mot fönstret så det blir antingen blött eller halt när det är dags för alla fötter att gå ut.
Det sägs att det inte finns en snöflinga som är identisk med en annan. Hur kan det vara möjligt att det skulle kunna vara ett sant påstående? Om man tar all världens snöflingor som någonsin fallit över vår jord genom alla tider då snö funnits, måste det väl ändå ha kommit några som faktiskt är identiska.
Rätta mig gärna om jag har fel, eller bekräfta att jag har rätt, för saker som detta kan faktiskt etsa sig fast i mitt ständigt undrande medvetande. Vad tror du?
Om jag har rätt i den tanken, borde det också vara fullt möjligt att två identiska flingor uppkommer i samma tid, kanske till och med alldeles bredvid varandra. Sannolikheten är inte stor, säkert är den till och med minimal, men den finns där, för sådan är sannolikhetsläran; allt är möjligt.
Jag minns hur de andra eleverna i skolan sköt undan påståendet att matematik skulle vara ett verktyg för det mesta i livet och i världen. Inte bara till att räkna ytor eller långt mer avancerade fysiologiska, biologiska, kemiska, astronomiska och andra ganska fysiskt påtagliga uträkningar, utan även en grund för filosofiska tankar. De förstod inte. Men det kanske inte är så konstigt när den enda matematiken de kände till var grundskolans matematik, eller gymnasiets matte A, som ju faktiskt inte är något annat än en upprepning på just grundskolans matematik.
Frågan är hur då jag, som ju faktiskt inte heller hade läst mer matte än de, kunde se sambandet redan då? Nå, det spelar ingen roll just nu, jag påstår heller inte att jag är särskilt kunnig inom matematik, men jag ser åtminstone sambanden ibland. Enligt ovannämnda teori om snöflingorna, säger matematiken att allt är möjligt, om man går efter sannolikhetsläran. Det borde väl kunna räknas som filosofiskt.
Sannolikhetsläran är ändå en ganska menlös lära som inte säger någonting om vare sig nuet, framtiden eller dåtiden. Att räkna ut sannolikheter kan löna sig om man har tur, men det finns alltid en risk att det minst sannolika ändå inträffar.
Men i filosofin kan den vara intressant. Man kan ju se det som både en negativ och en positiv livssyn. "Sannolikheten är inte stor att jag kommer ur skolan med goda betyg." Har pessimisten räknat ut den sannolikheten tänker h*n antagligen "Om sannolikheten är så liten kan jag lika gärna ge upp." Optimisten däremot kan aktivt söka vägen till att öka sannolikheten. En sådan person kanske också lär sig att tänka "Sannolikhetsläran säger att det inte är helt omöjligt att jag lyckas bra i skolan."
... Men se där! Jag skulle ju bara skriva att jag inte kan sova och att det snöar. Ja intressanta saker kan hända när man låter tankarna flöda fritt. Ta med er sannolikhetslärans hoppfulla motto och se om det kan lätta upp stämningen för dagen!
"Allt är möjligt"
/ J
Tekniken att ligga still i all sysslolöshet har jag lärt mig att behärska genom åren, men ibland kan jag bara inte ta över kontrollen och stilla pirret. Så varför låta sig plågas när det bara blir värre och värre? Lika bra att ge upp och låta kroppen härja runt i spasmer som den vill.
Jag tänkte nästan skriva om hur luften de senaste nätterna fyllts av vitskimrande kristaller som inte verkar hitta ner till marken, men nu har det ju faktiskt snöat en god stund inatt. Det började med de små små kristallerna som ljudlöst sökte sig ner mot marken, som sedan blev till flingor som slingrande gled ner genom natten. Men nu plaskar de lätt mot fönstret så det blir antingen blött eller halt när det är dags för alla fötter att gå ut.
Det sägs att det inte finns en snöflinga som är identisk med en annan. Hur kan det vara möjligt att det skulle kunna vara ett sant påstående? Om man tar all världens snöflingor som någonsin fallit över vår jord genom alla tider då snö funnits, måste det väl ändå ha kommit några som faktiskt är identiska.
Rätta mig gärna om jag har fel, eller bekräfta att jag har rätt, för saker som detta kan faktiskt etsa sig fast i mitt ständigt undrande medvetande. Vad tror du?
Om jag har rätt i den tanken, borde det också vara fullt möjligt att två identiska flingor uppkommer i samma tid, kanske till och med alldeles bredvid varandra. Sannolikheten är inte stor, säkert är den till och med minimal, men den finns där, för sådan är sannolikhetsläran; allt är möjligt.
Jag minns hur de andra eleverna i skolan sköt undan påståendet att matematik skulle vara ett verktyg för det mesta i livet och i världen. Inte bara till att räkna ytor eller långt mer avancerade fysiologiska, biologiska, kemiska, astronomiska och andra ganska fysiskt påtagliga uträkningar, utan även en grund för filosofiska tankar. De förstod inte. Men det kanske inte är så konstigt när den enda matematiken de kände till var grundskolans matematik, eller gymnasiets matte A, som ju faktiskt inte är något annat än en upprepning på just grundskolans matematik.
Frågan är hur då jag, som ju faktiskt inte heller hade läst mer matte än de, kunde se sambandet redan då? Nå, det spelar ingen roll just nu, jag påstår heller inte att jag är särskilt kunnig inom matematik, men jag ser åtminstone sambanden ibland. Enligt ovannämnda teori om snöflingorna, säger matematiken att allt är möjligt, om man går efter sannolikhetsläran. Det borde väl kunna räknas som filosofiskt.
Sannolikhetsläran är ändå en ganska menlös lära som inte säger någonting om vare sig nuet, framtiden eller dåtiden. Att räkna ut sannolikheter kan löna sig om man har tur, men det finns alltid en risk att det minst sannolika ändå inträffar.
Men i filosofin kan den vara intressant. Man kan ju se det som både en negativ och en positiv livssyn. "Sannolikheten är inte stor att jag kommer ur skolan med goda betyg." Har pessimisten räknat ut den sannolikheten tänker h*n antagligen "Om sannolikheten är så liten kan jag lika gärna ge upp." Optimisten däremot kan aktivt söka vägen till att öka sannolikheten. En sådan person kanske också lär sig att tänka "Sannolikhetsläran säger att det inte är helt omöjligt att jag lyckas bra i skolan."
... Men se där! Jag skulle ju bara skriva att jag inte kan sova och att det snöar. Ja intressanta saker kan hända när man låter tankarna flöda fritt. Ta med er sannolikhetslärans hoppfulla motto och se om det kan lätta upp stämningen för dagen!
"Allt är möjligt"
/ J
