Fjärde sanningen - Har sett över 100 nakna rumpor irl
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Fjärde sanningen löd:
Har sett över 100 nakna rumpor irl (inte samtidigt)
Hm. Det här blir inte så roligt som det kunde ha gjorts. Men så är det ibland... Jag skulle ju göra det här varje dag och dagen har redan hunnit bli gårdagen, så nu är det snabba ryck som gäller! ;-)
Det är nog inte så ovanligt att folk har sett så många nakna bakdelar i sina liv egentligen, om de tänker efter. Jag har förstås ingen som helst koll på exakt hur många jag har sett, men de lär vara över 100 hur som helst. Har man jobbat inom äldrevården som jag, på flera olika ställen vid olika tillfällen, så ökar talet sedda rumpor ganska snabbt.
Jag hade tänkt att jag återigen skulle vicka som vårdbiträde nu när jag inte har någon som helst inkomst, men det verkar inte finnas något behov av det heller, den här staden har förfallit. Det finns ingenting att göra här, inga jobb och situationen är svår både för den enskilda och för företagen.
Kanske ska jag börja spana efter rumpor i Jämtland istället? Haha. Fast hellre vill jag ha något mer lämpat jobb för mig, min rygg mådde inte särskilt bra senast då jag jobbade ganska länge i sträck inom vården.
Imorgon (eller idag) berättar jag om hur jag hade kunnat ge min oskuld till en sotare! Det får ni inte missa! hehe
Andra sanningen - Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Andra sanningen löd:
Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
När jag var liten, och även som tonåring, tyckte jag hemskt illa om att mamma rökte. Jag ville att hon skulle sluta och svor för mig själv att jag minsann aldrig skulle börja röka. Men så blev det visst inte trots allt.
Visst rökte jag på fester och så redan långt innan jag erkände mig själv som rökare, men jag rökte inte till vardags och var inte nikotin-beroende förrän jag var nyss fyllda 18. Idiotiskt att börja så sent. Eller visserligen är det ännu mer idiotiskt att börja röka när man är yngre, men då har man inte vett nog att tänka sig för (åtminstone kan man lätt undanflykta sitt rökande genom att påstå det). Själv var jag mycket väl medveten om att det var dumt att börja röka - men just då brydde jag mig inte särskilt mycket om saker och ting.
När jag var arton var jag tillsammans med en kille som mitt framför ögonen på mig gick och hånglade med en annan tjej utan att bry sig alls om att jag satt där och såg på. Jag brydde mig heller inte särskilt mycket om saken, jag var väl med honom mest för sakens skull. Han var rätt full och verkade inte ens veta var han hade sin näsa så jag såg till att han inte missade bussen hem från Göteborg där vi den kvällen var. Vi hördes inte av mer sedan dess, men vi umgicks ju med samma folk och hamnade på samma ställen många gånger efteråt.
Själv fick jag sällskap och tröstkramar av en okänd kille som jag trodde var min vän Johannes. Det visade sig att även den här killen hette Johannes och de var verkligen lika som bär. Men ingen trodde mig när jag berättade om honom senare. Nej, det var bara rent vänskapligt, han hade sin flickvän där så få inte för er att det handlade om annat...
En dag när det var spelning på M15 träffade jag Johannes och hans flickvän där, de hade kommit dit från Göteborg. Vilken tillfällighet, tänkte jag. Även mitt ex och den nya tjejen var där, och det visade sig att Johannes och tjejen var kompisar med exets nya tjej. De tappade hakan när de insåg att det var henne jag hade syftat på den där kvällen. De kände sig kluvna och visste inte hur de skulle hantera situationen, men eftersom jag faktiskt inte brydde mig så mycket och inte klandrade tjejen för vad som hänt (hon visste ju inte att han hade flickvän då han hoppade på henne) bekantade jag mig med henne och stämningen blev litet lugnare i hela sällskapet, men särskilt bra kompisar blev vi ju inte, hon var antagligen lite nervös för vad jag skulle göra eller säga.
