Just nu pågår en tävling hos Theresia igen. Hon har gjort om sin hemsida litegrann, nu ser sidan ut som en vacker tavla tycker jag!

Vinnaren får bl.a. fina  väggljusstakar med sugpropp, passar utmärkt att ha i badrummet. Jag har ju sett dem och jag tycker de höjer stämningen ganska bra. Så är man en sån där som badar mycket och önskar ha ljus vid badkaret för extra mysighet så är det ju perfekt med just sådana ljusstakar! Dessutom kan man vinna lite andra grejer, som ett armband och lite hudvårdsprodukter.

Tävlingen går ut på att berätta om vad man tycker om att göra på somrarna. Mitt svar blev:

"Det jag tycker bäst om att göra på somrarna är att vara utomhus utan några särskilda planer, följa fötterna dit de vill gå och inte ha en susning om vad klockan är.
Då brukar jag ha det bra och de där fötterna brukar också alltid veta hur man hittar till äventyren  "

För så är det. Jag älskar att stiga upp på morgonen, dra på mig sommarkläder och gå ut utan att ha en aning om vart jag kommer att hamna. Jag kan gå runt planlöst en hel dag utan klocka. Ibland kanske jag har med mig telefonen, men den är då längst ner i fickan, bortglömd och definitivt inte till för att visa vad klockan är.

Att bara leva efter kroppen och den naturliga "klockan" är så underbart! Det är en enorm befrielse att låta bli att styras av klockan - man äter när man blir hungrig istället för ett visst klockslag, man går hem när man känner det i kroppen, utan en aning om hur länge man varit ute o.s.v.

Dessa dagar brukar bli väldigt givande på så många vis. Fötterna vet som sagt vart de ska gå för att man ska få uppleva det som är viktigt, d.v.s. roligt - och ofta går de ut i skogen... Inte helt överraskande. Theresia brukade kalla mig för "skogsmulle" när vi var små hehe.

Dessutom älskar jag att gå ner till slussarna och slöa där en hel dag eller så, titta på turister som tittar på båtarna, hehe, det är en rolig syn det. Turisterna kommer hit på sightseeing men min sightseeing är själva turisterna ;-) . Särskilt mycket tycker jag då om att vara i Gamledal - om det inte råkar vara alltför mycket folk där.



(under en övergångsperiod kommer jag att publicera inläggen i båda bloggarna men den här bloggen kommer att upphöra helt så småningom. Besökare hänvisas till nanna-maria.com)

Det har varit en efit-dag vilket slutade med inte färre än 24 bilder i hemsidans galleri >> bilddagbok!



(under en övergångsperiod kommer jag att publicera inläggen i båda bloggarna men den här bloggen kommer att upphöra helt så småningom. Besökare hänvisas till nanna-maria.com)

Idag klickas det bilder må jag säga! För att fira nypremiären på nanna-maria.com passar det ju perfekt att det är efit-dag idag! Det innebär då att jag tar ett foto i timmen och lägger ut i galleri >> bilddagbok, men de kommer nog inte upp förrän inatt/imorgon eftersom det ju är idag jag ska fota min dag ;-)

Får se hur det ska gå. Hittills har jag ju visserligen lyckats fota sedan det blev dygnet 1:a maj men jag har också hållt mig hemma. Mina ca 5 år gamla uppladdningsbara batterier "börjar" ge med sig nu... funkar i någon minut eller så.. Det gör mig ledsen för jag vill ha ström i batteriform AA till en massa saker. Inte minst kameran!

Nu börjar jag kanske få en liten aning färg på kroppen, är inte helt kritvit längre :-) Kanske gjorde gårdagen sitt också för jag och Dina traskade in till stan för att möta exet D. Vi satte oss på Strandgatans uteserveringnere vid den glittrande kanalen, gick sedan längs med kanalen en stund och sedan gick vi hemåt igen och slingrade på omvägar åt alla håll. Skönt.

Idag bär det av på äventyr igen. Blir upphämtad om någon timme och då väntas det bad vid Öresjö minsann. Men det får ni se mer av imorgon när bilderna kommit upp.


(under en övergångsperiod kommer jag att publicera inläggen i båda bloggarna men den här bloggen kommer att upphöra helt så småningom. Besökare hänvisas till nanna-maria.com)

Välkommen till nya nanna-maria.com!

Nu är sidan uppdaterad. Den är inte helt färdig ännu, men den borde fungera bra nu.

Det har varit ganska spännande att enbart ha arbetat med paint som grafik-verktyg till sidan. Min laptop är fortfarande sönder så jag har helt enkelt fått använda vad jag haft tillgång till, dvs en svårhanterlig skrutt till dator utan några finess-program hehe. Så det kan hända att jag gör lite ändringar grafikmässigt när jag kommer åt bättre grejer, men rent funktionellt tror jag att jag är nöjd som det är nu.

Dessutom är jag lite rädd för att min dator inte visar alla färger rätt så att de skär sig i era mer moderna skärmar... Så tala gärna om för mig om det ser illa ut. Så har jag något att våndas över ;-)

Nytt på sidan

• Det som är nytt är att mina bloggar är inbyggda i hemsidan. Så nu är det ännu enklare för er att stalka mig! Dina-bloggen har jag inte hunnit ändra utseende på för att den ska passa in på sidan, men det väntar jag med till senare när allt annat är färdigt. En sak i taget.
  
• Dessutom har jag gjort om bildgalleriet som aldrig riktigt fungerade på den förra sidan. Den innehåller 88 bilder hittills, de flesta är tidigare publicerade i den gamla candoris-bloggen men det finns även en del andra bilder.
  
• Ännu en nyhet är att vissa blogg- och bildinlägg kommer att vara lösenordsskyddade. Om jag inte har gett dig som tror dig ha rätt till lösen, dvs familj och vänner, så påminn mig om det.
  

Tjejsnack #3

Kärlek

Frågorna kommer från Tjejsnack

Idag har jag gjort en del av allt som står på listan som skall göras innan flytten. Bland annat hört av mig till olika myndigheter och gnällt över hur fattig jag är, tagit kontakt med de företag som jag faktiskt inte har råd att betala mina räkningar till m.m.

Imorgon blir det besök hos vicevärden angående flytten och det var nog den sparken jag behöve få där bak för att verkligen komma igång.

Nu har jag tagit tag i packningen på allvar, och det är många känslor som packas ner i de där kartongerna.

Glädjen över det nya som väntar, kärleken, självständigheten - det nya livet som säkert inte kommer att bli helt enkelt, men som ändå bär en hel del hopp med sig.

Men det är också mycket smärtsamt. Allt jag packar ner påminner mig om saker som jag kommer att sakna - saker och ställen men framför allt människor.

Jag kommer att sakna familjen, även om vår familj inte är den bästa när det kommer till kommunikation och gemenskap har vi ändå ganska mycket kontakt med varandra, alla middagar, gräl, lek med syskonbarnen, fika-samtalen om ingenting speciellt alls m.m. Det kommer jag att sakna. Barnens eviga tjat om pyjamasparty, min systers lugna gemenskap, mammas välvilliga gnäll och "näsan-i-blöt-läggandet" och pappas tysta grymtningar de sämre dagarna och hans muntra prat som ibland överraskar.

Jag kommer att sakna de vänner jag flyttar ifrån, ni som fortfarande är kvar i Trollhättan och häromkring. Vi ses för sällan redan som det är. Men kanske innebär flytten faktiskt litet bättre kontakt till följd av saknaden? Jag hoppas det.