Även min vän, den "riktiga" Johannes var där och jag såg självklart till att sammanföra de två "Johannesarna". Det blev stor uppståndelse över hur lika de verkligen var. Förutom olika frisyrer och kläder var de så gott som identiskt lika varandra! Det var så häftigt att jag finner det nödvändigt att nämna detta även om det inte alls har med historian om min rökning att göra.
Vid ett senare tillfälle, på Westgothafestivalen, träffade jag på henne, exets nya tjej, sittandes för sig själv på en stenmur - gråtandes. Jag gick fram och pratade med henne och det visade sig att hon hade råkat ut för samma sak som jag. Killen hade hittat någon ny lekkamrat mitt framför ögonen på henne. Då blev jag vansinnig.
Jag som aldrig annars brusar upp mig eller gör väsen av mig letade upp killen. Där låg han i gräset och hånglade med en tjej. Jag sparkade upp honom (ja, sparkade!) och skällde ut honom tills han stod där helt likblek i ansiktet och hade ingenting att säga alls. Jag förklarade situationen för den nya tjejen och varnade henne för honom.
Sedan fick det nya exet följa med hem till mig och spendera natten hos mig. Vi blev riktigt bra vänner, satt och rökte hela natten och lärde oss att blåsa rökringar. Av någon anledning fann jag sådan ro i att blåsa dem att jag fortsatte med det även dagarna efter, tills jag till slut såg mig själv i ögonen och erkände att jag hade blivit rökare.
Så blev jag alltså rökare.
Imorgon berättar jag om att jag har bott i samma kommun i hela mitt liv. (Hur ska jag lyckas förvandla ett sådant ämne till ett intressant blogginlägg? Haha! Ja, det återstår att se om jag lyckas med det...)
Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
När jag var liten, och även som tonåring, tyckte jag hemskt illa om att mamma rökte. Jag ville att hon skulle sluta och svor för mig själv att jag minsann aldrig skulle börja röka. Men så blev det visst inte trots allt.
Visst rökte jag på fester och så redan långt innan jag erkände mig själv som rökare, men jag rökte inte till vardags och var inte nikotin-beroende förrän jag var nyss fyllda 18. Idiotiskt att börja så sent. Eller visserligen är det ännu mer idiotiskt att börja röka när man är yngre, men då har man inte vett nog att tänka sig för (åtminstone kan man lätt undanflykta sitt rökande genom att påstå det). Själv var jag mycket väl medveten om att det var dumt att börja röka - men just då brydde jag mig inte särskilt mycket om saker och ting.
När jag var arton var jag tillsammans med en kille som mitt framför ögonen på mig gick och hånglade med en annan tjej utan att bry sig alls om att jag satt där och såg på. Jag brydde mig heller inte särskilt mycket om saken, jag var väl med honom mest för sakens skull. Han var rätt full och verkade inte ens veta var han hade sin näsa så jag såg till att han inte missade bussen hem från Göteborg där vi den kvällen var. Vi hördes inte av mer sedan dess, men vi umgicks ju med samma folk och hamnade på samma ställen många gånger efteråt.
Själv fick jag sällskap och tröstkramar av en okänd kille som jag trodde var min vän Johannes. Det visade sig att även den här killen hette Johannes och de var verkligen lika som bär. Men ingen trodde mig när jag berättade om honom senare. Nej, det var bara rent vänskapligt, han hade sin flickvän där så få inte för er att det handlade om annat...
En dag när det var spelning på M15 träffade jag Johannes och hans flickvän där, de hade kommit dit från Göteborg. Vilken tillfällighet, tänkte jag. Även mitt ex och den nya tjejen var där, och det visade sig att Johannes och tjejen var kompisar med exets nya tjej. De tappade hakan när de insåg att det var henne jag hade syftat på den där kvällen. De kände sig kluvna och visste inte hur de skulle hantera situationen, men eftersom jag faktiskt inte brydde mig så mycket och inte klandrade tjejen för vad som hänt (hon visste ju inte att han hade flickvän då han hoppade på henne) bekantade jag mig med henne och stämningen blev litet lugnare i hela sällskapet, men särskilt bra kompisar blev vi ju inte, hon var antagligen lite nervös för vad jag skulle göra eller säga.
Även min vän, den "riktiga" Johannes var där och jag såg självklart till att sammanföra de två "Johannesarna". Det blev stor uppståndelse över hur lika de verkligen var. Förutom olika frisyrer och kläder var de så gott som identiskt lika varandra! Det var så häftigt att jag finner det nödvändigt att nämna detta även om det inte alls har med historian om min rökning att göra.
Vid ett senare tillfälle, på Westgothafestivalen, träffade jag på henne, exets nya tjej, sittandes för sig själv på en stenmur - gråtandes. Jag gick fram och pratade med henne och det visade sig att hon hade råkat ut för samma sak som jag. Killen hade hittat någon ny lekkamrat mitt framför ögonen på henne. Då blev jag vansinnig.
Jag som aldrig annars brusar upp mig eller gör väsen av mig letade upp killen. Där låg han i gräset och hånglade med en tjej. Jag sparkade upp honom (ja, sparkade!) och skällde ut honom tills han stod där helt likblek i ansiktet och hade ingenting att säga alls. Jag förklarade situationen för den nya tjejen och varnade henne för honom.
Sedan fick det nya exet följa med hem till mig och spendera natten hos mig. Vi blev riktigt bra vänner, satt och rökte hela natten och lärde oss att blåsa rökringar. Av någon anledning fann jag sådan ro i att blåsa dem att jag fortsatte med det även dagarna efter, tills jag till slut såg mig själv i ögonen och erkände att jag hade blivit rökare.
Så blev jag alltså rökare.
Imorgon berättar jag om att jag har bott i samma kommun i hela mitt liv. (Hur ska jag lyckas förvandla ett sådant ämne till ett intressant blogginlägg? Haha! Ja, det återstår att se om jag lyckas med det...)
Tävling
Imorgon är sista dagen för att delta i tävlingen på theresia-marissa.se
Jag får väl göra reklam för både tävlingen och hennes fina sida i övrigt (titta på hennes fina foton också om du kikar in där!)
Jag deltog med orden "örtträdgård" "rökelse" och "bubbles" vilket inte syns i gästboken men det är inte mitt fel, det var något fel på gästboken så jag fick inte skriva där.
Så vill du vara med i tävlingen som jag redan tipsat en del av er för, är det sista chansen imorgon (25:e)!
Jag får väl göra reklam för både tävlingen och hennes fina sida i övrigt (titta på hennes fina foton också om du kikar in där!)
Jag deltog med orden "örtträdgård" "rökelse" och "bubbles" vilket inte syns i gästboken men det är inte mitt fel, det var något fel på gästboken så jag fick inte skriva där.
Så vill du vara med i tävlingen som jag redan tipsat en del av er för, är det sista chansen imorgon (25:e)!
Första sanningen - Förlovning med kusin
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Första sanningen löd:
Förlovade mig med min kusin 2001
Jag har vad jag förstått ovanligt många kusiner. Jag tycker det låter skumt när folk kan räkna upp sina kusiner på en hand, när jag själv har minst 20 kusiner. Exakt hur många de är har jag inte koll på och skulle inte ens känna igen alla om jag träffade på dem oväntat någonstans. Men jag har en speciell kusin, hon är liksom Min Kusin. Och så mycket mer än bara en kusin, men inte på det sättet som sanningen antyder.
Innan vi föddes, när vi låg i våra mammors runda magar, gifte sig våra föräldrar i dubbelbröllopp. Exakt en månad efter min födelse föddes hon. Vi döptes samtidigt och på det viset har det rullat på, vi har vuxit ihop nästan som tvillingar.
Vi har fått höra berättelser om hur vi kommunicerade med varandra med ett alldeles eget språk som ingen annan förstod. När vi var några år gamla hade hon glömt bort det finska språket och talade bara svenska, medan jag själv inte kunde ett ord svenska, men vi var ändå bästa vänner. Det var en slags hatkärlek mellan oss redan då.