Givetvis är den här flytten inget farväl, inget adjö. Ni är alla välkomna att hälsa på mig när ni har vägarna förbi, eller med mig som resans mål. Och än oftare kommer väl jag åka ner för att hälsa på, hoppas jag. Jag vet att jag är mer än välkommen hos er och har många ställen att bo på under mina besök. Jag ska inte glömma er även om jag flyttar långt bort, skaffar mig en ny familj och nya vänner. När jag en gång har älskat så älskar jag för livet, och ni, familj och vänner, ni är älskade var och en av er.

Jisses så melankoliskt det här inlägget blev. Det påminner mig om tack-talet jag hade i skolans aula i nian en dag före alla andra. Jag skulle iväg nästa dag då alla andra skulle hålla sina tal i piedestalen - så där stod jag alldeles ensam som offer och var snuvig och nervös och alla trodde att jag grät och blev emotionell under talet - det var ju faktiskt inte annat än nervositet. Nu är det visserligen också nervöst - men även emotionellt.

Så ni som önskar att träffa mig innan jag åker får ligga på lite. Själv är jag ganska upptagen i tanken och kommer kanske inte ihåg att höra av mig till allihop. (Jo, det gör jag nog trots allt... jag hoppas bara att jag hinner träffa alla innan jag åker.) När jag åker? Det vet inte ens jag själv. Men det börjar närma sig i rasande takt.

Love // J

För var gång jag faller är det som att jag omedvetet glider ner för ett berg, och ju närmare botten jag kommer desto hårdare grepp får de där osynliga händerna om mina fötter. Då är det försent. Jag sliter och drar så naglarna slits av mot bergväggen, försöker ta mig upp, men det är för sent, för de där osynliga händerna har redan mig i sitt grepp och jag kan inte slita mig loss.

Men nej, färden slutar inte på botten. De där händerna drar ihärdigt neråt, djupare ner, ner i marken under lager under lager under lager av jord,  ner i djupaste underjorden och hålls sedan kvar där tills jag blivit fullständigt nedbruten.

Jag känner mig som Tim Burtons OogieBoogie-man mot slutet av filmen Nightmare Before Christmas. De nedbrutna delarna kravlar sig ut ur säcken och flyr, söker sig upp till ljuset till ett nytt liv och lämnar mig ensam kvar. Den där sista lilla larven som är Jag, måste då efter att till slut ha kommit loss ur underjordens grepp, krypa runt och leta upp alla mina beståndsdelar och bygga upp mig själv igen, innan jag ens kan tänka på att börja resa mig upp för att inte tala om att klättra uppför det där berget igen på jakt efter livet.

Där är jag nu. Jag krälar runt som en larv på jakt efter sina beståndsdelar.Jag är inte längre på det djupaste botten, men jag är långt ifrån hel eller förmögen att utföra några vettigare saker än att bygga upp mig själv. Som om det inte vore vettigt nog.

Ändå förväntas jag göra så mycket så mycket mer.

Nu är det sommar här. Det är lördag - vilket för de flesta är en härlig dag. Jag stör mig mest på att det är så mycket folk ute, jag trivs bättre när jag får ranta runt i skogen själv, utan ett hundratal joggare som ska störa mig och skogen.

Det märks på mig att jag inte mår bra. Nåja, jag är väl inte känd för att må bra heller. Men vid den här tiden på året brukar jag ha en liten solbränna redan. Som tonåring undvek jag solen för att jag tyckte det var finare att vara lysande vit haha. Men nu trivs jag med att få färg på kroppen, trivs med att suga i mig D-vitaminer - trots att jag knappast är en sån där solar-typ. Jag vistas helt enkelt väldigt mycket ute på våren och i början av sommaren - jag måste passa på så mycket jag kan innan pollenet sätter stopp för det. Alltså - i år har jag inte alls varit lika flitigt ute. Jag har knappt ens märkt av att det har gått och blivit vår. Och nu är det redan sommar.

Kritvit eller till och med gråblek av sömnbristen, steg jag upp idag och mådde som jag gjort den senaste tiden - skit. Men jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre nu. Jag måste se till att må bättre. För det här går inte längre.