Jag har ett inspelat band där jag håller ett långt utlägg om hur dum hon är och att hon inte ska få komma på mitt födelsedagskalas samtidigt som jag säger med varmaste kärlek i rösten hur underbar hon är och att hon är min bästa vän. Då kan jag inte ha varit särskilt gammal då jag pratade ganska mycket bäbis-språk fortfarande.
Det hände flera gånger att vår kontakt bröts av en eller annan orsak. Det hade mer med våra föräldrar att göra än oss själva. Men vi lyckades alltid återskapa det där bandet mellan oss. Till och med min mamma har beskrivit oss som själsfränder så det har alltid varit något speciellt mellan oss. Vi kommunicerade nog litet konstigt med varandra även som tonåringar. Behövde kanske säga ett ord, och ibland inte säga någonting alls, för att förstå vad den andra tänkte.
Så på en fest 2001 fick vi för oss att vi skulle förlova oss. Självklart helt platoniskt, men det var ändå en idé som vi genomförde. Köpte förlovningsringar en tid efter festen, med ingravering och allt. Det är väl inte helt normalt kanske, men våra påhitt har väl sällan varit helt normala genom tiderna heller, hehe.
Idag bor vi långt från varandra och har väl inte riktigt kvar den där goda kontakten med varandra. Men så sent som igår var jag faktiskt hos henne - för första gången på fem år sedan hon flyttade härifrån. Så det var på tiden, men kanske, om allting blir som jag vill och önskar, kommer vi att ses lite oftare i framtiden igen. Hittills har våra svackor då vi inte tillåtits träffas kommit i vägen för min kärlek till henne.
Så nu vet ni vad den sanningen handlade om. Här hittar ni till hennes blogg också.
Imorgon ska jag berätta om hur jag började röka.
Förlovade mig med min kusin 2001
Jag har vad jag förstått ovanligt många kusiner. Jag tycker det låter skumt när folk kan räkna upp sina kusiner på en hand, när jag själv har minst 20 kusiner. Exakt hur många de är har jag inte koll på och skulle inte ens känna igen alla om jag träffade på dem oväntat någonstans. Men jag har en speciell kusin, hon är liksom Min Kusin. Och så mycket mer än bara en kusin, men inte på det sättet som sanningen antyder.
Innan vi föddes, när vi låg i våra mammors runda magar, gifte sig våra föräldrar i dubbelbröllopp. Exakt en månad efter min födelse föddes hon. Vi döptes samtidigt och på det viset har det rullat på, vi har vuxit ihop nästan som tvillingar.
Vi har fått höra berättelser om hur vi kommunicerade med varandra med ett alldeles eget språk som ingen annan förstod. När vi var några år gamla hade hon glömt bort det finska språket och talade bara svenska, medan jag själv inte kunde ett ord svenska, men vi var ändå bästa vänner. Det var en slags hatkärlek mellan oss redan då.
Jag har ett inspelat band där jag håller ett långt utlägg om hur dum hon är och att hon inte ska få komma på mitt födelsedagskalas samtidigt som jag säger med varmaste kärlek i rösten hur underbar hon är och att hon är min bästa vän. Då kan jag inte ha varit särskilt gammal då jag pratade ganska mycket bäbis-språk fortfarande.
Det hände flera gånger att vår kontakt bröts av en eller annan orsak. Det hade mer med våra föräldrar att göra än oss själva. Men vi lyckades alltid återskapa det där bandet mellan oss. Till och med min mamma har beskrivit oss som själsfränder så det har alltid varit något speciellt mellan oss. Vi kommunicerade nog litet konstigt med varandra även som tonåringar. Behövde kanske säga ett ord, och ibland inte säga någonting alls, för att förstå vad den andra tänkte.
Så på en fest 2001 fick vi för oss att vi skulle förlova oss. Självklart helt platoniskt, men det var ändå en idé som vi genomförde. Köpte förlovningsringar en tid efter festen, med ingravering och allt. Det är väl inte helt normalt kanske, men våra påhitt har väl sällan varit helt normala genom tiderna heller, hehe.