Jag vaknade, drog motvilligt på mig korta byxor och en topp med öppen rygg (det är sommarvärme som sagt, och till och med detta var alldeles för varmt att gå runt i insåg jag senare... ) Suckade tungt medan jag rotade fram ett äpple. Nej jag orkar verkligen inte... men jag måste. På med kopplet på hunden och ut. Jag bokstavligt talat sparkade ut mig själv ur hemmet - och jag fick minsann inte komma hem förrän om ett par timmar.

Där ute åt jag upp mitt äpple på väg in till skogen längre bort. Jag fick nästan panik av alla människor ute. Också ett tecken på hur isolerad jag är... Men efter att ha mött på minst 40 joggare började jag vänja mig och klarade av resterande 120 som jag mötte sedan.

Stackars Dina klarar ju inte av något väder. Hon är för tunnpälsad för vinter, hon är för svartpälsad för sol. Så det fick bli lugnt tempo - bra tidsfördriv. Dina grävde runt efter vatten i uttorkade diken, så när jag väl såg en vattenpöl så tog jag henne dit.

Hon gjorde inte mer än smakade på vattnet, sedan stod hon där och filosoferade över vattnet. Gick runt den alldeles för lilla pölen, tryckte ner huvudet under ytan och nosade så bubblorna steg upp bredvid öronen på henne vid ytan, sedan drog hon in ena tassen mot kroppen och välte helt sonika ner sig i den! Där låg hon en sekund, sen gjorde hon om proceduren tills jag satte stopp. Jag har världens knäppaste bästa hund.

Efter det var det som att jag hade bytt hund, energin hamnade plötsligt på topp och hon blev helt knäpp och kutade runt som aldrig förr, i det korta kopplet blev det ju så att hon fick springa runt mig och skvätte ner också hela mig - men det gjorde ingenting alls att jag också blev blöt, jag var torr efter bara ett par minuter i solen igen. Hon också. Hur rolig som helst är hon. Åh vad jag älskar att skratta med henne! <3

Efter några timmar som en liten skygg skogsälva gömd bland vitsippor för alla joggare tyckte jag synd om Dina som höll på att kollapsa av värmen. Det var bara att bege sig närmare hemmet igen eftersom inte ens skogens skuggor var svala. Jag slank in i en affär men förfärades av hur de har tänkt sig att man ska göra med medtagna hundar. Jag har tidigare inte reflekterat över det eftersom det varit milt väder, men nu, de där krokarna som man ska "parkera" hundarna i utanför affären är i direkt solljus på asfalt - men inte nog med det - intill en plåtvägg som nästan brändes mot min hud. Så det var snabbt in och ut ur affären.

Sedan gick vi för att kika på vad jag alltid misstänkt vara gravfält på Håjum. Där står en skylt som jag vid ett annat tillfälle aldrig hann läsa (p.g.a. galen hund) men min syster som var med den gången sa att det bara stod någonting om backsippor. Nu hann jag läsa där själv i lugn och ro och visst fasen hade jag rätt, de där kullarna är bränngravar från järnåldern. Så vi spatserade dit för att se om det fanns något intressant att se. Såna som jag och Dina kan ju tycka att precis vad som helst är intressant, så självklart var det intressant med lite gamla stenmurar och kullar i de dödas ära som dessutom också har en liten magisk historia.

Där brukade de nämligen - förutom att begrava sina döda - också utföra litet ritualer, om jag förstod det rätt, och tillredde mediciner av medicinalväxter och sånt. Men jag hann inte läsa så noga för de intressantaste delarna tar de alltid sist och med minsta möjliga typsnitt- och vid det laget har adhd-voffsan fått nog, så jag hann bara skumma snabbt innan jag flög iväg efter henne.

Men tjah, man kanske skulle ta med sig morteln och örter och göra i ordning litet hostmedicin där då?

Väl hemma hyperventilerade Dina sådär oroväckande som hon alltid gör efter lite för mycket vistelse i solen. Jag blir verkligen orolig för henne - men samtidigt tycker jag ju att hon faktiskt borde klara att vistas utomhus. Hon är ju en hund ffs.

Så hur gick det med målet? Syftet med allt det här var ju att jag skulle lyckas rycka upp mig litegrann...
Nej, jag känner mig varken gladare eller piggare, men jag har åtminstone gjort det jag hade tänkt och mer därtill - vilket är ungefär 200% mer än vad jag lyckats göra den senaste tiden sammanlagt. Så oavsett hur mycket eller lite jag lyckas åstadkomma på en dag är jag för tillfället nöjd med att åtminstone åstadkomma något.

ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra

Det friska hjärtat pulserar i fyrtakt. Inatt försökte mitt hjärta dansa vals inom ramarna för fyrtakt:

ett-två-tre-..., ett-två-treee...ett-två-treeeeEtt-två-treeeeEtt-två-treeee...

Allt hårdare och mer ansträngt för varje etta som slogs tills jag tvingade mig själv att slappna av. För det där fjärde slaget slog säkert, bara tyst så jag inte riktigt märkte av det. För ja, det måste ha varit psykiskt eftersom det fjärde slaget ju kom dit sedan.

När jag var liten, så liten att jag fortfarande bodde i mammas mage - då konstaterade läkarna att mitt hjärta hoppade över det fjärde slaget. De var så smidiga att innan de ens undersökt saken vidare noggrannt så började de tala om att det i dagens läge (d.v.s. på 80-talet) var möjligt att utföra operationer på barn i magen. Det kan inte ha varit särskilt lugnande för mamma att höra även om det säkert var läkarnas syfte att just lugna.

Sedan visade det sig att det inte var någon större fara med mig och att de skulle avvakta. När jag sedan föddes slog mitt hjärta normalt och saken var ur världen. Kanske var det där mitt undermedvetna befann sig  när jag började räkna pulsen? Kanske var det därför jag inte kunde registrera det fjärde slaget? Självklart började jag ju tänka på mitt bäbis-hjärta när jag väl börjat räkna - men innan dess menar jag att jag kanske redan undermedvetet på något vis tänkte på det.

Det blev ingen sömn heller. Jag är inne i en sån där period nu igen. Jag är fruktansvärt trött men jag kan inte sova. Dygn efter dygn utan ordentligt med sömn, det känns i kroppen det. För jag är dessutom i en period av det där som jag kallar för "periodicitets-damp" så jag kan inte heller få någon ordentlig vila heller i vaket tillstånd. Jag kan helt enkelt inte ligga still sysslolös. Inatt var jag ändå enveten och höll mig till sängs i fyra timmar och funderade på träning.

Jag tycker om att träna. Och jag är väldigt systematisk när det kommer till träning. Jag insåg hur mycket jag saknar att träna och önskar att jag kunde komma igång nu på en gång. Jag menar då inte promenader och oplanmässigt tränande, för som jag sa, jag är väldigt systematisk när det kommer till träning, det är då jag får ut som bäst av det. Därför kan jag inte börja nu på en gång.

Eller visst kan jag, men det tjänar inte mycket till för snart bor jag tillfälligt hos min pojkvän och där kommer jag inte kunna fortsätta träningen. För nej - jag tänker inte träna med åskådare. Och nej - jag tänker definitivt inte gå ut och träna av två orsaker: Pollenallergi = astma-chock vid för mycket fysisk anstränging ute i det fria, samt: Jag tänker definitivt inte träna ute för allmänn beskådan.

Så jag får snällt sitta här med myror i kroppen tills jag skaffat mig ett nytt hem. Och då har jag säkert hunnit glömma bort min motivation.

Jag är i världsklass på att hitta hinder på min väg.