Idag bor vi långt från varandra och har väl inte riktigt kvar den där goda kontakten med varandra. Men så sent som igår var jag faktiskt hos henne - för första gången på fem år sedan hon flyttade härifrån. Så det var på tiden, men kanske, om allting blir som jag vill och önskar, kommer vi att ses lite oftare i framtiden igen. Hittills har våra svackor då vi inte tillåtits träffas kommit i vägen för min kärlek till henne.
Så nu vet ni vad den sanningen handlade om. Här hittar ni till hennes blogg också.
Imorgon ska jag berätta om hur jag började röka.
Sanningar om mig
Jag blev utmanad av Mir så jag får väl hänga på då.
Regler:
1. Länka till den som utmanade dig.
2. Berätta sju personliga sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg
4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade!
7 sanningar om mig:
1. Förlovade mig med min kusin 2001
2. Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
3. Har bott i samma kommun i hela mitt liv
4. Har sett över 100 nakna rumpor irl (inte samtidigt)
5. Hade kunnat ge min oskuld till en sotare om jag hade velat
6. Har aldrig varit på begravning
7. Har varit eftersökt av SÄPO
Jag utmanar:
1. Nena
2. Sussu
3. Theresia
4. Siri
5. Mamma Melissa
6. Johanna och Nemo
7. Lotta
Bloggkoll
Följ min blogg med bloglovin
Jag drabbades av plötslig kontrollbehov. Jag använder mig nämligen av bloggkoll.se för att hålla koll på alla favoritbloggar. Det är ett jättebra verktyg för den som tröttnat på att klicka in sig på en blogg som aldrig verkar bli uppdaterad, eller om man helt enkelt vill ha koll på de senaste händelserna i sin favoritblogg/-ar.
För att jag ska ha lite koll på vad min blogg kategoriseras som och hur bloggikonen ska se ut på blogglovin´, som bloggkoll.se heter, ska man skriva ett inlägg med en speciell kod för att verifiera att detta verkligen är min blogg innan jag får ta kontroll över hur min blogg "marknadsförs" där, så här är det inlägget. Och lite gratisreklam som inte alls är något krav, men det tycker jag att de förtjänar.
Det enda negativa med dem är väl att det ibland strular med att skriva kommentarer till vissa blogginlägg, men då får man stänga ner den lilla remsan längst ner i fönstret. Inget avancerat.
De där rågbullarna var förresten ganska smaklösa och tråkiga. Och så har vi inget margarin hemma heller så det blev bara ost som pålägg (som visserligen smälte rätt härligt i bullarna). Alltför tråkiga bullar att ens fundera att ta kort på, eller ens dela med mig av receptet av. Men det blev ju bröd hur som helst.
Jag drabbades av plötslig kontrollbehov. Jag använder mig nämligen av bloggkoll.se för att hålla koll på alla favoritbloggar. Det är ett jättebra verktyg för den som tröttnat på att klicka in sig på en blogg som aldrig verkar bli uppdaterad, eller om man helt enkelt vill ha koll på de senaste händelserna i sin favoritblogg/-ar.
För att jag ska ha lite koll på vad min blogg kategoriseras som och hur bloggikonen ska se ut på blogglovin´, som bloggkoll.se heter, ska man skriva ett inlägg med en speciell kod för att verifiera att detta verkligen är min blogg innan jag får ta kontroll över hur min blogg "marknadsförs" där, så här är det inlägget. Och lite gratisreklam som inte alls är något krav, men det tycker jag att de förtjänar.
Det enda negativa med dem är väl att det ibland strular med att skriva kommentarer till vissa blogginlägg, men då får man stänga ner den lilla remsan längst ner i fönstret. Inget avancerat.
De där rågbullarna var förresten ganska smaklösa och tråkiga. Och så har vi inget margarin hemma heller så det blev bara ost som pålägg (som visserligen smälte rätt härligt i bullarna). Alltför tråkiga bullar att ens fundera att ta kort på, eller ens dela med mig av receptet av. Men det blev ju bröd hur som helst.
